Vanmakt.
Frågan är om man verkligen skall förstå vad som får en människa att fatta repet, bege sig ut i skogen en mörk natt och begå den råa handlingen att hänga sig? Lämna sin familj ovetande bakom sig och ta sitt eget liv..
Sådana händelser kantar nog vägarna till de flesta av oss upp genom åren, för gudarna skall veta att det är långt ifrån några sällsynta händelser. Tyvärr. Och varje gång en tragedi flyter upp till ytan och berör, så föds ny energi genom de tankar som strömmar genom ens huvud.
Det är ofrånkomligt. Nog är det en del av oss, det att vilja försöka förstå. Det skall låtas vara osagt om vi verkligen vill begripa detta eller om det är någon sorts vriden mänsklig nyfikenhet.
Men någonstans där, där längs den tankefulla vägen, finns en genuinitet. Ett tornande becksvart mörker, som på ett sätt lockar (mig) att förstås.
Jag har själv trampat i djupa sorger och bedrövelser, sätt in i en omöjlig framtid och till och med lekt med dessa tankar på egen hand som ung. Men som jag förstår, så var jag ändå aldrig egentligen nära att ta steget fullt ut. Inte direkt, iallafall. Resten är en annan historia och hör alltså inte in här...
Vanmakt är ett ord som ligger nära till hands i det här sammanhanget.
Van-makt.
När jag tar ordet i min mun så märker jag snart hur det växer sig större än vad mina tankar kan greppa. Det finns en spännvidd kring ordet som jag inte helt klarar få någon helhetsbild av. (Intryck, visst, men ingen hel bild!). Det rymmer så många andra ord när jag letar efter en definition - på samma sätt som när jag försöker begripa hur en människa kan gå "ända ut" och avsluta sitt liv på egen hand. I slutändan lämnar det mig sittandes tyst, skakandes försiktigt på huvudet, utan att kunde säga ett endaste verksamt ord... Vanmakt..
Men naturligtvis inte ens i närheten av den vanmakt de som utför den gruvliga handlingen att ta sitt eget avslut. Det är alltid lätt att vara efterklok, som den "åskådare" man är i dessa sammanhang. Man står där och försöker "förstå" alla dessa "varför" som poppar upp - något som i sig inte är ens berättigande! Men oundvikligen finner jag mig själv (ibland) grubblande över omöjligheter som; varför. Jag introducerar mig själv i en sortens vanmakt, av egen fri vilja.
Som att försöka springa i kapp en rusande bil, men inser det omöjliga och stannar upp och står där och tittar långt efter dammet som piskas upp av farten....
Sådana händelser kantar nog vägarna till de flesta av oss upp genom åren, för gudarna skall veta att det är långt ifrån några sällsynta händelser. Tyvärr. Och varje gång en tragedi flyter upp till ytan och berör, så föds ny energi genom de tankar som strömmar genom ens huvud.
Det är ofrånkomligt. Nog är det en del av oss, det att vilja försöka förstå. Det skall låtas vara osagt om vi verkligen vill begripa detta eller om det är någon sorts vriden mänsklig nyfikenhet.
Men någonstans där, där längs den tankefulla vägen, finns en genuinitet. Ett tornande becksvart mörker, som på ett sätt lockar (mig) att förstås.
Jag har själv trampat i djupa sorger och bedrövelser, sätt in i en omöjlig framtid och till och med lekt med dessa tankar på egen hand som ung. Men som jag förstår, så var jag ändå aldrig egentligen nära att ta steget fullt ut. Inte direkt, iallafall. Resten är en annan historia och hör alltså inte in här...
Vanmakt är ett ord som ligger nära till hands i det här sammanhanget.
Van-makt.
När jag tar ordet i min mun så märker jag snart hur det växer sig större än vad mina tankar kan greppa. Det finns en spännvidd kring ordet som jag inte helt klarar få någon helhetsbild av. (Intryck, visst, men ingen hel bild!). Det rymmer så många andra ord när jag letar efter en definition - på samma sätt som när jag försöker begripa hur en människa kan gå "ända ut" och avsluta sitt liv på egen hand. I slutändan lämnar det mig sittandes tyst, skakandes försiktigt på huvudet, utan att kunde säga ett endaste verksamt ord... Vanmakt..
Men naturligtvis inte ens i närheten av den vanmakt de som utför den gruvliga handlingen att ta sitt eget avslut. Det är alltid lätt att vara efterklok, som den "åskådare" man är i dessa sammanhang. Man står där och försöker "förstå" alla dessa "varför" som poppar upp - något som i sig inte är ens berättigande! Men oundvikligen finner jag mig själv (ibland) grubblande över omöjligheter som; varför. Jag introducerar mig själv i en sortens vanmakt, av egen fri vilja.
Som att försöka springa i kapp en rusande bil, men inser det omöjliga och stannar upp och står där och tittar långt efter dammet som piskas upp av farten....
Människor sliter i vardagen!
Jag cyklade in till stan häromdagen. Jag passerade en massa olika människor av alla de slag - som cyklade, liksom jag gjorde, men många promenerade, ensamma eller tillsammans med andra. Några steg av bussar, andra klev in eller ur bilar. Dörrar öppnades och människor gick in eller ut. Det var ett stadsliv, helt enkelt, med människor med saker att göra..
Jag började lägga märke till de jag passerade lite mer noggrant. Inte precis studerade dem, men tittade lite närmare på själva individen. Ganska intressant hur min egen bild av mina medmänniskor förändrar uttryck när man ser på med "spetsad uppmärksamhet". Man får en antydan om att vi människor är så mycket mer än enbart en individ. Det finns ett djup i oss alla, ett innehåll som nästan är dold för det blotta öga - om man inte väljer att låta blicken fånga bilden tillsammans med tanken, den något större tanken än det som spontant syns...
Kan verka invecklat, men är det inte. Inte egentligen!
Jag började lägga märke till de jag passerade lite mer noggrant. Inte precis studerade dem, men tittade lite närmare på själva individen. Ganska intressant hur min egen bild av mina medmänniskor förändrar uttryck när man ser på med "spetsad uppmärksamhet". Man får en antydan om att vi människor är så mycket mer än enbart en individ. Det finns ett djup i oss alla, ett innehåll som nästan är dold för det blotta öga - om man inte väljer att låta blicken fånga bilden tillsammans med tanken, den något större tanken än det som spontant syns...
Kan verka invecklat, men är det inte. Inte egentligen!
Det finns saker omkring oss, som närmast "strålar" från oss som gör oss unika. Ungefär som färger och deras nyanser. Vi går på ett egetsinnigt sätt, vi rör oss i alla sammanhang på på vårt eget lilla vis, vi talar, uppfattar och förstår på sätt som ingen annan än just man själv gör. Vi känner som ingen annan gör. Vi agerar och fungerar i helt egensinniga mönster i mycket större utsträckning än vad man lägger märke till i det dagliga sammanhang.
Vi människor är helt enkelt fantastiska, om vi "glöttar lite på locket!"
Det är så lätt att titta sig blind på allt som finns runt omkring en, alltså det som andra människor har och förlora sig i i känslan av att vara otillräcklig, förstora upp sina egna problem och fastna i tron att man är ensam i världen. Man ser aldrig helheten i en och samma vy...
Människor sliter i vardagen. Alla sliter vi på vårat sätt, med våra problem. Ingen av oss är unika på det sättet - det sättet som är så lätt att tro.
I min egen omgivning har det varit ett antal självmord det senaste halva året. Några en bit ut i periferin men också ganska obehagligt nära inpå. Det senaste ganska chockerande också, måste jag tillägga, något jag inte ens i mina vildaste fantasier skulle ha trott om just den personen.
På ytan såg allt nästan oförskämt bra ut, där allt såg ut att vara i ordning - en ordning jag själv skulle önskat att jag besatt. Och sen kommer alltså det här beskedet...
Det får en att börja fundera. Det får en människa att börja revidera sina egna bekymmer och kanske slår en och annan tanke ner i en om vad som är viktigt i livet, och vad som är lite mindre viktigt...
Men generellt sätt vill jag understryka att människor sliter i vardagen... Glöm inte det!
Mina böcker..
Jag sitter här med två böcker framför mig, i mitt knä. Jag har skrivit dem själv. Utan att ha något förlag i ryggen förstås, har jag bara skickat in mina manus till ett boktryckeri och tryckt mina egna exemplar.
Känslan är egendomlig. Mina verk är det, mina egna...
Den ena är en 260 sidors filur med ett gäng "short stories", så att säga, där det mesta handlar om mitt liv, utdrag ur detta. Korta episoder som vävts in i ett slör av skönlitterära mönster och knutar. En oerhört effektiv metod att lätta ett nästan omänskligt inre tryck.
Den andra, en renodlad diktsamling på dryga 100 sidor. Den gillar jag bäst, av de två.
Det är något speciellt med dikt och den formen för prosa.
På korta, snabba rader kan man hinna få in så mycket känslor - faktiskt ett helt hav av dem.
Kraftfullt och effektivt kan de dämma upp flöden inom en som i långa tider tyckts vara helt omöjliga att stävja...
I diktsamlingen döljer sig min räddning. Den är en egen hyllning till det skrivandet som fick mig på rätt sida om livet - det som gör/gjorde att jag faktiskt står upp i dag...
Om jag ser på mitt liv som en kub, så bär dikten upp hela ena sidan med sitt enkla innehåll. Separerat från den resterande delen av mig ligger den där, inbunden i sitt svarta hölje, täckande mitt mörka inre och vägledande in i en öppenhet jag varit utan i nästan ett helt vuxet liv...
De är mina, de här två - bara mina..
De äldre.
Tycker det är lite svårt det här med "gamla människor". Alltså benämningen "gamla människor" - inte människorna!
Det hänger en negativ klang över det, en ringning som låter falskt i mina öron, en sortens respektlöshet som inte hör hemma i deras liv - och inte någon annans heller, för den delen! Det känns som en nedvärdering av allt de har åstakommit genom att ha levt ett långt och hårt liv. Det får mig att förlora fokus på den kunskap och de erfarenheter de besitter genom att levt ett långt liv...
"Gamla.. människor..."
Nej, i min bok skriver jag mycket hellre "äldre människor!" Skillnaden mellan "Gamla" och "Äldre" är som från en annan värld, för mig! Värdigheten bevars, livserfarenheten upphöjs och belyses och respekten står sig stor i dagen av det de måtte ha uträttat - stora, som små dåd!
Jag berörs emellanåt av tanken kring hur äldre människor föreställer sig livet. Alltså från den punkten de befinner sig just nu, som den belevade människan de är. För om jag går till mig själv så upplevde jag mig själv som odödlig som barn, oövervinnlig i min ungdom och nu - på dryga 40 år, känner jag mig fortfarande som om jag vore 25! Ganska fjärran i tanken alltså, om att åren tickar mot någonting oundvikligt.
Den äldre människan, han eller hon som hunnit bli kanske 80 - 85 år, måste ju inneha en vetskap om att livet börjar närma sig sitt slutskede, på ett eller annat sätt. Och just den vetskapen vill jag vara benägen att tro skapar en mycket speciell sinnestämning. Må hända inte permanent, men åtminstone till vissa stunder...
Jag har (inte ofta men) ibland funderat hur den övergången försiggår då de inställer sig i välbefinnande över det faktum att deras "slutdag kommer allt närmare. För någonting måste ju hända med dem/i dem, eftersom man aldrig ser äldre springande runt i dödsångest på gatorna utan ser istället hur de alltsomoftast spatserar runt i harmoni, i en takt som lyser av välmående, balans och...jaa, vetskap..
Jag tycker det är förbryllande näst intill, att det kan bli så där, för när man överskrider 80 - 90 år så vet man ju att gatan inte är så lång längre...
Ganska intressant!
Tänka lite mer på just mig!
Jag har jobbat hejdlöst mycket de senaste åren. Faktiskt långt över vad som tillåts av regelverken skrivna av sådana som arbetsmiljöverket o.dy. Jag har haft både ett, två och tillochmed - vid tillfälle - tre jobb samtidigt, och visst, under dessa perioder har det väl inte varit mycket annat än just arbetet som funnits i mitt liv...
Men jag har gillat det hela vägen. Dessa jobben har funnits och kommit till mig i en tid jag verkligen har behövt skapa mig ett djupare fokus, en ockupation av den tid som varit min på ett sätt som sträckte sig "lite längre" kanske än vad som skulle vara vanligt. Jag hade så att säga, stora tomrum i mig själv som behövde fyllas för att på den vägen, låta mig själv "ta jord igen..."
Så jag tog min egen strid med mig själv genom att jobba.
Såklart kommer man inte ifrån kraften kring pengarna - ingen gör det. Men den har likväl varit av sekundär karaktär. Det känns riktigt behagligt att veta att jag i det här avseendet talar fullaste sanning när jag säger att jag inte alls har arbetat för pengar. Inte på det sättet jag tänkte förut, iallafall.
Det är på inget sätt den lön jag lyft från allt arbete som fått dörrarna att öppnas månad efter månad, år efter år. Nej, det är arbetet i sig, själva tiden jobben krävt som gjort detta - allt annat är som jag sade nyss; sekundärt!
Men ibland kan det vara svårt att ens tro på det själv.
Med tiden höjs ju standarden och rutinerna trippar in och gör så att det vardagliga blir som ett maskineri; man har fullt upp "med livet", det liv som förändrats så radikalt de senaste åren. Det blir en del av en som människa och innan man vet ordet av, så är man en lika stor del av detta...
Det kommer dock bli lite annorlunda framöver. Inte att jag inte skall jobba, jag skall bara jobba lite mindre och lite mer "humana tider..." Per automatik betyder detta att jag får mer tid över till att göra det jag gillar bäst; nämligen att träna!
Det kommer att bli skoj att kunna köra två, ja kanske till och med tre pass om dagen, om krafterna räcker till.
Visst, det blir inte samma "tunga lönekuvert" varje månad (för min del), men det är faktiskt dags att jag kan få utöva lite mer av det jag gillar och inte bara klämma in det när det finns tid över...
Kan låta lite egoistiskt, men det är må hända tid för mig att börja göra det; tänka lite mer på just mig!
För, pengar är på inget sätt allt i livet!
:-)
Det är på inget sätt den lön jag lyft från allt arbete som fått dörrarna att öppnas månad efter månad, år efter år. Nej, det är arbetet i sig, själva tiden jobben krävt som gjort detta - allt annat är som jag sade nyss; sekundärt!
Men ibland kan det vara svårt att ens tro på det själv.
Med tiden höjs ju standarden och rutinerna trippar in och gör så att det vardagliga blir som ett maskineri; man har fullt upp "med livet", det liv som förändrats så radikalt de senaste åren. Det blir en del av en som människa och innan man vet ordet av, så är man en lika stor del av detta...
Det kommer dock bli lite annorlunda framöver. Inte att jag inte skall jobba, jag skall bara jobba lite mindre och lite mer "humana tider..." Per automatik betyder detta att jag får mer tid över till att göra det jag gillar bäst; nämligen att träna!
Det kommer att bli skoj att kunna köra två, ja kanske till och med tre pass om dagen, om krafterna räcker till.
Visst, det blir inte samma "tunga lönekuvert" varje månad (för min del), men det är faktiskt dags att jag kan få utöva lite mer av det jag gillar och inte bara klämma in det när det finns tid över...
Kan låta lite egoistiskt, men det är må hända tid för mig att börja göra det; tänka lite mer på just mig!
För, pengar är på inget sätt allt i livet!
:-)
30 års present!
Fan vad det är slitsamt att komma på en 30 års present till sin flickvän!
Till en början, alltså för några veckor sedan (initialt tyckte jag ju att det aldrig var bråttom; "det va ju bara en present!") upptog inte tankarna kring presenten det minsta av min tid. Jag har aldrig haft speciellt svårt att ordna till schyssta, relevanta presenter till människor - och särskilt inte till tjejen. Så jag tog det lite lugnt i min framfart..
Men den här gången var lite annorlunda. Det smög in sig ett element jag inte var redo för. Hon trissade upp förväntningarna genom att med jämna mellanrum påpeka att "man fyller ju inte 30 varje dag..."
För min egen del, har jag väl aldrig firat något årtal större än något annat. Jag blev både 20, 25, 30 och 40 utan några som helst utsvävande festligheter och har väl någonstans befunnit mig i den tron att det gäller för alla andra, med! Förnekelsens kraft är oerhört stor, blev jag varse ju färre och färre veckor det blev kvar till detta "speciella datum!"
Omedvetet gled jag in i en sortens stress jag inte varit med om förr då sista måndagen innan torsdagen plötsligt stod för dörren. Det började bli akut!
Tankarna började snurra kring hästgrejer, kläder, prylar... ingenting fastnade. ingenting! Jag kom underfund med att hon även har allt hon egentligen behöver - något som inte heller gjorde saken lättare att bolla med.
Måndagen kom och försvann. Tisdagen skulle jag jobba (dygn) så den hann liksom aldrig ens anlända och då var det - likt ett brak - plötsligt onsdag!
Herregud, skulle det vara så här roligt att fylla 30??
Jag började strosa lite planlöst inne i stan. Ögnade butiksfönster efter butiksfönster medan jag försökte "sparka i gång" både hjärnan och fantasin. Ingenting tycktes fungera som det skulle....
Jag passerade Guldfynd och fastnade där utan att helt förstå exakt varför. Kanske var det något som blänkte i utkanten av min syn,..Guld, kanske? Och PANG! där slog det ner i mig; Guldsmycke! Självklart! Dagen, veckan, ÅRET var lika plötsligt som det tycktes vara förlorat - räddat!
...
Men att det skulle vara så stressframkallande att hitta på en duglig 30 års present till en människa man är så oerhört glad i, var jag aldrig helt på noterna med.
Återigen blev jag varse vilket avstånd jag har även i mig själv när det gäller så alldeles alldeles för mycket.
Vilket "barn" jag fortfarande egentligen är i en mycket mer vuxen värld än vad jag blivit...
Förut kunde man alltid säga "att det är tanken som gäller", slå in en blomma och så var det inte mer med det. Det säger man också fortfarande idag, men numera sätter man sig in i vad det är som verkligen gäller med tanken. Och då blir det genast mycket svårare!
För det döljer sig ytterligare betydelse inuti tanken; det här med "mening" har ett oanad djup! Det spelar faktiskt ringa eller ingen roll huruvida "det användbara" får spelrum eller inte, så länge kärnan av tanken rymmer betydande rum för vad presenten verkligen menar...
Så ett smycke i rött och vitt guld fick markera vår förlovning... Födelsedags-dagen gick till att sondera guldsmeds-affärerna i stan i jakten på de perfekta ringarna - för de var oavsett en beställningsvara som vi var tvungna att välja ut tillsammans...
Middagen på kvällen sen, smakade utomordentligt bra och kommer att minnas i tider framöver, den med!
Men tydligast, strax under minnet från vår förlovning, kommer stressen av att hitta en 30 års present till den människa jag älskar över något annat! Det är så mycket svårare än vad man tror...
Lite om vänner...
Vänner är ett mycket känsligt ämne. Jag har stor förståelse för människor som måste omge sig med vänner dagligen och att dessa skulle kunna må dåligt om de blev utan deras närhet. För det är ju det vänner är till för, eller hur; att vara där för varandra!
Jag känner igen tryggheten man får genom vänners närhet, känslan av tillhörighet, att betyda något för någon annan. Lika mycket som andra betyder för en själv - lika mycket betyder en annan för en annan. Det ligger stora krafter i detta och människor, som känsliga individer vi är, har behov av detta.
Vi får möta "fenomenet" redan under våra allra första år. Vi kan inte annat. Vi vaggas in i det genom dagis, skolan, fritiden. Genom tonåren kanske starkare än någonsin och även i åren som "unga vuxna..."
Men sedan börjar saker hända faktiskt. Livet tar vid i allt större vändor; vi blir vuxna och vägarna går inte längre obrutna, sida vid sida. En chock kan det tyckas bli för många - väldigt många människor.
Den genuina känslan av samhörighet, tillhörighet, grupperingar etc etc får sig en "snäpp på näsan", när vägarna går isär och olika intressen inte längre delas - ovillkorligt! Ett inslag av ensamhet knackar kanske på dörren för första gången. Ett chockerande möte för många...
Själv - och som alla andra - har jag mina egna erfarenheter av detta. Jag har lämnat min barndomsstad bakom mig sen många år, flyttat till storstaden där jag sedan lämnade allt bakom mig för att bege mig till den mindre staden, utan att där känna en käft! Ja förutom min flickvän då. I mitt fall var detta högst nödvändigt för att överhuvudtaget kunna fortsätta leva.
Åren i missbruket och fängelset separerade mig tidigt från den nära vänskapen med det stora antalet, och jag hade snart lärt mig leva med det. På så sätt lider jag ingalunda av detta idag, att jag inte omger mig med hur mycket vänner som helst.
Men jag ser klart och tydligt perspektivet där många mår dåligt i en någorlunda liknande situation. För vänner är bra att ha. Vänner är tryggt att ha och jag vill nog påstå att vi alla har mer eller mindre starka behov av att tillhöra en vänkrets!
Men inte i vilken utsträckning som helst och inte heller till vilket pris som helst...
Livet formar oss människor. Det vi kallar för "ödet" - livsödet, ligger till grund för alla våras liv oavsett var vi måtte befinna oss på jorden. Invaggade i kulturer och traditioner färdas vi genom uppväxtens alla krökar och snår och blir (i stort sätt) som de flesta andra människor i den här delen av världen; omgärdad av vänner från tidig ålder. Jag säger inte alla, men de allra flesta av oss!
..
Någonstans längs med den här "livsvägen" hamnade jag på glid och ramlade in i ett mångårigt missbruk. Strax innan hade jag flyttat från min barndomsby och naturligtvis lämnat mina barndomsvänner bakom mig i just den vevan.
Perspektivet på fenomenet vänner, började således ett nytt kapitel iochmed detta förändrade mönster, och inte förrän alldeles nyligen, långa 20 talet år senare, börjar jag se med klarsyn vad det hela har resulterat i.
Varken Stockholms missbrukar kretsar eller den svenska fängelsevärlden är någon som helst sprudlande grogrund för vänskapsband. Man blir varse det ganska omgående.
Förutom kärleken till drogerna och en "quick fix survival attitude", så existerar inget liknande värd namnet. Likaså innanför murarna. Allt handlar om att ta sig genom dag för dag tills man friges och hela resan kan börja om från början.
Förutom kärleken till drogerna och en "quick fix survival attitude", så existerar inget liknande värd namnet. Likaså innanför murarna. Allt handlar om att ta sig genom dag för dag tills man friges och hela resan kan börja om från början.
Man avtrubbas och börjar vänja sig vid att ingen relation till andra människor finns, förutom det gemensamma att man skall "fixa stålar till tjacket".
Man betänker inte detta så mycket under resans gång, så att säga, men den dagen man stänger igen porten till kåken för sista gången och man bestämt sig för att aldrig mer någonsin ha med en drog att göra, börjar skuggvärlden att rämna och dagsljus tränger genom det dammiga inre.
Man börjar inse hur mycket vatten som runnit under bron...
..
Ny stad, nytt liv och nya vänner...
Det känns som att finnas till i två världar. Då och nu.
Det har behövts ta runt 7 år att reda ut mitt trasiga liv och leverne. Sakteligen börjar jag inse vad jag gett avkall på, vad jag har missat och vad jag har tagit bort från mina gamla vänner.
Man råder inte över kärnan i sitt livsöde. Vi kan påverka det, men där går gränsen. Ungefär som att vara passagerare på ett tåg; man åker med tåget antingen man vill eller inte. Det vi kan bestämma själva dock, är vem vi väljer att samtala med, umgås med under resans gång.
Jag har inte det behovet att jag måste omge mig med ett stort antal vänner längre. Jag gillar snarare det motsatta. Hade jag haft den "läggningen" hade jag nog flyttat hem till Norge för många många år sedan - långt innan allt gick som det gick.
Har man lärt sig att leva i det "osociala", tagit sig genom en "värld i tiden" fjärran från vad vänskap egentligen handlar om - så lär man sig leva ett högsta adekvat liv i den miljön i alla fall. Det fungerar utmärkt... faktiskt.
Att uppleva sig själv genom tiden...
Konstigt det kan kännas när man fysiskt blir medveten om att den process man bedrivit en längre tid, skall lämnas och tiden kommit för att gå vidare. Det är lättare gjort (i tanken) än vad verkligheten kan erbjuda.
I lång tid nu, under ett flertalet år, har jag varit "den som är på väg ur missbruket". Det omfång den världen greppar om är ganska heltäckande, och har hållit igång betydande delar av min tillvaro. Det har även varit skönt att veta i mig själv min plats i detta, rytmen har fungerat klockrent för mig.
Men nu börjar det kännas annorlunda eftersom - har jag upptäckt - processen kommit till en punkt där det innebär dramatiska förändringar i hela dess spekter. Gamla normer gäller inte längre, time to move on...
Det skulle kanske tillochmed bara ha den enkla betydelsen att jag blivit vuxen (?), växt upp äntligen och börjat inse tillvaron och min roll i den, med ögon som inte alls egentligen är nya. Svårt att säga då allt rullar på som i någon sorts "Superlive..."
Det att bli äldre, och kanske även det att börja bli gammal, verkar ha en "flavour" av en ständigt växande och allt mer tilltalande karaktär. Framförallt om jag tar mig tid att jämföra mina perioder i livet (hur suddiga och igen-dammade de än måtte vara från gångna år). Hela spektret kastas ju in i nytt ljus när man inser att den man är idag, är någon man aldrig varit förut. Lite som att göra en "live film".
Mmm, teater med ett riktigt riktigt tungt innehåll!
Det är ju ingenting unikt över detta, det att bli medveten om att tiden har sin gång - och med en själv inuti. Men att "komma ur garderoben" och bli på det klara med sin egen roll, är det (unikt) för var och en av oss. Jag finner det spännande till en punkt där upplevelsen upphöjer tillvaron betydligt!
Nyckelordet i sammanhanget är alltså UPPLEVELSEN!
Att uppleva sig själv genom tiden...
Mmm, teater med ett riktigt riktigt tungt innehåll!
Det är ju ingenting unikt över detta, det att bli medveten om att tiden har sin gång - och med en själv inuti. Men att "komma ur garderoben" och bli på det klara med sin egen roll, är det (unikt) för var och en av oss. Jag finner det spännande till en punkt där upplevelsen upphöjer tillvaron betydligt!
Nyckelordet i sammanhanget är alltså UPPLEVELSEN!
Att uppleva sig själv genom tiden...
Det borde inte vara så vanskligt att lära sig älska sig själv...?
Väldigt intressant tycker jag, hur tiden förändrar en som människa. Naturligtvis syns det på de allra flesta områden kring ens liv och skulle ta alldeles för stor plats att beröra i helhet.
Det jag syftar närmast på nu är, det skrivandet jag bedrivit här på bloggen. Det har pågått ett tag nu. En hel del rader har rablats ner och i allra högsta grad tjänat sitt syfte - och tjänat det väl!
Jag sitter med en känsla av godtycke, en tillfredsställelse av att ha genomgått en process av nödvändig karaktär - lite som att "ett mål har nåtts.."
Förut, när jag befann mig i startfagorna var allting så mycket mer relevant. Depåerna var närmast till bredden fyllda och ämnena visste ingen ände..
I dag märker jag hur tiderna (jag) har förändrats när jag bläddrar lite genom bloggsidorna. Ämnena, min resa både i och ur mitt missbruk, står sig inte längre i mitt liv på det sättet det gjorde. Det allra allra mesta har berörts på ett eller annat sätt och på den vägen frigjorts - och i sin tur; mig lösgjord.
Effekten av att ha kunnat skriva om det har varit utomordentlig, ja nästintill oerhörd. I det närmaste livsnödvändigt för min del på det sättet luften är för det mesta är för livet på jorden.
Att ha kunnat använda mig av kanaler, så som en blogg, har löst problemet att bära allt inom mig och kanske därigenom undvikit en invärtes stilla psykos?
Jag väljer att se det så. I alla fall under somliga stunder, stunder då jag känt mig starkare än vad jag kanske tycker att jag borde vara...
Men ett frigjort "rabblande" på en blogg räcker ju inte till i den ständigt pågående processen. Det finns krafter i oss människor där inga ord når fram, eller räcker till.
Men ett frigjort "rabblande" på en blogg räcker ju inte till i den ständigt pågående processen. Det finns krafter i oss människor där inga ord når fram, eller räcker till.
Jag stavar det till "livet i vardagen", ett universum vi är bärare av var och en av oss. Ett känsloladdat, högst böjbart system där vi drivs av känslor - till varandra i en gemensamhet, och till oss själva för att fungera i den samma...
Parallellverksamheten i den delen av världen vi finner oss i livet är oändlig i sitt mångfald, och tillsammans bildar vi alla en enhet.
Inom oss gömmer vi alla en liten bit av denna exakthet, denna fulländning, bara mycket mycket mindre - fast minst lika viktig.
Du, är precis som jag och vi, är den exakta avbilden av helheten.
Det borde inte vara så vanskligt att lära sig älska sig själv...?
Parallellverksamheten i den delen av världen vi finner oss i livet är oändlig i sitt mångfald, och tillsammans bildar vi alla en enhet.
Inom oss gömmer vi alla en liten bit av denna exakthet, denna fulländning, bara mycket mycket mindre - fast minst lika viktig.
Du, är precis som jag och vi, är den exakta avbilden av helheten.
Det borde inte vara så vanskligt att lära sig älska sig själv...?
En helt ny värld!
Det finns en hel del att se tillbaka på under de här gångna åren efter uppbrottet med "mitt gamla liv och leverne". Ur min egna synvinkel stoltserar jag lättast överför mig själv med de mest synbara höjdpunkterna; frisläppandet, slutade med droger, fick bostad, jobb, körkort osv osv.. Sammanfattningsvis så handlar det hela om att byta livsstil, att lägga om mitt liv helt och hållet - något jag lyckats med kapitalt!
Men numera, letar jag hellre upp till de mer "osynliga höjdpunkterna", de som ligger mellan allt det jag nyss beskrev (eller för den delen parallellt med det). Det kanske bäst kan förklaras eller beskrivas, som ett nytt kapitel - eller snarare som ett mer "annorlunda kapitel", fast ur samma bok, ändå...
Jag är medveten om att jag tillåtit mig att fastna i mitt eget tillfrisknande till en punkt där jag märker att jag nästan "kantrat". Inte i livet - tillvaron - som sådant, utan i "mitt själsliga jag".
Jag har nu under ett antal år låtit mig drivas i fören med mina yttre attributer och medvetet åsidosatt det som bär mig som människa - det som gör mig hel i mitt inre!
Jag har på ingalunda sätt förlagt dess existens, utan närmast försatt dem i ett vilotillstånd. Jag insåg tidigt på den här resan att inte allt kunde hanteras på bästa möjliga vis, under en och samma fas!
När jag begrundar detta, så slår det mig hur ofullständig jag fortfarande är i mitt sökande efter mig själv. Jag ser nästan ohyggligt tydligt hur lång färdväg som återstår - ungefär som att stå vid roten till Hardangervidda och skåda utöver det svindlande vida och breda landskapet, som oavbrutet viker sig ut framför en...
(Jag har haft liknande föreställningar förut då jag stått vid klipporna vid ett stormigt Kattegatt. Har aldrig känt mig mindre i hela mitt liv!)
Så det är alltså känslorna som rör till det. Det är dem som komplicerar hela företaget men samtidigt inger en spänning i livet av sällan skådat kvalitet...
Efterhand börjar "milstolparna"synas allt mindre, de uppenbara höjdpunkterna. Ens egna känslomässiga maktbalans börjar ta sig form och kräver sitt uttryck på något sätt. En helt ny utmaning står vid dörren och kräver att få komma in. En helt ny värld, skulle jag nästan kunna påstå att det var...
Målet helgar medlen!
Jag har ingen koll på den exakta procentsatsen, men för de allra flesta jobben idag krävs B-körkortsbehörighet. Att kliva in på arbetsförmedlingen utan jobbreferenser för de senaste 15 åren, ingen egen adress eller telefon och utan att ens kunna legitimera sig, kan få i stort sätt vem som helst att tappa modet. Att samtidigt brottas med färska sår från drogberoende, någonting man i det allra yttersta vill försöka dölja för envar människa i dessa miljö kan i sin tur skapa vilka spöken som helst i en person.
Att kämpa får en helt ny innebörd, helt plötsligt!
Att kämpa får en helt ny innebörd, helt plötsligt!
Min situation var precis som den jag just beskrev här ovan för runt 7 år sedan. Med det tillägget att jag flyttade till en helt ny stad med endast en bekant - min flickvän. Mer bildligt "en nystart" kunde jag inte komma - vilket var precis det jag ville.
Allt jag företog mig där jag var tvungen att legitimera mig, var jag tvungen att hänvisa till min flickvän så att hon kunde gå i god för att jag faktiskt var den jag utgav mig för att vara. För eftersom jag inte hade någon egen adress så kunde jag ju inte heller beställa nytt id-kort. Motstånd!
Jag stötte alltså på patrull precis överallt och hela tiden!
I den lilla värld, den jag hade inuti mitt huvud, tyckte jag strax att allt och alla var emot mig, att alla ville stöta mig bort. Det tog en extra ansträngning att i min tur slå bort dessa tankar, och vid enstaka tillfällen fanns funderingar på att kort och gott bara ge upp. Åka härifrån och upp igen till Stockholm där jag faktiskt kände miljön, en miljö och omgivning jag kunde hantera...
Men det fungerade inte riktigt så för mig. Jag hade andra planer än så. Jag hade ett mål!
Tydligt stod det klart för mig att målet helgade medlen. Skulle jag ta mig fram i "allt detta nya" var jag tvungen att breda ut ett "litet nät av lögner."
För att inte förlora motivationen helt - redan i början, skrev jag i mina jobbansökningar att jag hade körkort. Jag visst med mig själv hur fel detta var, men eftersom jag ändå hade kört bil i så många år så kände jag det aldrig på det sättet. Det kändes nästan helt självklart...
Ganska omgående fick jag också jobb... Inte för att det jobbet krävde körkortsbehörighet i själva jobbet, men det var dock ett krav de ställde...
I och med detta, så hade jag fått syn på en möjlig väg för mig att fortsätta på. Från och med nu lade jag "ny press" på mig själv att på allvar ta itu med mitt liv; jag var nu tvungen att börja ta körkort och gå den långa vägen genom läkarkontroller och alla de provtagningar de ville att jag skulle ta.
Sagt och gjort!
Tydligt stod det klart för mig att målet helgade medlen. Skulle jag ta mig fram i "allt detta nya" var jag tvungen att breda ut ett "litet nät av lögner."
För att inte förlora motivationen helt - redan i början, skrev jag i mina jobbansökningar att jag hade körkort. Jag visst med mig själv hur fel detta var, men eftersom jag ändå hade kört bil i så många år så kände jag det aldrig på det sättet. Det kändes nästan helt självklart...
Ganska omgående fick jag också jobb... Inte för att det jobbet krävde körkortsbehörighet i själva jobbet, men det var dock ett krav de ställde...
I och med detta, så hade jag fått syn på en möjlig väg för mig att fortsätta på. Från och med nu lade jag "ny press" på mig själv att på allvar ta itu med mitt liv; jag var nu tvungen att börja ta körkort och gå den långa vägen genom läkarkontroller och alla de provtagningar de ville att jag skulle ta.
Sagt och gjort!
Planering.
Att lägga om sitt liv, sin kurs i livet från missbruk och kriminalitet till ett liv "på andra sidan" har en rad faktorer av olika betydelser. Jag skulle nog tro att var och en av oss som gjort eller påbörjat den resan, vet mycket väl hur svårt det är att hålla "trådverket" ihop utan att ramla omkull.
För egen del gillar jag att se det som "olika faser" för att korsa gränsen "från här till där..." och mycket av det som tycktes vara den enklaste biten, visade sig vara bland det svåraste.
Men den vanskligaste biten tror jag döljer sig inom en själv.
Självkänslan tror jag lider stora nederlag genom åratal av missbruk, kriminalitet och av ett liv utanför systemet, så att säga. Det kan lätt bli "en chock" när man börjar göra sitt yttersta för att reparera det skadade virke man besitter - och de mest basala utgångspunkterna, det man allt som oftast tar för givet, visar sig inte alls finns...
Självkänslan tror jag lider stora nederlag genom åratal av missbruk, kriminalitet och av ett liv utanför systemet, så att säga. Det kan lätt bli "en chock" när man börjar göra sitt yttersta för att reparera det skadade virke man besitter - och de mest basala utgångspunkterna, det man allt som oftast tar för givet, visar sig inte alls finns...
Man måste ha någon stans att bo för att söka ett jobb. Man måste ha ett jobb för att ha någon stans att bo. Ekvationen går liksom inte ihop...
Jag började fundera på hur jag skulle göra min resa några år innan jag på allvar satte in stöten till "den stora förändringen".
Även fast jag inte var redo just då, så började jag "känna efter i tanken" hur det skullebli om jag plötsligt var nykter och skulle börja söka arbete, bostad etc etc.
Det första som slog mig (och som gjorde att jag ytterligare fick insyn i hur långt från den verkligheten jag var), skulle någon på allvar fundera på att anställa mig så som jag såg ut där och då? Skulle jag själv anställa en som stod framför mig på det sättet jag gjorde då, och kanske med en poste-restante adress till något vandrarhem sponsrad av socialen? aldrig ens i mina fantasier!
Även fast jag inte var redo just då, så började jag "känna efter i tanken" hur det skullebli om jag plötsligt var nykter och skulle börja söka arbete, bostad etc etc.
Det första som slog mig (och som gjorde att jag ytterligare fick insyn i hur långt från den verkligheten jag var), skulle någon på allvar fundera på att anställa mig så som jag såg ut där och då? Skulle jag själv anställa en som stod framför mig på det sättet jag gjorde då, och kanske med en poste-restante adress till något vandrarhem sponsrad av socialen? aldrig ens i mina fantasier!
Så redan där föll den lilla gnutta motivation jag hunnit hitta och den minsta rest av hopp om att genomföra en sådan resa i väg, lika snabbt som den faktiskt kommit.
Så bräcklig är viljan i ett sådant tillstånd.
Småningom insåg jag att arbetet med att bli frisläppt från kåken började långt innan den dagen kom då jag släpptes ut, om jag skulle ha någon chans. I efterhand inser jag att där ligger själva grundstommen i tankarna kring det hela; planering!
Inte precis en narkomans starkaste sida, måhända, men ett absolut måste i den stora hela bilden!
Inte precis en narkomans starkaste sida, måhända, men ett absolut måste i den stora hela bilden!
PLANERING!
"Misery loves company"
Det förekommer inte så ofta, men ibland dyker det upp vänförfrågan på Facebook från någon jag varit akiv med i missbruket. Jag känner då hur motståndet växer inom mig, som om balansen rubbas på något sätt. Nyfikenheten gror till sig och jag måste liksom bara klicka på bilden för att stilla den samma - nyfikenheten, alltså.
Själv skulle jag aldrig komma på den tanken, att leta upp någon jag missbrukade tillsammans med och bli "vän med" - inte ens på Facebook. Det rena faktum att de gör så, får mina varningsklockor att börja ringa direkt. Så illa tycker jag om miljön och min tid där - alltså inte människorna som sådana, utan vad det gör med oss. Ingen vänskap kan rucka på det - inte ens på Facebook, som sagt!
Nu har jag ju ingen aning om huruvida de har gått och blivit nyktra och städat upp sina liv så som jag själv har gjort. Jag hoppas verkligen det, för som alternativ är livet som en "Svensson" hundratals gånger mer kvalitativt än ett liv som missbrukare. Men av naturliga skäl, "försvarsmässiga skäl", ställer jag mig genast tveksam till den typen av vänförfrågningar, rent initialt. Jag måste ju så klart utgå från min egen situation och utgångspunkt, och nu när jag blivit den jag är i dag, skulle jag aldrig någonsin försökt genuppta mina gamla kontakter. Inte ens för att ställa min nyfikenhet.
Så varför gör andra det?
I min värld så ser jag det som ett försök att dra tillbaka tiden - något som inte finns - och på så sätt inte heller den vänförfrågan som lyser upp som ett rött stjärnljus uppe i vänstra bildkant på Facebook sidan...
Så varför gör andra det?
I min värld så ser jag det som ett försök att dra tillbaka tiden - något som inte finns - och på så sätt inte heller den vänförfrågan som lyser upp som ett rött stjärnljus uppe i vänstra bildkant på Facebook sidan...
Så är det; det som har varit, har just... varit!
Kall!
Det är en sträng värld vi lever i, det går inte att förneka. Det finns och erbjuds stora utrymmen för negativism i dagens samhälle - något som på tok för många av oss erfar. Många fina människor kan inte annat än gå under för den form världen tagit.
För den naiva, den oskyldiga, fördomsfria och nyfikna lilla människan, är det som att manövrera mellan spindelnätets klibbiga trådar en mörk och svåråkt natt, där giriga och baktanke-betonade fingrar sliter och drar i en från alla håll och kanter; det måste vara ett smärre under om någon kommer helskinnad genom en uppväxt, ungdoms- och vuxen tid.
För allt vad det är värd, så är jag oerhört glad för att jag hade mina duster då jag hade dem... Men allt sådant är ju relativt, i hela sin natur. Samhället flyter på och rullar obönhörligen framåt i en aldrig sinande ström, och vi människor med den.
Långsamt förändras verkligheten i takt med sig själv. Ett perfekt exempel, om än något bisarrt är väl hur vanligt det numera är med knivmord och dödsskjutningar dagligen mot hur det samma bestod ut av knytnävsslag för några tiotals år sedan, och där två kämpars kamp oftast slutade när brottningsmatchen ändade upp på marken...
Världen har blivit vildare. Allt kyligare, ja nästan omänskligare, och jag kan ibland tycka synd om dem som behöver växa upp i allt detta...
Signalerna existerar i alla led. Mina föräldrar (om jag håller mig på den tidsaspekten) växte upp utan tv och blev formade av deras tid. När jag for genom min barndom kom färgtv'n så småningom, och tv spelen var "tennis varianten", ni vet en med två centimeter långa, vertikala pinnar där vi bollade en liten plupp fram och tillbaka. Efterhand steg svårighetsgraden då tempot höjdes! Sicken grej!
I dag ser det nog lite annorlunda ut på just den där fronten och den utvecklingen tycker jag någonstans beskriver världens utveckling på fler plan än enbart formidabla grafikkort i en tv/dataskärm.
Jag tänker inte bidra med några jämförelser mellan dataspelen och om hur dessa skulle spegla våldet i samhället, eller huruvida vi påverkas av dem. Den diskussionen tillhör inte mitt bord. Men det finns samband - men vilken typ av samband, det låter jag vara osagt...
Nej, utan att börja dra för stora växlar, så menar jag att världen har blivit helt galen. Den bild vi ser och lever i idag, är självklart förenklad eftersom vi alla är vana vid den. Det vi matas in med genom vardagen, genom tv rutans alla nyhetsflöden, genom internet och allt vad det är, gör mig alldeles andfådd. Informationen strömmar likt stormbyar in genom och över oss och vi kan inte undgå att bli "mättade" av allt i hopa. Någonting annat vore omänskligt och på den vägen blir vi alla mer och mer avtrubbade ju längre tiden går. Och dem som blir drabbade är vi människor...
För den naiva, den oskyldiga, fördomsfria och nyfikna lilla människan, är det som att manövrera mellan spindelnätets klibbiga trådar en mörk och svåråkt natt, där giriga och baktanke-betonade fingrar sliter och drar i en från alla håll och kanter; det måste vara ett smärre under om någon kommer helskinnad genom en uppväxt, ungdoms- och vuxen tid.
För allt vad det är värd, så är jag oerhört glad för att jag hade mina duster då jag hade dem... Men allt sådant är ju relativt, i hela sin natur. Samhället flyter på och rullar obönhörligen framåt i en aldrig sinande ström, och vi människor med den.
Långsamt förändras verkligheten i takt med sig själv. Ett perfekt exempel, om än något bisarrt är väl hur vanligt det numera är med knivmord och dödsskjutningar dagligen mot hur det samma bestod ut av knytnävsslag för några tiotals år sedan, och där två kämpars kamp oftast slutade när brottningsmatchen ändade upp på marken...
Världen har blivit vildare. Allt kyligare, ja nästan omänskligare, och jag kan ibland tycka synd om dem som behöver växa upp i allt detta...
Signalerna existerar i alla led. Mina föräldrar (om jag håller mig på den tidsaspekten) växte upp utan tv och blev formade av deras tid. När jag for genom min barndom kom färgtv'n så småningom, och tv spelen var "tennis varianten", ni vet en med två centimeter långa, vertikala pinnar där vi bollade en liten plupp fram och tillbaka. Efterhand steg svårighetsgraden då tempot höjdes! Sicken grej!
I dag ser det nog lite annorlunda ut på just den där fronten och den utvecklingen tycker jag någonstans beskriver världens utveckling på fler plan än enbart formidabla grafikkort i en tv/dataskärm.
Jag tänker inte bidra med några jämförelser mellan dataspelen och om hur dessa skulle spegla våldet i samhället, eller huruvida vi påverkas av dem. Den diskussionen tillhör inte mitt bord. Men det finns samband - men vilken typ av samband, det låter jag vara osagt...
Nej, utan att börja dra för stora växlar, så menar jag att världen har blivit helt galen. Den bild vi ser och lever i idag, är självklart förenklad eftersom vi alla är vana vid den. Det vi matas in med genom vardagen, genom tv rutans alla nyhetsflöden, genom internet och allt vad det är, gör mig alldeles andfådd. Informationen strömmar likt stormbyar in genom och över oss och vi kan inte undgå att bli "mättade" av allt i hopa. Någonting annat vore omänskligt och på den vägen blir vi alla mer och mer avtrubbade ju längre tiden går. Och dem som blir drabbade är vi människor...
Jag läste nyligen om att det enbart i Halland det senaste året har dött 6 eller 7 personer - unga människor - av "Fentanyl-plåstren", men jag känner ingenting för dem. Inte egentligen. Jag har blivit det jag fruktat att resten av världen också blivit: Kall!
Fan, jag fryser ju!
Överallt ifrån, närmast bombarderas man av rapporter från människor som kämpar med problem. Genom alla existerande medier från internet forum till radio och tv. Ja, enda ner till rastrummet på jobbet, eller om man råkar överhöra ett samtal på bussen eller tunnelbanan, om man bor där det finns såna.
Vi människor har det tufft i vardagen med att få ändar att mötas...
Mestadels är det nog ekonomin som spökar för de flesta av oss. Att få inkomster att hålla runt, räcka till, kan få vilket fundament som helst att vackla och rasa omkull när man knutit sig fast tillt beroendet på det sättet vi gjort. Ofta bleknar allt annat i jämförelse när vi blåser upp proportionerna till de nivåer vi gjort. Inte ens rörelser i fjärran länder som släpar runt folkmord, kan få oss att släppa våra bekymmer gällande vardagsekonomin. Det berör inte alls i samma utsträckning, något som i och för sig kan förstås, till en viss grad då det i slutet av dagen handlar om den egna överlevnad.
Med den osannolika standarden vi arbetat upp i vår del av världen är det inte annat att förvänta. Vi vaggar in oss och bygger in oss i en så skyddad värld på gränsen till artificiell, så att vi avtrubbas till den grad att inte en diktators fall av Khadaffis eller Hussein's magnitud verkar ha någon större inverkan på oss. Jag säger det därför att jag minns hur jag själv endast reflekterade över dessa faktum i ett par dagar, innan jag återigen befann mig i min egen "skärmad verklighet", som om ingenting speciellt hänt..
Det samma kan sägas om andra revolutionerande händelser av kolossalformat; svårigheterna det effektfulla har att tränga genom våra garder och verkligen nå fram till en reell punkt inom oss. Det är nästan skrämmande!
Men inte så konstigt. Vi har ju skapat den här världen själv - och i grund och botten av den enkla anledningen att vi skall tjäna pengar, något som i sin tur gör de flesta av oss olyckliga, skapar ett tryck på en tillvaro som i sig är en gåva likt livet självt. Obegripligt och saknar helt sin förnuftsmässiga grund.
Problemen är så allomfattande och inrotad i oss alla, på samtliga plan i alla samhällen, att det har blivit en vana, något som skrämmer mig ännu mer.
Resultaten blir så rigorösa att man börjar tappa koncepten och steget verkar betydligt närmare (och enklare!) att sköta sitt och skita i resten... En inställning den här världen överhuvudtaget inte behöver!
Vad är väl ett skott i någon ung människas huvud som demonstrerar för att få säga vad han vill i något avlägset land, mot de betydelsefulla slantar som saknas för att man skall kunna betala sin enkla hyra? Eller att min telefon inte är lika "grym" som hans som sitter bredvid mig på bussen? Och för att inte tala om att de veckorna då jag kanske måste äta falukorven TVÅ DAGAR PÅ RAKEN??
Vad är väl en våg över Thailands vackra stränder i ett sådant läge...?
Fan, jag fryser ju... jag tycker det är kallt hemma.
Vi människor har det tufft i vardagen med att få ändar att mötas...
Mestadels är det nog ekonomin som spökar för de flesta av oss. Att få inkomster att hålla runt, räcka till, kan få vilket fundament som helst att vackla och rasa omkull när man knutit sig fast tillt beroendet på det sättet vi gjort. Ofta bleknar allt annat i jämförelse när vi blåser upp proportionerna till de nivåer vi gjort. Inte ens rörelser i fjärran länder som släpar runt folkmord, kan få oss att släppa våra bekymmer gällande vardagsekonomin. Det berör inte alls i samma utsträckning, något som i och för sig kan förstås, till en viss grad då det i slutet av dagen handlar om den egna överlevnad.
Med den osannolika standarden vi arbetat upp i vår del av världen är det inte annat att förvänta. Vi vaggar in oss och bygger in oss i en så skyddad värld på gränsen till artificiell, så att vi avtrubbas till den grad att inte en diktators fall av Khadaffis eller Hussein's magnitud verkar ha någon större inverkan på oss. Jag säger det därför att jag minns hur jag själv endast reflekterade över dessa faktum i ett par dagar, innan jag återigen befann mig i min egen "skärmad verklighet", som om ingenting speciellt hänt..
Det samma kan sägas om andra revolutionerande händelser av kolossalformat; svårigheterna det effektfulla har att tränga genom våra garder och verkligen nå fram till en reell punkt inom oss. Det är nästan skrämmande!
Men inte så konstigt. Vi har ju skapat den här världen själv - och i grund och botten av den enkla anledningen att vi skall tjäna pengar, något som i sin tur gör de flesta av oss olyckliga, skapar ett tryck på en tillvaro som i sig är en gåva likt livet självt. Obegripligt och saknar helt sin förnuftsmässiga grund.
Problemen är så allomfattande och inrotad i oss alla, på samtliga plan i alla samhällen, att det har blivit en vana, något som skrämmer mig ännu mer.
Resultaten blir så rigorösa att man börjar tappa koncepten och steget verkar betydligt närmare (och enklare!) att sköta sitt och skita i resten... En inställning den här världen överhuvudtaget inte behöver!
Vad är väl ett skott i någon ung människas huvud som demonstrerar för att få säga vad han vill i något avlägset land, mot de betydelsefulla slantar som saknas för att man skall kunna betala sin enkla hyra? Eller att min telefon inte är lika "grym" som hans som sitter bredvid mig på bussen? Och för att inte tala om att de veckorna då jag kanske måste äta falukorven TVÅ DAGAR PÅ RAKEN??
Vad är väl en våg över Thailands vackra stränder i ett sådant läge...?
Fan, jag fryser ju... jag tycker det är kallt hemma.
