I huvudet på KJELL

Som så ofta förr så gör sig tankar påmind när de stora helgerna knackar på dörren. Fast, till skillnad från då så hanterar jag detta med större förmågor idag, och kan istället skänka mina tankar till de som fortfarande är på den "utsatta sidan" av samhället. Och de är många - de är fruktansvärt många...
Under mina år "bland de utsatta" om jag uttrycker mig så, bottnade nog mitt eget tankesvärmeri i någon sorts självömkan då jag fann det som en ursäkt att må lite extra dåligt, tycka lite mer synd om mig själv än kanske nån annan. Dock fanns det ju en bakgrund i det hela, men det hör inte helt hit, just nu.
Faktum är, att om man skalar bort de många yttre lagren som oftast finns, så döljer det sig - eller rättare, uppenbarar det sig ett genuint svårmod som är befogat. Och det är där mina tankar tränger ända in och jag finner tycke för de som är utsatta i dag; det finns alltid en bakgrund! Alltid ett svar!
Jag gillar inte att värdesätta olika grupper mot varandra och tänker inte göra det nu heller, men saknad tror jag är en av dagens samhälles undergrävda känslor och agerar rotverk till mycket leda. Den känslan är lätt att trycka bort, förpassa till djupare skikt i oss själva och samtidigt byta ut "ansiktet utåt" med ett smil - som i sin tur är ännu lättare att limma på för en annan att se...
Men inuti har vi nog aldrig varit mindre än just där saknaden härjar... Och vi blir inte heller större med tiden!
...

Det är nog fel att säga att jag inte skulle vara en glad person, även fast jag inte alltid finner den "strålande glöden" i mina egna ögon. Jag kan ofta titta på andra människor och "se en upplyftandehet jag inte känner igen i mig själv", så att säga. Men det gör mig trots det inte mindre glad, i allafall...

Vågor av skiftande känslosvall förföljer oss människor på daglig basis. Jag känner själv av det när jag tar mig extra tid mellan varven att lyfta "min inre syn" över det alldagliga som ständigt cirkulerar runt omkring och kräver de energier jag är fylld med.
Men ibland räcker de inte till - och upplevelser av annan karaktär når ända fram i mig.
Det blir till tacksamma "upptäckter", påminnelser kanske man bättre kan kalla dem, när man får syn på människors helhet, på ett sätt som inte hör till vanligheterna...
För när jag tänker efter ordentligt, så missar  (i allafall jag) vi oacceptabelt mycket av det liv som levs genom att stirra sig blind på det som saknar egentlig betydelse, och finns allestädes omkring en!
Upplysningar av den sorten jag tänker på kan ofta komma "som i ett släptåg" av händelser med mörk inramning, som till exempel sorg, saknad, längtan, förtvivlan etc. Ja, det är ingen rolig lista och den kan faktiskt göras hur lång som helst...
Balansgången kan vara en svår pjäs att följa, och när den närmar sig ens egna områden - inte nödvändigtvis det personliga planet - är det inte ovanligt att tankars djup exploateras med följder som resultat.
Enligt mitt sätt att se det på, är det ett utmärkt sätt att utvecklas som människa, även om det i det stora och hela tycks enbart rota sig i skräckblandat insikt i livet självt; att behöva påminnas om sin egen dödlighet...

Undrar vem som skall erkännas merparten av ens tankar; den som drabbas hårt i livet av förluster och saknad eller den som faktiskt just en annans förlorade eller saknade?

Så har man blivit sjuk då... En halvkraftig förkylning har greppat taget i mig efter att jag tankelöst kastade av mig jackan här om dagen, då den första riktiga vårsolen strålade. Det var en underbart härlig dag med runt 20 grader i solen - men inte i den skarpa luften...

Det börjar bli vår ute. Världens - ja på vår sida av den i allafall, börjar genomgå förvandlingen nu och de bestående tecknen syns klarare och tydligare för varje dag som passerar. Förutom snön som försvunnit helt och kylan med den, så börjar fälten spira i den nyaste grönskan. Jag lade definitivt märke till det under cykelturen med jobbet i går - förövrigt ett annat ganska säkert vårtecken, om något!
Fast det allra bästa med våren är det jag inte kan se med blotta ögat. Den "inre Revolutionen" som vänder upp och ner på känslosvallet i kroppen när ljuset vänder och kylan tar med sig mörkret och tar till reträtten. Att kvällarna dras ut och förlängs i takt med att landskapen ändrar sina färgskalor så ytterligt markant. Ljuden som fyller skogsbrynen med kvitter och drill och solen som tycks finna sin väg in under solskyddet i bilen allt mer för varje dag som går.
När jag går mina promenader längs med vattnet, så blir även det allt mer lockande med sin solgata under den klarblåa himlen, även om jag aldrig skulle få mig till att ta något dopp, för det om - men det ser hur som helst inbjudande ut på ett sätt som bara en nysprungen vår kan få den att bli...
Nej, det är fint nu när våren definitivt har kommit. Alla livets problem och tyngder känns lite mindre att bära också, vilket nog lyfter upp känslan än mer skulle jag tro...
...
Samma scenario spelas på insidan också. Det går att tala om "årstider" även där, med sina skeenden som avtecknar varandra allteftersom tidens gyllene sång spelar ut sina verser. Och gott är det, finner jag närmast till hands att tycke, att skiftningarna tar sina uttryck i mig.
Det märks på så många sätt och vissa av dem kan jag tala mest öppet om i den form som utspelar sig i skriften - den som ändar upp här på bloggen. Men det är bara en del av sanningen. Och skall vara bara så, också.
För det fungerar nog föga att stanna för länge i vissa "inre årstider". Avbräck behövs alltid för att ladda om, skaffa ny energi för att frambringa nya, fräscha tilltag - för att klara av att göra sig hel igen, om man (som jag) behöver bli det.
Vi människor är ingenting annat än just natur likt naturen själv omkring oss. Även vi behöver regn blandat med solsken för att kunda växa, det är inte svårare än så. Och för att sprida vårt inre behövs det även stormar så stoftet hinner spridas, lägga sig över ytor endast vindarna kan nå...
Vi väljer alla att se oss själva på vårt eget sätt. Inom dessa ramar finns inga begränsningar egentligen... "Mi casa et mi casa" kort och gott!
...

Jag tycker det är helt oförståeligt egentligen, hur känslofylld fotboll kan vara. Jag älskar fotboll. Det finns ingen sport jag drar mig till mer än just denna sporten (förutom alla timmar jag lägger ner i gymmet då, men det är en annan historia!). Ingen annan idrott fyller mig med samma värme och nöje och engagemang än just en bra fotbollsmatch. Ja, den behöver inte heller vara så bra, egentligen för att den skall få min fulla uppmärksamhet i 90 - 95 minuter. Helt otroligt!

Och livet det rullar på i - för närvarande -gammal god takt. Det finns strukturer jag laborerar i numera, vilket inte betyder att jag aldrig levt under sådana förut. Det vore väl att kalla sig i kretsarna kring  det "ubermenschlige" att påstå sådant då strukturer är oundvikligt, oansätt hur man lever. Nej, ett mer sakligt sådant är det jag menar, ett sådant man faktiskt kan leva i och frodas i på ett sätt som för ens tillvaro framåt på de villkor man tecknar för den egna handen.

Målinriktning samt dedikation, tror jag är av ohyggligt stor vikt om man vill nå specifika och kanske framförallt, höga mål i livet. Många av oss nöjer oss med "den svenska lagomheten" som den så populärt har blivit kallad, som i sin tur nog skapar en något moderat hållning till mycket. På både gott och ont så klart, men skall man nå de riktigt fina höjderna, så lär det krävas lite mer än så!

Det är en hård och vansklig värld vi har att leva i. Förblindad som jag var år tillbaka under de tunga missbruksåren, såg jag den tillvaron som det enaste alternativet till "en hård värld" - "ett hårt liv", men så är icke fallet. Jag har idag upparbetat tillräckligt med luft under mina vingar för att ha rätten att kunda jämföra de här två sidorna - och eftersom jag nu skalat av lager för lager ser jag med stor tydlighet hur det ligger till.

I lägenheten ovanför oss bodde det tills för alldeles nyligen ett äldre par. De har bott där så länge jag kan minnas och var hur pigga som helst. Han var 93 år gången i livet och kör fortfarande bil, cyklar tillsammans med sin 87 åriga fru och stannar gärna till för att mimra lite och reflektera lite över "nu och då". Sånt tycker jag om, att lyssna på gamla människors berättelser från tider så ofattbart olika den vi i dag lever i så man nästan skulle tro det var en annan planet, de beskrev.
Men nyligen - förra veckan faktiskt, flyttade de till ett äldreboende en bit utanför stan. Eftersom de bodde högst upp i huset som inte har någon hiss, hade trapporna börjat besvära gubbens knä och de hade nu fått en plats  här i Getinge...
...
Idag på jobbet, skulle vi promenera en sväng till det lokala apoteket här i Getinge. Ett litet samhälle som nästan kan beskrivas som någon sorts glesbygdssamhälle med i stort sätt en mack, en affär, bank och ett - som sagt - apotek.
Mitt i "centrum" ligger ett nybyggt höghus på tre våningar med klara institutionella drag i sin arkitektur och stelt ordnade buskväxter runt om. Längs med långsidan och kortsidan, de som vetter mot huvudleden där vi gick, är fint målade parkeringsfickor där det mestadels förekommer kommunalt målade bilar.
Det som slog mig i dag, var den lilla gröna Mazda 626 som stod parkerad längst bort på ena kanten. Jag kände igen registreringsnummeret så väl... Det var våra tidigare grannars bil, den som "alltid" stått utanför vårat fönster, så länge jag kan minnas i min tid här nere...
...
Ett stråk av vemod föll över mig vid synen av bilen. Tankar sköljde ofrånkomligt över mig och jag minns den här Herrens sista samtal med mig utanför våran port för ungefär ett par veckor sedan då han refererade till deras flytt som "sista anhalten" på resan. Ord som jag finner sällsynt klarsynta och på samma gång fyller mig med bedrövelse, för jag vet med mig själv att i hans röst kunde jag tydligt urskilja ett missnöje med att de kände sig tvungna att överge sitt hem till förmån för ett äldreboende - och att han hade rätt i det han sa. 93 år och helt klar i både tanke och kropp förutom ett sviktande knä... Livet är bra konstigt, egentligen!
...
Jag hoppas naturligtvis på att stöta på dem under en och annan vandring runt i kring i det här lilla samhället någon gång. Kanske till och med bjuda på en kaffe skvätt och lite fikabröd vid tillfälle.
Konstigt hur vissa möten kan generera tankar av oanade karaktärer till helt egensinnade tider...

Såg alldeles precis en dokumentärfilm, dels  från andra världskriget och delvis nutid om hur en veteran återförenades med den stridsvagn han förde befäl över under den mörka tiden. På riktigt amerikanskt glorifierande vis målades hela krigsbilden upp som en romantisk saga mellan denna gamla och numera slitna 87 årige man och den nu ny upp-putsade metallkolossen. Lite som minnenas television fick vi en utförlig förklaring till hur enastående vacker denna dödsmaskin var i hela sin prakt och hur remarkabelt tjänstevilligt den skövlade nazistiska liv, ja på ett nästan kärleksfullt och enastående sätt. Även om meningen nog inte var så, så misslyckades regissören att frambringa tårar i just mina ögon genom sina utsvävande formuleringar kring patriotismens varma vindar i ett fåfängt försök i att hylla dödandet i flaggans och demokratins färger...
Men nu var det inte det som grep taget i mig i denna lilla film, utan det var alla de svartvit/gråa stillbilderna som visade upp alla dessa unga, stolta och ovetande ungdomar från en svunnen tid - i ett främmande land. Om något, så var det här dokumentären fick mig fast.
Små moment, nästan gluggar i tiden, sköts fram i vardagsrummet där jag låg lite slött i soffan och med benen nonchalant vid sidan av bordet.
Det blev plötsligt så tragiskt skarpt i sina nyanser när återblickandet seglade stilla över bilderna av dessa unga män med svävande bakgrundsmusik, som sida vid sida likt ett fotbollslag, log brett mot den osynliga och förmodligen lika gladlynta kameramannen. Med sina strama och skarpskurna uniformer och förmodligen inte äldre än knappa tjugo år, lyste deras ovetenskap igenom till mig, där jag idag sitter med facit i hand.
Det kom klart för mig att det inte är vanskligt att förstå hur många stora poetiska krafter föddes under såna förhållanden...
...

Emellan varven besöker jag mina vänner på VågaVa. Det är ett knippe starka människor som arbetar med det de brinner för och gör förmodligen en större insats för den brutna medmänniskan än vad de någonsin kommer få erkännande för.
Dessa vänner har sprängt sig loss från sitt eget missbruk och lägger nu ner hela sin tid, energi och livskraft för att hjälpa och föra sina budskap vidare, något jag beundrar i stora mått! Det är alltid trevligt att komma ner i källaren på Timmermansgatan och ta en kopp kaffe, prata lite löst strunt och se hur ting och tång fortgår.
Att det förekommer - efter mitt tycke - alldeles för mycket snack om NAs principer, deras möten och filosofier och allt annat som råkar korsa sådana vägar, bekommer mig ingenting. Det är deras spår, deras hemmaplan och helt enkelt deras liv!
...
Det jag gillar mest av allt med VågaVa är, att likafullt som jag umgås med dem och inte befattar mig med deras metoder om ett nyktert liv, så respekterar de mig i precis lika stor grad vad gäller mitt val av färdväg. Det är stort, för jag kan ställa mig väldigt "kritisk" (fast på ett positivt sätt) till NA och denna organisation - FÖR EGEN DEL! vilket jag alltid är noga med att poängtera. Och det fungerar!
Inget är för mig tydligare att ett "system" fungerar vad gäller att greppa tag i vilsna och nästintill förlorade människor än det arbetet NA bedriver. Och de har min fullaste respekt! Men för min egen del ser jag ingen roll för dem i mitt liv.
Förutom då att jag beblandar mig mellan varven med människor i dess mitt. För även om inte jag stödjer deras tankar och idéer alltid, så är det en omöjlighet att inte se och gilla människorna inuti.
...
Enligt mig, så håller det med de åren jag redan lagt ned i missbrukets krävande och mörka dager. Jag äger inga behov av att fortsätta och älta tankar och känslor kring det ämnet. Det är för mig en passerad historia utan längre någon grund att stå på.
Skulle jag fortsätta att gräva ner mig i det förgångna (som jag tycker att de gör!) så ser jag inte hur mitt liv skulle gå vidare i den mån jag vill. I livet som jag har nu, ser jag ingen plats för den delen av mig som, förvisso aldrig skall eller kommer att förnekas eller för den delen glömmas, höll på att förgöra mig fullständigt. Om inte jag förtjänar det så gör definitivt inte de människor jag lever tillsammans med nu det. Respekten sträcker sig således åt alla håll och kantar i en ständig och fortgående rörelse - och jag tar gladeligen steget från min sida och intar en lite mindre roll!
Jag vet vad det är jag har varit med om, och det får räcka med det...
...
Men kaffet är (ganska gott...) Gevalia, usch!:-)  där nere i källaren och jag gillar som sagt att ta mig en tur dit ner ibland. Vissa stannar kvar en längre tid med olika anställningar inom kommunens praktik platser och fortskyndar sin nykterhet på den vägen, medan andra förblir mer flyktiga i sin vistelse där. Det är alltså som det sig brukar i såna miljö; ömsom glädje och ömsom sorg, med människor som så gärna vill men inte alltid får det till...
Men VågaVa stannar alltid kvar och erbjuder sin fristad till den som vill!

Ibland kan jag önska att jag kunde "ställa in livet" lite. Inte så att jag inte skulle vilja fortsätta leva (det hör ungdomen till!) utan mer att jag kunde ta mig själv ur bilden och sätta mig i ett "paus-modus", på något sätt.
Som med så mycket annat så hör väl det till levandets olika faser, de som kommer och går lite som de vill. Det finns mängder med skiftande tröttsamheter att ta del av. Inget av det slaget är unikt för någon av oss människor. Jag tror vi far genom dessa "kurvor" alla och envar allteftersom livets gilla gång levs ut. Och säkerligen behövs de för att man skall hinna uppskatta den motsatta sidan av "det cirkulära måendets skiva..."
Jag har ingenting i mot detta som sagt, men jag väljer att inte alltid ducka för "överheten" och istället sätta mig in i situationen på ett annat sätt än annars brukligt. Ta del av måendet ända ut i spetsarna, känna efter och begrunda det hela med andra ögon än vad jag egentligen (borde?) skulle gjort annars. Värre än så är det inte - och desto större grund - tycker jag - att beundra alla våra i det äldre gardet, som följaktligen måste ha genomgått allt detta och mera till genom sina egna år.
Det är jobbigt att leva ibland, men på så många olika sätt!
...
Hade man kunnat välja så undrar jag på hur mitt skulle ha fallit? Valet, alltså.
Det är så oerhört lätt att hamna i gropen där man blir sittande med ångern i halsen, med skammen lysande och vägra möta sig själv som den man är/blev. I det stilla inre skriker rösten att man skulle önska att man gjorde...ja, si eller så annorlunda.
Det är en ganska skön känsla när man låter såna tankar jäsa färdigt och verkligen ser det fullkomna verket sen och sätter det i perspektiv till "den fria tanken!" Jag gillar sådant. Jag tycker det är bland det som för mig framåt som människa - att se mina fel, mina tillkortakommanden som en del av mitt (på väg att bli) fullbordande jag. Det får mig att se människan i mig...
Men likafullt gäller det att kunna välkomna den positiva bilden man bär med sig, något jag fortfarande strävar hårt med att hantera. Likt så många andra har jag svårt för detta, att ta till mig komplimanger även om jag i det hela vet att de är mig förtjänta. Jag är bra på att se och erkänna mina negativa sidor - faktiskt, lika dålig är jag att stöta ifrån mig de motsatta...
Men med åren har jag spårat dessa tendenser tillbaka till sitt ursprung, och vet varthän de härstammar ifrån, så på den punkten bär jag inte längre någon tyngd, så att säga. Men det var jobbigt under tiden jag sökte... under tiden jag sökte människan i mig!
...
Jag är medveten om att jag nyss skrev: "när jag sökte människan i mig" - som om mitt sökande vore förbi, över, att jag skulle på något sätt ha kommit i mål. Ingalunda!
Som det ofta är med ord när man inte bär den största av kunskaper däri, så täcker de inte alltid upp de utrymmen man frigjort för dem att fylla. Jag söker fortfarande, men med ett nytt och stabilt lugn omkring som jag kan tillåta mig att sätta ner vissa milstolpar i grunden. Det nyligen nämnda, är ett sådant. En sortens milstolpe...
Fram kommer en större och bättre bild av människan i mig som med allt säkrare hand visar mig vart och hur mitt skåp skall stå. En renskapad effekt av, just det; människan i mig!

:-)

Jag tror det är viktigt att äga någon form utav åsikt. Att ha ett tycke, en ståndpunkt i frågor av olika karaktärer vill jag mena visar upp och färgberikar oss själva som människor, ger stabilitet i ett ständigt pågående "personlighetsbetygandet" - en process vi aldrig kommer ifrån, hur vi än måtte leva våra liv. Precis som bredden som skiljer ytterkanterna  på dagen visavis natten, finns en tät grönskande flora att boltra sig i och fatta ett tycke för; för eller imot...

Det finns en galenskap där ute i världen som pågår och är i allra högsta grad levande.

Det är nästan så jag ryser när jag tänker på hur snabbt det kan vända här i livet. En 180 graders vändning är aldrig längre borta än ett ynkligt lite steg, hur man än vrider och vänder på den situation som finns till envar tid.

Det är svårt att helt komma ifrån "domedagstankarna" i tider som dessa. Naturligtvis är det händelserna som de i  Japan som trigger upp detta, men även Tsunamin i Thailand 2004 (tänk att det gått så lång tid sen dess!) och förra årets jordbävningskatastrof i Haiti, bland annat.

Att gräset är grönare på andra sidan är ju välkända och bevingade ord som sträcker sig långt tillbaka. De ses på som osanna i många avseenden och tillhör nog mest det klichéartade inom det vokabulära. Men för en som jag så finner jag - lyckligtvis - att de stämmer fullt ut: "gräset är faktiskt grönare på andra sidan!"

Vad gjorde jag själv natten mot fredag, den som var så ödesdiger för, förmodligen miljontals människor i japan? Jo, jag levde mitt stillsamma liv och jag gick och lade mig till vanlig tid, runt klockan 2400.