Så mycket mer än vad som syns för ögat!
Då börjar flytten närma sig på allvar! Det är bara dagar kvar nu tills nyckeln dras om för sista gången här i lägenheten och ett ganska stort kapitel ser sitt avslut. En liten lägenhet som gett så mycket och markeringen den gjort, i framförallt mitt liv kommer på ingalunda vis glömmas; den äntliga fasta punkten...
För när jag kom hit för första gången för snart sagt sex år sedan var det med en aura insvept i en mäktig osäkerhet. Ingenting var fast i mitt liv, ingenting var bestämt eller på något sätt avgjort eller utstakat. Jag kom hit på vinst och förlust - och jag var inställd på förlust(...)
Den tid som då rådde var jag inte heller "herre över min egen dag". Jag var inte ens benägen att kalla mig själv en fri man, därför att själva begreppet då stod för mig som falskeligen. Den som läst mina tidigare inlägg känner till lite av bakgrunden till det och även om ingen hört det - inte ens jag själv då, - så ljöd startskottet den sensommardagen då jag satte min fot här nere för första gången...
..
..
Mycket har hänt som sagt, men det största egentligen, det som inte alls syns utan kanske tvärtom är den här lilla lägenhetens avgörande betydelse. Det är bevisat att man kan bygga stordåd på en pytteliten grund, att förutsättningarna inte behöver torna upp sig mot skyarna redan från första början. Att den längsta resan börjar med första steget, är en sanning klarare än dagen och att kärlek är så mycket mer än vad som syns för ögat...
Den skillnad som fäller avgörandet!
Många gånger - eller kanske inte så många, men ibland - finner jag mig själv drivandes i väg av tankar från det förgångna när jag till exempel är ute och kör i bilen. Längs med de svenska motorvägarna är det en smal sak att låta sig hänföras genom tankespel då raksträckorna hela tiden avlöser varandra - nästan så man skulle vilja tro att någon högt uppsatt minister någon gång velat hela det svenska folket illa, genom att få var och en att somna medan de kör bil... Som skapat för att låta tankarna föra en bort...
Det är konstigt hur tankar äger förmågan att "förföra", och även kopplad till det - hur hjälpeslöst man låter sig hänföras av vad det månde vara "tankarna har för sig." Ett spektakulärt skådespel är vad det är, när minnerna dansar in på täppan - öppnandes sin "bag of tricks!"
Så även för mig som (förmodligen) för de flesta andra av oss; minnena vi bär med oss är för var och en att leva med, på gott och på ont!
För mig handlar det mest om det ena. Eller, om jag får korrigera mig lite här; det ena (onda) har förmågan att framträda lite tydligare än det goda. För även goda finns det massor av, det är inte det, utan det onda "tar lite större plats" bara. Lite som den övervuxna ungen som armbågar sig fram i biokön, på något sätt...
Jag har lärt mig att leva med sådana inslag i min tankevärld. Jag har kommit till den punkt i livet att jag inte längre behöver plågas genom dem, rymma från dem eller för den delen vända dem ryggen. Kort och gott, jag vet vart jag har dem, vilket utgör den stora skillnaden. Den skillnad som fäller avgörandet!
..
För det är skillnad att leva i dem än att bara bära dem med mig som minnen. Att numera "bara ha dem" katalogiserade, inbakat i min historia och se dem som ingenting annat än det, är det stora som fäller avgörandet. Det har varit "ett krig" på många sätt, ett krig i mig själv - av mig själv - mot mig själv! Det ultimata inbördeskriget med den dolda agendan att förgöra mig själv. En subtil uppbyggning av min egen undergång i specialtecken utanför synhåll för mina allra näraste och käraste...
När jag nu sitter i bilen och kör mot jobbet svävar jag fram genom ganska väderbitna slätter dagligen; åkrarna som öppnar sig med sina små skogsöar med tillhörande vindpinade trädungor som, efter år av blåst vänt sig efter vindfånget. Böjda och krokiga nästan lutar de sig åt samma håll, som om de "vuxit in i uppgiften". Jag brukar titta på dessa och tänka, att vore jag en skugsdunga i mitt liv skulle jag också stått så där - formad av väder och vind...
Men det tillhör det förgångna nu. I dag är jag fri att se de förunderligheter jag var... en seger så stor och söt som någon!
Öppenhet är blott ett verktyg!
Livet är till sin helhet bestående av så många olika sidor. Det är därför jag har valt att hantera den "review" jag gjort här på bloggen i olika delar, då de ju är just det; olika delar!
I och för sig behandlar de samma ämne eller tema, men det är aningen mer komplicerat än att bara vara en genomfärd mellan de två punkterna A till B.
Säga vad man vill om det att blogga. För min del har den varit mig till stor hjälp under de närast gångna åren. Många har med stor sannolikhet synpunkter på att man beskriver lite för privata eller personliga händelser för en så till pass "öppen marknad" som det internet erbjuder, men jag har valt att inte ta det med i min betraktning kring det. För mig blir i vilket fall, det som finner sin väg genom de ord jag väljer, bara en bråkdel av den sanning jag bär i mitt hjärta! Öppenhet är blott ett verktyg bland flera...
Det har på inget sätt varit ett måste för mig att lägga fram (delar!) av min berättelse, men att få lagt ord i min förvirring (för livet kan vara förvirrande stort!) har fått mig att se helheten i klarare ljus än vad dagen har att erbjuda. Det har dock funnits ett syfte.
I likhet med så många andra så känner jag mig inte hel. Jag kommer sannolikt aldrig fullända mig själv innan mina sista andetag ebbar ut, för det har jag nog ett alldeles för stort klarsyn. Men så länge tiden finns kvar och jag i den, så tänker jag söka i den inre regionen. Den som inte syns, inte heller för mitt eget öga, är väl den jag finner mest intressant, för närvarande. Och stor nog, ja det vet jag ju att den är! :-) ..insidan, alltså!
Säga vad man vill om det att blogga. För min del har den varit mig till stor hjälp under de närast gångna åren. Många har med stor sannolikhet synpunkter på att man beskriver lite för privata eller personliga händelser för en så till pass "öppen marknad" som det internet erbjuder, men jag har valt att inte ta det med i min betraktning kring det. För mig blir i vilket fall, det som finner sin väg genom de ord jag väljer, bara en bråkdel av den sanning jag bär i mitt hjärta! Öppenhet är blott ett verktyg bland flera...
Det har på inget sätt varit ett måste för mig att lägga fram (delar!) av min berättelse, men att få lagt ord i min förvirring (för livet kan vara förvirrande stort!) har fått mig att se helheten i klarare ljus än vad dagen har att erbjuda. Det har dock funnits ett syfte.
I likhet med så många andra så känner jag mig inte hel. Jag kommer sannolikt aldrig fullända mig själv innan mina sista andetag ebbar ut, för det har jag nog ett alldeles för stort klarsyn. Men så länge tiden finns kvar och jag i den, så tänker jag söka i den inre regionen. Den som inte syns, inte heller för mitt eget öga, är väl den jag finner mest intressant, för närvarande. Och stor nog, ja det vet jag ju att den är! :-) ..insidan, alltså!
..
Å andra sidan (av den samma), delar jag kanske inte heller tankegångarna om att allt skall vara "på ett visst sätt" när det kommer till det personliga. Har väl aldrig tyckt om fasta mallar på så sätt att jag låtit mig styras av det "mainstreama", (ett ord med sur smak...) om jag säger så. Världen är för stor och vi så ofantligt många i den och jag tänker inte "tvinga mig själv" att försvinna drunknande i min anonymitet bara för att jag skall följa "vissa normer..." Har aldrig gjort det förut och tänker inte börja nu, heller.
Nej, är det någonting jag tycker man skall ha respekt för och akta sig mo, så är det att tiden måhända är på väg att rinna ut och man sitter där med någon form av ånger. Det slår nog ut det mesta, vill jag mena... Bitterhetens dunkla ljus får inte skugglägga min värld, den värld med alla mina förutsättningar utlagda framför mig... och inte minst dig!
Jag är, and that`s it!
På flera sätt, jag har nämnt det förut, så tar mitt liv åter vid där de allra flesta andra befann sig då jag lämnade Norge för Sverige 1990 (eller var det 91?:-). Det har nu hur som helst hunnit dra iväg dryga 20 år snart. Jag ser klart och tydligt hur startpunkt och slutpunkt materialiserat sig i den bilden och jag lever mitt liv i dag efter dessa punkter, så att säga!
Man är den man är, oansätt vilket och tar sig vidare på ett eller annat sätt från där man står. Förutsättningarna man har, står man själv att hantera...
Idag har jag löst upp och knutit upp många av de knutar jag självmant flokade in mig i för så länge sedan. Jag lever och kan skriva om det, tala om det och ta i det när som helst oberoende av hur min dag ser ut.
Det är ingen annan än jag som har försummat mina tidigare möjligheter och lever idag för att ta hand om de konsekvenser jag byggt upp. Perspektivet är det samma som alltid funnits; inom ramen för mitt liv! No more no less...
...
Det mina jämlikar och samtida hade för självklara möjligheter (och jag med dem - då!) att nå relevanta uppgörelser med olika banker har jag precis (ett år sedan) fått tillträde till. Snart 42 år gången i livet och jag står i princip i den rutan jag skulle stått i som 20åring!
Jag ser på detta med enbart stor förnöjelse, glädje och framförsikt och lämnar allt utrymme åt negativa tankar (för det finns fog för sådant!) på utsidan den bild som färger mitt liv. För grundstommen är och kommer alltid att vara den, att JAG VET EXAKT VAD, HUR OCH NÄR, JAG GJORDE MINA FELSTEG!
Det har aldrig fallit mig in att leta någon (några) syndabockar för mitt förfarande i livet. Med den syn jag har på livet så finns inte det synsättet att lägga över någon skuld för min egen olycka på någon annan. Oavsett hur min barndom sätt ut eller hur mina föräldrars öden blev så finner jag det skrattretande - och skulle förmodligen skämma ögonen ur mig - att lägga någon skull på den, eller dem.
För livet är till bredden fylld av olika vägar av alla de slag och med människor med alla möjliga sorters öden, förutsättningar och livsbanor. Att gå runt och ångra mina val av väg skulle bara motarbeta den person jag är.
Jag är and that`s it!
...
Idag är jag en Svenssonkille and I`m proud of it! Jag har levt lång tid på djupt vatten och har precis hittat riktningen mot land och lagt bakom mig den längsta simsträckan jag haft framför mig, så här långt i livet.
Visst, det har varit tungt till tider och jag har fått kämpa på mot vindar från alla håll och kantar, men jag har inte vikt ner mig utan nött på i lagom takt - steg för steg.
Till min absoluta hjälp har jag haft vetskapen om mina tidigare år av högt tempo, hårda tag och vinst och förlust. Med livet som insats har jag bränt av en epok i mitt liv som jag kan förskriva som "den förvirrande tiden". Jag har kommit till sans och samling... jag har blivit vuxen!
Man är den man är, oansätt vilket och tar sig vidare på ett eller annat sätt från där man står. Förutsättningarna man har, står man själv att hantera...
Idag har jag löst upp och knutit upp många av de knutar jag självmant flokade in mig i för så länge sedan. Jag lever och kan skriva om det, tala om det och ta i det när som helst oberoende av hur min dag ser ut.
Det är ingen annan än jag som har försummat mina tidigare möjligheter och lever idag för att ta hand om de konsekvenser jag byggt upp. Perspektivet är det samma som alltid funnits; inom ramen för mitt liv! No more no less...
...
Det mina jämlikar och samtida hade för självklara möjligheter (och jag med dem - då!) att nå relevanta uppgörelser med olika banker har jag precis (ett år sedan) fått tillträde till. Snart 42 år gången i livet och jag står i princip i den rutan jag skulle stått i som 20åring!
Jag ser på detta med enbart stor förnöjelse, glädje och framförsikt och lämnar allt utrymme åt negativa tankar (för det finns fog för sådant!) på utsidan den bild som färger mitt liv. För grundstommen är och kommer alltid att vara den, att JAG VET EXAKT VAD, HUR OCH NÄR, JAG GJORDE MINA FELSTEG!
Det har aldrig fallit mig in att leta någon (några) syndabockar för mitt förfarande i livet. Med den syn jag har på livet så finns inte det synsättet att lägga över någon skuld för min egen olycka på någon annan. Oavsett hur min barndom sätt ut eller hur mina föräldrars öden blev så finner jag det skrattretande - och skulle förmodligen skämma ögonen ur mig - att lägga någon skull på den, eller dem.
För livet är till bredden fylld av olika vägar av alla de slag och med människor med alla möjliga sorters öden, förutsättningar och livsbanor. Att gå runt och ångra mina val av väg skulle bara motarbeta den person jag är.
Jag är and that`s it!
...
Idag är jag en Svenssonkille and I`m proud of it! Jag har levt lång tid på djupt vatten och har precis hittat riktningen mot land och lagt bakom mig den längsta simsträckan jag haft framför mig, så här långt i livet.
Visst, det har varit tungt till tider och jag har fått kämpa på mot vindar från alla håll och kantar, men jag har inte vikt ner mig utan nött på i lagom takt - steg för steg.
Till min absoluta hjälp har jag haft vetskapen om mina tidigare år av högt tempo, hårda tag och vinst och förlust. Med livet som insats har jag bränt av en epok i mitt liv som jag kan förskriva som "den förvirrande tiden". Jag har kommit till sans och samling... jag har blivit vuxen!
"Den långa resan" 6
Jag har upp genom åren hört många av mina "fellow narkomane" eller för den delen före detta missbrukare och kriminella, tala högt och brett om hur orättvist behandlade de är och har varit av samhället i stort. Det finns ett utbrett, om inte direkt hat, så i allafall starkt förakt mot myndigheters syn på dessa/oss. Ofta går meningarna åt det hållet att det är samhällets skuld att man aldrig kommer på fötter igen, att man systematiskt slås ner med flit etc etc. Ord som diskriminering, åsidosatte, sätt ner på är ständigt återkommande i sådana samtal där tonen varit av en sådan karaktär att spott fladdrat mellan raderna. Likt en glöande eld har det legat och pyrt alldeles under ytan... föraktet.
Jag har tagit fästa vid detta jag hört under många års diskuterande och debatterande fram och tillbaka om allt möjligt vad gäller detta med myndigheters syn på den som vill kliva ur ett fängelse och ta i tu med sina missbruks och kriminella problem, och vad jag finner så är den misstänksamhet som råder - från deras håll, myndigheterna - i allra högsta grad befogad!
...
Den jag var då jag befann mig i missbruket, en bild som nog förmodligen stämmer väl överens med de flesta andra av "min typ", var ingen människan man kunde inge något förtroende för. En titt i pappren från den tiden skulle avskräcka precis alla och envar som stod besittning att knyta förtroende för mig. Och att komma tillbaka "till andra sidan" genom det nålsögat man där står inför, kräver en nästan omänsklig uppoffring - och inte från någon annan än en själv!
Att förstå innebörden av detta är i princip halva "Den långa resan..."
..
Så för att tillslut få mitt körkort - vilket jag ansåg var på toppen av min prioriteringslista över vad som behövdes för mig att skapa en stabil grogrund - var jag tvungen gå stegen från botten och upp. Lämplighetsbetyget måste sökas så klart, vilket i sin tur innebar en ny fyra månaders väntan. När brevet från länsstyrelsen äntligen ramlade in genom brevinkastet, stod det klart att jag var tvungen att genomgå ytterligare väntetid då jag var tvungen att bevisa vart jag stod i dag - mot det de kunde skildra i mina papper. Ingen överraskning således att jag fick gå två år och lämna prover på bestämda (och obestämda) tider. Till sist kom jag "fram" och fick tillstånd att påbörja körkortstagandet och fick så småningom "lappen" i handen. Men det var på ett villkor; att jag skulle fortsätta att lämna prover ett år efter. Hela denna tiden var jag alltså tvungen att rätta mig stramt efter dessa instruktioner utan att ha utrymme för att böja mig den minsta lilla tum. Och tiden den gick...
...
Det är lätt att få för sig en känsla av "förföljelse" i lägen som dessa. Om jag skulle valt att ha en aldrig så liten inskränkning i mitt sätt att se på min tillvaro så kunde jag lätt släppt in "rebellen i mig" och på ett ögonblick grusat hela min ansträngning så här långt.
Men det fungerar inte riktigt så i mina tankar och jag är väl införstådd med, om att det är jag som skall bevisa något för alla andra och inte tvärt om.
Som att, skall jag simma får jag se till att lära mig simma och inte stå handfallen och vänta på att någon annan skall lära sig det åt mig!
Ekvationen är egentligen ohyggligt enkel, bara det att det tar tid. Tid man kanske fått för sig att man inte har, trots att det är det ända man har massor av!
Så när tiden får ha sin gilla gång och prover efter prover förblir negativa (och i den meningen alltså positiva) så börjar så småningom också belöningarna dimpa ner i allt större takt och utsträckning...
Jag har tagit fästa vid detta jag hört under många års diskuterande och debatterande fram och tillbaka om allt möjligt vad gäller detta med myndigheters syn på den som vill kliva ur ett fängelse och ta i tu med sina missbruks och kriminella problem, och vad jag finner så är den misstänksamhet som råder - från deras håll, myndigheterna - i allra högsta grad befogad!
...
Den jag var då jag befann mig i missbruket, en bild som nog förmodligen stämmer väl överens med de flesta andra av "min typ", var ingen människan man kunde inge något förtroende för. En titt i pappren från den tiden skulle avskräcka precis alla och envar som stod besittning att knyta förtroende för mig. Och att komma tillbaka "till andra sidan" genom det nålsögat man där står inför, kräver en nästan omänsklig uppoffring - och inte från någon annan än en själv!
Att förstå innebörden av detta är i princip halva "Den långa resan..."
..
Så för att tillslut få mitt körkort - vilket jag ansåg var på toppen av min prioriteringslista över vad som behövdes för mig att skapa en stabil grogrund - var jag tvungen gå stegen från botten och upp. Lämplighetsbetyget måste sökas så klart, vilket i sin tur innebar en ny fyra månaders väntan. När brevet från länsstyrelsen äntligen ramlade in genom brevinkastet, stod det klart att jag var tvungen att genomgå ytterligare väntetid då jag var tvungen att bevisa vart jag stod i dag - mot det de kunde skildra i mina papper. Ingen överraskning således att jag fick gå två år och lämna prover på bestämda (och obestämda) tider. Till sist kom jag "fram" och fick tillstånd att påbörja körkortstagandet och fick så småningom "lappen" i handen. Men det var på ett villkor; att jag skulle fortsätta att lämna prover ett år efter. Hela denna tiden var jag alltså tvungen att rätta mig stramt efter dessa instruktioner utan att ha utrymme för att böja mig den minsta lilla tum. Och tiden den gick...
...
Det är lätt att få för sig en känsla av "förföljelse" i lägen som dessa. Om jag skulle valt att ha en aldrig så liten inskränkning i mitt sätt att se på min tillvaro så kunde jag lätt släppt in "rebellen i mig" och på ett ögonblick grusat hela min ansträngning så här långt.
Men det fungerar inte riktigt så i mina tankar och jag är väl införstådd med, om att det är jag som skall bevisa något för alla andra och inte tvärt om.
Som att, skall jag simma får jag se till att lära mig simma och inte stå handfallen och vänta på att någon annan skall lära sig det åt mig!
Ekvationen är egentligen ohyggligt enkel, bara det att det tar tid. Tid man kanske fått för sig att man inte har, trots att det är det ända man har massor av!
Så när tiden får ha sin gilla gång och prover efter prover förblir negativa (och i den meningen alltså positiva) så börjar så småningom också belöningarna dimpa ner i allt större takt och utsträckning...
"Den långa resan" 5
Jag har full förståelse för hur lätt det är att "ge upp" när räkningarna börjar dimpa ner genom brevinkastet efter ett stort antal år i "det glömda landet". Jag visste med mig själv - och var förberedd - vilka slag som väntade då denna dagen skulle dyka upp. Ofrånkomlig som den var...
Det hade nu gått ett antal månader sedan jag trädde in i den nyktra av världar och började få lite distans till det hela. På inga sätt kontroll över händelsernas utveckling egentligen, men jag började ana vissa konturer och mönster.
Att ta itu med "den finansiella katastrofen" var ett element jag visste fanns, men kände oansätt, hur motståndet reste på sig då Dagen D ramlade ner genom brevinkastet. Det var bara att ta tjuren vid hornen, samla ihop de briserade resterna och börja ringa runt och förklara läget och upprätta någon form för planering...
Bemötandet jag fick på andra sidan telefonluren översteg alla mina förväntningar. Förväntningar som i flera års tid skrämt mig till den grad att jag utan större svårigheter trängt undan deras existens helt och hållet och låtit mig segla i väg än mer. På sätt och vis låg detta i grunden, alltså mitt sociala kaos då jag drevs bort mer och mer genom det eskalerande missbruket. Till sist slutar man helt att tänka på följder då man ju avlägsnas långsamt från allt och alla...
Det jag nu erfor var att följderna kom mig i kapp och det var dags "att betala räkningarna".
Det kändes lika mycket som jag förstod hur jag befann mig vid ett strategiskt vägskäl i "min nya tid". Vika ner mig nu, och jag skulle aldrig orka ta mig genom denna passagen helskinnad.
I många år har jag levt i den tron att det materiella egentligen saknar betydelse för det lyckliga i livet. Visst, jag kan fortfarande stämma in i ett sådant påstående till viss del - men till någon grad måste man ge med sig, rätta sig in i de leden som finns. Där var jag nu, en bra bit bakom den linjen där jag kunde höja min röst för mycket. "Den långa resan" hade fortfarande långt kvar!
...
Den period jag nu klev in i är oerhört omfattande och i lika stor grad avgörande. Med mig själv visste jag, att om jag inte gav upp nu ville jag fixa allt här i livet - allt jag hade utsatt för mål i allafall och i dag, dryga sex år senare vet jag hur rätt jag hade...
Ungefär vid den här tiden konkretiserades "den långsamtgående tiden". Om någon tid bakåt i min tid fått en fysisk form, så är det denna! Att se, motta och reda ut min ofullgångenhet i brev och räknings form, är förmodligen det segaste och mest krävande att stå pall för när man försöker bryta och byta ut en livsstil med en annan. Och när jag talar om den perioden som långsträckande så vet jag vad jag talar om, för den pågår än...
En annan och säkerligen lika enerverande och segdragen aspekt är att återuppbygga samhällets och myndigheters förtroende...
Att ta itu med "den finansiella katastrofen" var ett element jag visste fanns, men kände oansätt, hur motståndet reste på sig då Dagen D ramlade ner genom brevinkastet. Det var bara att ta tjuren vid hornen, samla ihop de briserade resterna och börja ringa runt och förklara läget och upprätta någon form för planering...
Bemötandet jag fick på andra sidan telefonluren översteg alla mina förväntningar. Förväntningar som i flera års tid skrämt mig till den grad att jag utan större svårigheter trängt undan deras existens helt och hållet och låtit mig segla i väg än mer. På sätt och vis låg detta i grunden, alltså mitt sociala kaos då jag drevs bort mer och mer genom det eskalerande missbruket. Till sist slutar man helt att tänka på följder då man ju avlägsnas långsamt från allt och alla...
Det jag nu erfor var att följderna kom mig i kapp och det var dags "att betala räkningarna".
Det kändes lika mycket som jag förstod hur jag befann mig vid ett strategiskt vägskäl i "min nya tid". Vika ner mig nu, och jag skulle aldrig orka ta mig genom denna passagen helskinnad.
I många år har jag levt i den tron att det materiella egentligen saknar betydelse för det lyckliga i livet. Visst, jag kan fortfarande stämma in i ett sådant påstående till viss del - men till någon grad måste man ge med sig, rätta sig in i de leden som finns. Där var jag nu, en bra bit bakom den linjen där jag kunde höja min röst för mycket. "Den långa resan" hade fortfarande långt kvar!
...
Den period jag nu klev in i är oerhört omfattande och i lika stor grad avgörande. Med mig själv visste jag, att om jag inte gav upp nu ville jag fixa allt här i livet - allt jag hade utsatt för mål i allafall och i dag, dryga sex år senare vet jag hur rätt jag hade...
Ungefär vid den här tiden konkretiserades "den långsamtgående tiden". Om någon tid bakåt i min tid fått en fysisk form, så är det denna! Att se, motta och reda ut min ofullgångenhet i brev och räknings form, är förmodligen det segaste och mest krävande att stå pall för när man försöker bryta och byta ut en livsstil med en annan. Och när jag talar om den perioden som långsträckande så vet jag vad jag talar om, för den pågår än...
En annan och säkerligen lika enerverande och segdragen aspekt är att återuppbygga samhällets och myndigheters förtroende...
"Den långa resan" 4
Med jobbet säkrat kunde jag känna hur ett visst mått av arbetsro steg fram i mig. Inte för att något fysiskt press från utomstående förelåg i detta, utan mina egna "skapelser", de som aldrig ville ligga stilla blev hejdade en aning - precis tillräckligt länge för att få mig att förstå att de var "tämjbara..." Som att upptäcka hur en facklas effekt i en bäcksvart grotta är, kände jag hur jag genom att uppnå ett av mina delmål kunde växa, hur jag kunde se allt klarare, berika mig själv med krafter av en spirande - inte sinande - motivation av att ta resan ett steg längre...
Från vad jag var van vid i det liv jag kom från, var allt detta nytt. Den "uplifting" jag erfor i detta nu skingrade mina dystra och igentäpta tankemoln för en stund, precis tillräckligt länge för att få tid till att återhämta mina ansträngningar. Under tiden som följde knatade jag på till och från jobbet och kände mig till fullo delaktig i en vardag - en vardag jag delade med fler än bara mig själv.
Det kan inte låta som mycket för världen, men just den delen bär en avgörande roll i sin famn; att få en människa att bära ansvar i en delad tillvaro, ett samliv... att känna sig duktig i detta är oerhört viktigt för envar!
Så med jobbet kunde jag "ta ledigt" från mig själv ett tag och bara njuta av hela situationen. Att naturen skulle ha sin gång, anade jag nog, men att det skulle ske så naturligt hade jag ingen aning om...
...
När man i tjugo års tid lever utanför lagens ramar så byggs det av naturliga skäl upp ett avstånd (ett oerhört motstånd!), ett avståndstagande, ett förnekande av den andras (sidan) natur. Dessa svallvågor hade hela denna tiden legat ute på "havet och böljat", gjort sig stora och större och i princip bara väntat på att, i det här fallet jag, skulle öppna en ny adress. Som en del i det jag sökte uppnå gjorde jag ju naturligtvis detta även fast en av mina största skräckscenarion hade sin botten kring just det.
Att skaffa mig en fast adress var det yttersta tecknet på att flykten inte längre var ett alternativ. En känsla spred sig som att jag självmant stegat ner i björnfällan och bett någon om att fjärna repet jag firade mig ner med. Nu kunde jag liksom bara vänta.
Och jag behövde inte heller vänta särskilt länge innan nästa steg i prövningarnas tid skulle komma att inledas...
"Den långa resan" 3
Även de mest basala nödvändigheterna saknades alltså. Jag var så när som osynlig, icke existerande i det samhället jag sökte mig in i. Jag befann mig inuti ett paradox och förstod genast att jag var tvungen att gå den långa vägen för att bli sätt, lagt märke till - en framförhållning krävdes som jag på inga sätt var förberedd på, långt mindre medveten om behövdes.
Kanske slog det mig innerst inne vilken typ utav "åtgärder" - uppoffringar - jag var tvungen att ta till, men nu stod jag alltså där längst ut på den planka jag backat mig själv ut på och hade slut på undanflykter, alternativ att gömma mig undan kring...
Utan vare sig adress eller legitimation är man ingenting. Man finns inte, helt enkelt. Väldigt passande om man vill leva inkognito från allt och alla (om man inte vill att man skall märkas) men inte nu längre, förstod jag. Det var på hög tid att ge mig till känna.
ID blev fixat (tog en månad bara det!), jag fick mig inskriven på min flickväns adress och skapade därigenom en utgångspunkt för arbetsförmedlingen att utgå ifrån - eller återkomma till. Jag kunde få min post, någonstans!
Nästa steg var att få ut jobbansökanden, vilket jag saknade all tro på att ville fungera. Jag var övertygad om att alla visste min bakgrund, att det liksom "stod skriven i pannan" på mig för alla att läsa, var jag än gick. Jag visste redan innan jag tryckte ner den första tangenten att det aldrig skulle fungera, att ingen skulle anställa mig, en kåkfarare, en missbrukare som plötsligt poppade upp som någon gubbe i lådan. Jag har aldrig förr känt mig så försvinnande liten och obetydlig som när jag satt med pappershögar framför mig, försökandes skaffa ett jobb...
...
Än mer enerverande var det att läsa alla dessa jobbanonserna som krävde B-körkort. Jag såg mig själv sjunka än djupare ner i den sega, kvävande sörjan som skulle föreställa mitt självförtroende och till sist var jag tvungen att fatta ett beslut. Jag visste med mig själv och och det som skulle framkomma i mina register inom vissa myndighetsorgan, att jag förmodligen ALDRIG skulle få något körkortstillstånd - så jag beslutade att skriva att jag hade B-körkort iallafall! Det framstod för mig som omöjligt att skriva något annat om jag skulle ha en någotsånar "rättvis" möjlighet att ta mig in i denna värld...
Och genom denna "vita lögn" ringde det så småningom på min telefon där en myndig mansröst berättade att jag fått tid för att komma på anställningsintervju som lagerarbetare på Lidl om tre veckor...
Så det första "vita jobbet" på ett otal år var ett faktum strax innan julen samma år, jag tror det var november.
Så förutom en veckas ströjobb som översättare från norska till svenska hade jag nu tagit ett stort och helt avgörande steg mot "mitt nya liv".
Det hade nu tidsmässigt, gått runt och omkring ett drygt halvår sedan jag lämnade storstaden och begav mig som en främling till en liten stad långt ner på västkusten, utan att känna en enda människa förutom min flickvän.
"Desperate times calls for desperate measures". Ingenting kunde vara mera sant...
"Den långa resan" 2
För det behöver verkligen ta tid att dramatiskt ändra sin livsstil. För mig har det tagit 6 år hittills och och det är nog först nu, från det senaste året, jag börjar känna mig i land", så att säga. För som sagt, det svåraste var aldrig att sluta med drogerna, långt ifrån, det svåra var att ändra om, stapla om mina tankar, de som gjorde mig till den jag var i det! Samt att hitta och - inte minst bevara motivationen till att fotrstätta mot rätt mål.
Jag brukar säga ungefär som så, att de åren jag har spenderat i missbruket kan mycket väl var det antalet år jag behöver för att ta mig ur det också. Det vore väl en jämlik fördeling på det hela. Alltså har jag fortfarande mängder med år kvar att räkna in i min "konvalecenstid". Ända skillnaden nu från då är, att den här gången går livet uppåt istället för neråt. En betydande skillnad...
..
Det finns en inre och det finns en yttre värld - och båda väger oerhört tungt i våra liv. De båda utgör våra liv, antingen vi vill erkänna dessa verkligeter eller inte. Vi är fyllda av dem, dessa "utåt och inåt"...
Som jag beskrivit närmare i tidigare inlägg här på bloggen, så "tjuvstartade" jag mitt uträde ur drogernas och det kriminella livet långt innan jag gick fri sista gången från fängelset - vilket gör att resan kan ses som än längre än vad den rent fysiskt kan kännas som... "Den långa resan" har verkligen gjort skäl för sitt namn...
Om man inte inom kort lär sig tänka rätt förstår jag till fullo hur lätt det är att tappa tålamodet, viljan, kraften och motivationen när sakerna börjar gå en i mot. För gå emot, det gör det...
För det är så ofattbart mycket jag har varit tvungen att, ja inte bara bevisa utan även motbevisa, för att överhuvudtaget bli tagen på fullt allvar. När jag själv äntligen fått in i min egen skalle att nu är jag seriös i mitt beteende gentemot samhället, min omgivning (väldigt ringa vid det här stadiet!), mina medmänniskor och mitt interagerande tillsammans med dem, kort och gott "fått stenen att rulla", så måste jag visa upp mina färdigheter där jag kan bevisa att jag verkligen kan hantera den rullande stenen! För en sak är att säga - en helt annan femma är att göra!
..
Det fick börja med att jag skrev mig hos min flickvän, skaffade mig en adress, helt enkelt, för vilken arbetsgivare anställer någon som inte ens bor någonstans? Redan här fick jag skaka av mig ett visst mått av "min vridna stolthet" då jag tyckte mig ha rätt att stå på samma ruta som alla övriga även utan egen bostad att visa till. Tankarna låg faktiskt väldigt nära till hands kring att "ni skall skita i vart jag bor någonstans!" Det lilla, mest självskrivna betyder så mycket!
Så när adressen var ordnat blev det till att börja gå den mindre roliga och smickrande vägen genom arbetsförmedlingen.
CV fick skrivas (hur man nu gör det nyss invassande från mångårigt missbruk och utstigen ur fängelset?) och möten bokades in veckor framöver i tiden. Jag bara kände att det längsamma tog sig allt mer fysiska uttryck. Från det liv jag var van vid ville jag ha ett jobb nu på engång, och fick jag inte det ville jag ha raka svar på direkten osv osv.
Här bemöttes jag av en trött typ i uttvättade kläder som liknade en robot i alla sina mekaniska svarsätt. Typ exemplet på mitt tidigare förakt för myndighetsmänniskor (ja de utan vapen, iallafall!). Han fick mig inte att känna mig "särskilt speciell" alls. Just där och då stod deras - arbetsförmedlings personalen mig upp i halsen, i efterhanden ser jag det som avgörande till min egen fördel.
Omgående stötte jag på ett till problem redan innan jag lämnade arbetsförmedlingen första dagen. Ännu en bagatellartad (enligt mig!) vinkel i detta "skruvade samhälle" jag skulle försöka ta del av; hur skulle jag visa upp att det verkligen var jag som satt där inne på handläggarens kontor och skrev under papper på att det var mig? Inte ens så långt hade jag funderat i förväg och här föll en ganska stor bit på plats i mig då den "nya världen" öppnade sin dörr lite mer på glänt för mig och jag sakteligen började förstå hur mycket jag saknade...
Det var inte mycket som syntes av mig på den här sidan lagen. Uppgivenheten slog ner min motivation då jag vände mig mot min flickvän för att fråga om hon ville vara så snäll att genom sin ID bevittna att jag var jag...
"Den långa resan" 1
Det faktum att jag valde "den långa vägen" ut ur missbruket gör mig till en mycket glad människa i dag. Ja till och med oerhört stolt som person i ett flertalet avseenden. Jag har närmat mig mig själv som i stort sätt är oundvikligt i sammanhaget och förmodligen upplevt sidor i mig som, behövligt till sin yttersta gräns, fått sitt damm bortblåst av att återigen fått känna den friska vinden spela över det dunkla - och renat... Men det har tagit tid, "den långa vägen..."
Under resans gång har jag försökt deltaga i gemenskaper och därigenom fösökt förstå vissa fraser som ständigt dykt upp genom diskusjoner, samtal eller berättelser av olika slag. Jag har registrerat hur ord och meningar används som verktyg i människors tillfrisknande och hur väldigt många också lär sig använda dessa till sin fördel och genom dem gått ett helt nytt liv tillmötes. Jag har insätt hur ett ord som "tacksamhet" gömmer ett fabelaktigt djup och hur det med sitt ständiga återkommande tar (kräver?) enorma ytor i folks medvetande.
För egen del ser jag lite olika på det med tacksamhet i det sammanhanget, alltså i min resa mot det drogfria, för de associationer jag upplever genom dess användning är, att mycket av glansen tas ifrån den egna, kämpande människan; en själv...
...
Jag har insätt att det är ett otroligt svårt ämne att förklara min ståndpunkt i utan att framstå i felaktigt ljus. När jag letar förklaringar och även om jag vet i mig själv att melodin klingar lite falskt, så får jag allt som oftast bilden av någon sorts "religiös underton". Jag väljer att förklara det så fastän jag vet att det inte är vare sig alltäckande eller fullständigt korrekt. Bara närliggande... För oansätt om "de" påstår klart och tydligt att "med Gud menas inte Gud", så är det förbannat mycket Gud med i bilden! Och människor i just det prekära stadiet i livet tycker jag exploateras för detta fenomen på lite tvivelsaktiga grundar - men det är bara min egen uppfattning, så att säga!
"Tacksamhet som i Amen", på något förvirrande sätt.
För mig låter det som när människor bedyrer att de varje dag är tacksam över sin drogfriehet hit och dit, som om de måste visa sin tacksamhet överför någon annan. Som om någon annan än de själva fått dem förändra deras liv.
Nej, kredit dit kredit skall vara!
I längden får jag även en känsla av det opersonliga när jag hör samma fraser och tugg från så många olika människor som inte har annat gemensamt än just gemenskapen och sin önskan om ett drogfritt liv. Och att så många människor oberoende av varandra skulle tänka så lika..? Neej!
"Tillfrisknande på rullband", sort of...
Men men, bara det funkar så...
...
Men för att återgå till det upprinnliga ämnet; "Den långa vägen". Jag är glad (inte tacksam!) för att det har tagit mig runt sex år att komma dit jag är i dag. En revolution är vad det har varit, en omvälvning, ett återkommande till min egen natur med precis allt vad det innebär.
Jag har hört mycket snack om att det materiella inte bör ta för stor plats och så vidare - och det må så vara, men att leva "som i en dröm" i den mest materiella av världar, har jag aldrig sätt på som ett alternativ. Det som till stor del tagit störst tid är att jag skall anpassa mig till den här världen och inte försöka anpassa världen efter mig!
Att bryta missbruket var det minsta problemet egentligen, när förutsättningarna landade i mitt fat. Från den dagen började den långa vandringen med att, samtidigt som "drogtänket" skulle elimineras, även en fungerande social tillvaro byggas upp - i från grunden.
Nu sex år senare ser jag tillbaka på ett av de största äventyren hittills i mitt liv! Mer om det nästa gång...
Från min sten...
Jag håller på att rensar en gammal sida här på nätet och innan jag raderar det jag där skrivit måste jag ju läsa igenom bloggarna som legat still där nu i flertalet år. Ett ganska nöjsamt tilltag, måste jag säga och kul att se hr mina tankar befan sig då. Nu är det inga världsomvävande innehåll som gömmer sig bakom raderna men dock en liten del av de tankar jag suttit med under särskillda tider i mitt liv - perioder som har ganska stor betydelse och varit avgörande för dit jag befinner mig idag.
Ingen annan än jag vet om hela det bakomliggande spektret, vilket jag gillar ännu mer...
...
Det är svårt att komma undan tankeströmmarna kring livet då vi alla ju befinner oss mitt i det. Det händer en hel del under solen så att säga, allteftersom levandet fortskrider och innan man vet ordet av har det hunnit passera både ena och det andra i tillvaron - ungefär som att tvärbromsa bilen på halkan; man fastnar hjälpeslöst i nuet och märker inte ens omgivningen där den flyger förbi utanför fönstret. "Den skräckinjagande ljudlösa stillheten..."
Jag kan gissa mig till att det är en åldersfaktor som är inne i systemet och tumlar runt lite och gör sig gällande för de allra flesta. För egen del har jag haft för vana att ha "min egen sten" där jag sitter och låter mig hänföras av reflektioner kring livet.
Jag kan gissa mig till att det är en åldersfaktor som är inne i systemet och tumlar runt lite och gör sig gällande för de allra flesta. För egen del har jag haft för vana att ha "min egen sten" där jag sitter och låter mig hänföras av reflektioner kring livet.
Det handlar inte om stora flummiga, luddiga utsvävningar utan bara om ett hörn i min tillvaro där jag har ett tilltalande lugn som råder.
Funderingarna däremot, kan ta sig en rejäl svängom mellan de filosofiska väderstrecken, men jag landar lika förbaskat i mina egna skor då resan tar sitt slut. (och tur är väl alltid det!)
Nej,det finns mycket som cirkulerar i våra liv och som skriker efter uppmärksamhet och som gapar ut löften om väg(arna)en till sanningen och skyltar med meningen med livet. Ganska tröttsamt i längden faktiskt om SANNINGEN skall sägas, därför att den finns inte att tillgå för någon levande varelse - ingen vet, kort och gott. Motbjudande i sig är väl också (om nåt!) alla dessa fördömda religionerna som kämpar om herraväldet över oss människor, när dom har så ohyggeligt mycket död och fördärvelse i sina historieböcker. Och att de fortsätter i ohämmad takt att dra till sig anhängare var och varannan dag är ingenting mindre än ett sorgens kapitel för oss medlemmar i människosläktet.
Nej,det finns mycket som cirkulerar i våra liv och som skriker efter uppmärksamhet och som gapar ut löften om väg(arna)en till sanningen och skyltar med meningen med livet. Ganska tröttsamt i längden faktiskt om SANNINGEN skall sägas, därför att den finns inte att tillgå för någon levande varelse - ingen vet, kort och gott. Motbjudande i sig är väl också (om nåt!) alla dessa fördömda religionerna som kämpar om herraväldet över oss människor, när dom har så ohyggeligt mycket död och fördärvelse i sina historieböcker. Och att de fortsätter i ohämmad takt att dra till sig anhängare var och varannan dag är ingenting mindre än ett sorgens kapitel för oss medlemmar i människosläktet.
Nej,det måste finnas en verklighet som är större än vad vi här på jorden kan sitta och tänka ut, tycker jag som den teist jag är, allting annat är befängt som ide`. Att gömma sig i grupper för att hävda sin rätt, tycker jag är lika vansinnigt och lealöst agerat som att sätta sig ner i soffan och låta alla andra tänka för mig. "Jag ställer mig här bland alla de andra som redan tänkt ut vad det är som gäller för mig". När jag smuttar lite på tanken kring detta, så dyker det upp en känsla av falskneri. I detta skuggland ser jag likheterna med korset, halvmånen, stjärnan eller för den delen alla andra grupperingar som döljer sina svärd bakom flaggor, fanor vimplar, ryggmärken eller slagord, manifester och övertygelser - ja, listan kan göras precis hur lång som helst med "symboliska maskeringar". Det är samma skrot och korn för mig, ett gäng handlingsförlamade dönickar som likt zombies går i grupp mot ett mål de tror sig tro på. Detta faktum står för alltid befäst i Kristallform i modern tid, då vi inte behöver dra oss tillbaka längre än dryga sextio år för att se hur förförda vi människor kan bli under tyngden av ett grupptryck. Och tänk, att vi heller aldrig lär oss!
...
Vi är alla lika inför livet som för döden. Villkoren törs jag påstå består av exakt samma kaliber för alla och envar med möjligheter att utveckla egna tankar och ideer, leva ett gott eller dåligt liv bara vi kan lära oss att bejaka den inre tron på oss själva som kärleksfulla och livsbejakande och kanske framför allt, tänkande individer. Individer som i varelser...
Vi är alla lika inför livet som för döden. Villkoren törs jag påstå består av exakt samma kaliber för alla och envar med möjligheter att utveckla egna tankar och ideer, leva ett gott eller dåligt liv bara vi kan lära oss att bejaka den inre tron på oss själva som kärleksfulla och livsbejakande och kanske framför allt, tänkande individer. Individer som i varelser...
Ensamheten som vän...
Nu sitter jag här återigen bläddrandes i mina gamla krusseduller och fastnade för den här "lilla visan."
Det spännande med att ta fram bevarde, nerskrivna minnen är väl på lika villkor som med bilder, att återuppleva de förskjelliga stunder av lycka, sorg eller vad det måste vara...
Ensamhet tycker jag, är ett kapitel för sig...
Det finns ingenting som slår en bittida morgon. Även, och kanske speciellt när man är ledig från jobbet, ser jag med stor tillförsikt fram emot att möta den gryende dagen med sitt extravaganta lugn.
Kaffebryggarens puttrande och spridandes sina bönors dofter får mig nästan att vilja vara barn igen, på ett lite diffust vis. Sittandes vid köksfönstret och skåda ut i det avslutande mörkret och se dagern växa fram ger mig oftast ett visst mått av inspiration. Tankar börjar röra sig med lätthet i mitt huvud som sakta men säkert börjar vakna till liv. Utanför tänds med jämna mellanrum mina grannars lysen i deras fönster och parkeringsplatsen töms gradvis på sina parkerade fordon...
Under dessa stunder skapas ofta grunden för dagen. Innan resten av folket vaknar ser jag till att ha stigit upp och har min egen lilla privata stund. Uppenbarelser ligger i handfatet om jag har riktigt tur och kan hantera dem på mitt sätt. Även ett utrymme för fritt flackande tankar och spånserier ligger inbäddad i dessa tider av dygnet som för min del, smakar bäst av dem alla.
Idag slås jag av en lekande känsla av ensamhet. Detta lite missförstådda ord och som fått en skev betydelse för så många. Det allmänna tycket om just ensamhet har jag faktiskt aldrig delat. Att det enbart har en negativ klang är för mig ett mysterium, en osanning in på bara benet, en lögn och en förskjuten tanke. Det må så vara att det kanske är mitt eget förtryckta jag som försatt mig själv i någon sorts försvarsposition genom livets trånga gång, eller så kanske inte, men för mig ter sig ensamhet som en upphöjd del av tillvaron där kvalitet skapas och samverkan mellan min inre förståelse och den yttre världen läggs ner mot den jag är, och jag uppfattar det jag tillhör
Ensamhet tillfogar ett lugn i tillvaron som annars är så tempoupphöjt att mycket går miste av bara farten. Det är ju ingen större överraskning för någon av oss, hur samhället idag hela tiden jagar nya sekunder att tjäna och allt delas upp i snabb, snabbare, snabbast och hur mycket mindre plats allt skall behöva ta.
Tanken kring sådana metoder skrämmer mig till tider och ett visst avstånd måste jag framhålla att jag tar. När det kommer till personlig balans tror jag att vi behöver så mycket mera tid än vad vi ger oss och genom att föras in i den moderna livstilen (vilket sannolikt inte går att träda ut ur, förlorar vi mycket lätt det avgörande fotfästet som gör att vi känner oss själva till fullo. Med alla inslag som kryper allt tätare intill oss i detta vivida samhälle, krymper våra möjligheter att frigöra oss själva från tvånget vi lastas in i och på så sätt halveras den människan vi har rätt att få vara.
...
Insikt kan inte beställas per.com på nätet och kräver stor vilja att hitta fram till i allmänhet och att begripa sig på i synnerhet. Den bästa gåvan som kan önskas i dessa tider tycker jag själv är av den sorten som inte går att köpa för någon peng och den kan avhandlas över disken i det företag som inom mig, benämns som ensamhet. Kort uttryckt ser jag med mycket öppna ögon vad gäller detta fenomen och tycker att det vilar en oförtjänt etikett över det. Ett oförstånd, helt enkelt, om man skådar från "den rätta sidan" spegeln.
Nu finns det ju självklart som vi alla vet en annan sida, eller skall vi kalla det för typ utav ensamhet, den som drar till sig destruktiva tendensar i ens liv, men det är inte den jag bedyrar här och nu. Så därför tar jag inte ens upp den. Det jag lägger fram, medan mitt kök fullständigt vibrerar av väldoftande och nymålade Zoéga bönor är den skapande kraften som en ensamhet kan erbjuda - och enbart den. I mitt liv iallafall, tillhör den ett av mina yttersta klenoder...
Det spännande med att ta fram bevarde, nerskrivna minnen är väl på lika villkor som med bilder, att återuppleva de förskjelliga stunder av lycka, sorg eller vad det måste vara...
Ensamhet tycker jag, är ett kapitel för sig...
Det finns ingenting som slår en bittida morgon. Även, och kanske speciellt när man är ledig från jobbet, ser jag med stor tillförsikt fram emot att möta den gryende dagen med sitt extravaganta lugn.
Kaffebryggarens puttrande och spridandes sina bönors dofter får mig nästan att vilja vara barn igen, på ett lite diffust vis. Sittandes vid köksfönstret och skåda ut i det avslutande mörkret och se dagern växa fram ger mig oftast ett visst mått av inspiration. Tankar börjar röra sig med lätthet i mitt huvud som sakta men säkert börjar vakna till liv. Utanför tänds med jämna mellanrum mina grannars lysen i deras fönster och parkeringsplatsen töms gradvis på sina parkerade fordon...
Under dessa stunder skapas ofta grunden för dagen. Innan resten av folket vaknar ser jag till att ha stigit upp och har min egen lilla privata stund. Uppenbarelser ligger i handfatet om jag har riktigt tur och kan hantera dem på mitt sätt. Även ett utrymme för fritt flackande tankar och spånserier ligger inbäddad i dessa tider av dygnet som för min del, smakar bäst av dem alla.
Idag slås jag av en lekande känsla av ensamhet. Detta lite missförstådda ord och som fått en skev betydelse för så många. Det allmänna tycket om just ensamhet har jag faktiskt aldrig delat. Att det enbart har en negativ klang är för mig ett mysterium, en osanning in på bara benet, en lögn och en förskjuten tanke. Det må så vara att det kanske är mitt eget förtryckta jag som försatt mig själv i någon sorts försvarsposition genom livets trånga gång, eller så kanske inte, men för mig ter sig ensamhet som en upphöjd del av tillvaron där kvalitet skapas och samverkan mellan min inre förståelse och den yttre världen läggs ner mot den jag är, och jag uppfattar det jag tillhör
Ensamhet tillfogar ett lugn i tillvaron som annars är så tempoupphöjt att mycket går miste av bara farten. Det är ju ingen större överraskning för någon av oss, hur samhället idag hela tiden jagar nya sekunder att tjäna och allt delas upp i snabb, snabbare, snabbast och hur mycket mindre plats allt skall behöva ta.
Tanken kring sådana metoder skrämmer mig till tider och ett visst avstånd måste jag framhålla att jag tar. När det kommer till personlig balans tror jag att vi behöver så mycket mera tid än vad vi ger oss och genom att föras in i den moderna livstilen (vilket sannolikt inte går att träda ut ur, förlorar vi mycket lätt det avgörande fotfästet som gör att vi känner oss själva till fullo. Med alla inslag som kryper allt tätare intill oss i detta vivida samhälle, krymper våra möjligheter att frigöra oss själva från tvånget vi lastas in i och på så sätt halveras den människan vi har rätt att få vara.
...
Insikt kan inte beställas per.com på nätet och kräver stor vilja att hitta fram till i allmänhet och att begripa sig på i synnerhet. Den bästa gåvan som kan önskas i dessa tider tycker jag själv är av den sorten som inte går att köpa för någon peng och den kan avhandlas över disken i det företag som inom mig, benämns som ensamhet. Kort uttryckt ser jag med mycket öppna ögon vad gäller detta fenomen och tycker att det vilar en oförtjänt etikett över det. Ett oförstånd, helt enkelt, om man skådar från "den rätta sidan" spegeln.
Nu finns det ju självklart som vi alla vet en annan sida, eller skall vi kalla det för typ utav ensamhet, den som drar till sig destruktiva tendensar i ens liv, men det är inte den jag bedyrar här och nu. Så därför tar jag inte ens upp den. Det jag lägger fram, medan mitt kök fullständigt vibrerar av väldoftande och nymålade Zoéga bönor är den skapande kraften som en ensamhet kan erbjuda - och enbart den. I mitt liv iallafall, tillhör den ett av mina yttersta klenoder...
Släpp fångarna loss, det e vår!
Undrar om inte man kan påstå att nu är sommaren äntligen här... Världen förändras och blir sprillans ny överallt omkring oss. Den kanske mest natursköna förändringen vi människor kan tänka oss; allt blir grönt, vackert och varmt.
Livet antar en ny nyans. Ljuden blir nya, skarpa och levande med fågelkvitter och fräscha färger överallt. Ja till och med vattnet blir klarblått och varmt. Tankarna tar sig ny vändning i många av oss - ja de flesta av oss. Hoppet stärks och vi kliver in i ett "semester mode" som i allafall jag kan tänka mig att jämföra i storlek med den gode gamla julstämningen, den som inte funnits i mig sen jag sprang runt på mina barnaben... (ja, minus snö och kyla då, förstås!)
...
Och det är skönt också att kunna ställa in kroppen och sinnena på denna "sommarens modus". Den hårda och mest krävande av årstider har passerats med slit och kyla, snö och jävelskap. I och för sig ter sig inte helt världen längre som den gjorde innan hjälpmedlens tid hade kommit, men det sliter ändå på oss alla att gå genom dessa "mörka" och kalla tider på året.
Vi skiljer oss nog inte märkvärdigt från kossorna och kalvarna som sprudlande av glädje springer på sina stela lemmar ut från ladan och i väg ut på sina grönbeten...
Det är en glädjens tid och skall så också få vara. Den behövs på det allra starkaste efter den långa källarvistelsen vi precis har haft, och den tycks bara bli strängare och strängare eftersom vi bortskämda och förskonade har blivit med tiden.
Släpp fångarna loss, det e vår!
Livet antar en ny nyans. Ljuden blir nya, skarpa och levande med fågelkvitter och fräscha färger överallt. Ja till och med vattnet blir klarblått och varmt. Tankarna tar sig ny vändning i många av oss - ja de flesta av oss. Hoppet stärks och vi kliver in i ett "semester mode" som i allafall jag kan tänka mig att jämföra i storlek med den gode gamla julstämningen, den som inte funnits i mig sen jag sprang runt på mina barnaben... (ja, minus snö och kyla då, förstås!)
...
Och det är skönt också att kunna ställa in kroppen och sinnena på denna "sommarens modus". Den hårda och mest krävande av årstider har passerats med slit och kyla, snö och jävelskap. I och för sig ter sig inte helt världen längre som den gjorde innan hjälpmedlens tid hade kommit, men det sliter ändå på oss alla att gå genom dessa "mörka" och kalla tider på året.
Vi skiljer oss nog inte märkvärdigt från kossorna och kalvarna som sprudlande av glädje springer på sina stela lemmar ut från ladan och i väg ut på sina grönbeten...
Det är en glädjens tid och skall så också få vara. Den behövs på det allra starkaste efter den långa källarvistelsen vi precis har haft, och den tycks bara bli strängare och strängare eftersom vi bortskämda och förskonade har blivit med tiden.
Släpp fångarna loss, det e vår!
Återblicka...
Sitter här på söndagmorgonen och bläddrar lite i gamla skriverier. Ganska kul att genuppleva de olika tillstånden man befunnit sig och kanske söka spåra lite tankar och ideer genom hur och vad man någongång i tiden har skrivit... Roligt!
Jag hittade den här som jag tänkte dela med mig lite av. Den är väl inte av de kortaste men någonstans inuti mig så betydde den en hel del - nång gång i tiden...:-)
...
...
Jag hittade den här som jag tänkte dela med mig lite av. Den är väl inte av de kortaste men någonstans inuti mig så betydde den en hel del - nång gång i tiden...:-)
...
...
Kölden tycks sannerligen avta, förlora sin kraft om mig, dock kan jag ännu se kristallerna sväva lojt framför mina ögon - som tysta dansanta dammkorn i en stilla krävande värld. Från här jag nu befinner mig, samtidigt där jag har befunnet mig utan att besitta styrkan att röra mitt väsen åt min räddning hän, ser jag ljuset från den grådaskiga byggnadens fönster välla ut och falla ner på gatan, alltså där jag nu ligger - där jag nu ligger och fryser, vill säga.
Vimlet som under en lång stund hastat förbi min kropp från alla håll och kanter, stressat och skyndat i sina ärenden, har bedarrat och tillochmed lämnat skuggspökena åt de nedkylda vrån. Ja, numera har även bilarna stannat upp längs med trottoarens markerade linjer. Som döda monster, trollen som slogs av solen, vilar de ihjälfrusna i nattens första timmar i sin själlösa sömn i väntan på sina mästrares nyvaskade kärlek. Jag befinner mig bakom en sådan, en utav bilarna alltså.
Stora ord, Gud bevara mig väl, att lägga min egen natur bland ordens krusningar som låter betydelsen av kärlek strömma ut i min närhet. Det skulle aldrig någonsin kunde falla mig in att ta en sådan del, ett sånt intrång i "deras" verklighet. Visst, jag har suktat lite i emellanåt, vem har inte det, men jag vet dock mina begränsningar och vet vart mina streck måste dras. Men jag är nöjd ändå...
Ränderna dit min färd leder mig är mina hem. Det fyller ett koncept i min natur att välja just orden "mina hem". Ett tjog av valmöjligheter sveper runt mig och leder fram en känsla av variabla nyanser i mitt liv som ensam. Man kanske tillochmed torde bespara mig den yttersta smärtsamma udden att bejaka min ensamhet, genom att motstå den tärande förtvivlan som vrids inuti den tysta elden? Inte för att den bär skäl för sitt namn som en sådan, en eld, alltså. Fast större vargar har väl iklätt sig i fårakläder förut skulle jag tro, så jag ser mig inte alls som någon unik person i just det avseendet.
Men iallafall, dessa jävla ränderna som jag nämnde alldeles nyss, dessa vivida ljussken som drar mitt liv genom gatans smutsiga hålor är även de ensamma. Annars skulle de nog inte brydd sig om att nästla in sig med en sådan som jag. För här bärs det inte på något guld eller annat glimmer, inga löften eller berömda citat att kunna vila sitt stelfrusna intellekt på. Kärleken drog sin kos för så länge seden att inte ens ett minne blåser liv i mitt gamla hjärta. Ha ha, ja förlåt mig, men jag måste faktiskt tillåta mig att få skratta åt mig själv, för hur ord som kärlek kan existera i mina sinnen och långt mindre ändå, uttalas i någon sammanhang konstruerad från min sida, är ingenting annat än dravel. Min lott föll redan i barndomens yngsta år, långt innan ränderna kom (fast det har slagit mig att det var just då de gjorde det!) och gjorde spillror av mina egna tankar och dess förmåga att ge vind åt min egen seglats. I början tilltalade de mig - ränderna, på ett sätt som ingav en lockelse. Såhär i efterhand ser jag hur jag bjöds in, låter mina läppar smaka på brygden som sedan förgiftar mina bevarade hemligheter och likt blodförgiftningens trånga vals leds jag sannerligen ut ur den kärleksfulla nyans, i kläder som osar av grått - mina ögon ser härnäst endast i sepians dunkla sken...
Men för att återgå till nutiden och den omslutande skammen som blivit min dräkt, så finner jag tröst i nyss parkerade bilars ebbande värme från sina tickande motorer. Olja och avgaser har blivit den rökelse som förgyller mina hem från dag till dag och blivit mitt sköld mot decemberkronans härdande andedräkt. Kort och gott så är det bitande kallt om dagarna, och vi skall inte ens tala om nätterna, där vi, jag befinner mig i startgroparna just nu. Varje natt är en kamp jag väljer att bekämpa med mitt liv. Mitt tempel, som någon sade att det var, eller min borg (jag kommer inte helt ihåg...), har nötts ned till obefintligheter i denna talande stund. Förutom det ovannämnda ljuset som föll ner från rummet någonstans där uppe och håller mig sällskap, så talar ingen annan till mig än - måhända - de kringkryssande frusna kristallerna. Förövrigt så börjar bilen jag just nu ligger under att avkylas den med, och jag måste snart börja röra mina påkar igen för att hitta ett nytt element som faller in i mitt mönster. Tänk om ränderna kunde tala!? Jag har ställt mig den frågan för övrigt ett otal gånger genom min tid som utstött (ett ord jag aldrig helt har kunnat lära mig att svälja!), men har som sagt aldrig fått något svar förutom i min diffusa önskan i min svarta tro. Mm, jag har aldrig haft vitt i mitt liv, har aldrig lärt mig skillnaden från det svarta utan endast fått reflekterande av en motsats. Där jag i hemlighetens öga försökt se till den andra sidan från där jag är, skapas inbillningen om en dröm, ett mål, en suveränitet som alltid befunnit sig utanför mina omdömen. Visst, jag vet när jag "ser" det, men jag "vet" inte hur det är. För mig vilar här en smärtgrund. Här korsar ränderna, mina ränder sig själva och skapar en spänning jag aldrig lärt mig hantera. Kommer nog förmodligen inte göra det heller, inga tecken tycks visa på det, helt enkelt inte min lott.
Men,en gång fanns det en dörr jag visste om i ett hus långt, långt borta härifrån. Min klaraste tanke var att den var mejslat ut ur en jättelik ekstock och liksom var själva huset den var dörr i. En egenmäktig dörr, alltså. Spruckna kvistar gapade som frusna skri och talade om en oändlighet med gångna år och där historiens brunst rann som kåda, tjockaste kåda ur springorna från det barksprängde virket. Det fanns en knutpunkt gömd i detta fönster inne i mig som trollband mig - eller trollbinder mig, kanske vore en mera rättvis beskrivning, för det är precis vad det gör. Flera än en gång har min räddning varit denna dörr, denna mytomspunna ekdörr, som alltid funnits öppen för mig att stiga in när livet gått för hårt i mig och lämnat mig så illa därhän att en reträtt varit det ända möjliga. Sådana stunder kommer för dagen allt som oftast och har med tiden blivit en vana. Men vad fan, vad skall man göra när tågen aldrig stannar på mina perronger? Ta nästa? ha ha ha, tillåt mig att låta ännu en beskeden skrattsalva flyga fram i natten...
Nej, jag måste be om ursäkt för att jag nämnde det där om dörren eftersom vi inte kan gå närmare in på den och vad som döljer sig bakom dess hölje. Den är min förstår ni, och endast min. Den är också allt jag har kvar i denna värld vi liksom skall dela mellan oss. Jag väljer således att inte dela min dörr med er. Inga baktankar finns gömda i skymundan, bara min egen överlevnad från dag till dag, men att öppna upp min dörr till hela världen, där går det en gräns inte ens mina ränder kan hejda min självständiga framfart.
Ha ha, se det, då var jag här igen jonglerande med stora ord, som pojken som valsar runt i morfars gamla och alltför stora skor. Må så vara, men det känns rätt behagligt ändå, att ibland kunna göra detta, speciellt när kylan börjar slå in sina isande kilar och återigen göra min kropp ogörlig. Bilen jag krupit in under har förlorat sin verkning på mig, tillochmed dessa mekaniska dofterna börjar avlägsna sig. Dess sista trupper har marscherat vidare in i nästa soluppgång i väntan på nya vidunderliga äventyr.
Mitt eget äventyr börjar närma sig sitt slutskede, känner jag nu. Mellan hustaken ser jag Nordstjärnan klarare än någonsin, faktiskt när jag ger det en tanke, så tycks den vara betydligt närmare än förut, och även musiken börjar nå mina öron som en bjudning, ett kall, ett rop, en sång, ett varsel om att mina tider har stundat och att reveljen för sista gången tonat ut över mitt ljus. Som en sista separerande manöver döljer jag min dörr, min ekdörr i min lena stelfrusna famn och glider motsols upp mot solen - den som inte längre finns, och blir snart en del av det liv som flöder ner över genom rymdernas fasansfulla oändlighet.
I morgon blir vi oss och du och jag blir er, tillsammans med dem alla - alla ni som aldrig såg min väg, nu blir det jag som istället vägrar se den, mig själv i dina och mina ögon...
Tillsammans slutar hjärtat vårt att slå... och jag dör... och intar min plats i dig.
Flytt på gång...
Det händer en hel del om dagarna vilket gör att mycket börjar "stå upp och ner" i tillvaron. Det har inte helt börjat ännu, men det håller på att bygga upp sig.
Det är en ganska förbryllande känsla som uppenbarar sig när man skall bryta upp allt det gamla och börja flytta. Inget komplicerat, i och för sig, men man hamnar (i allafall jag) i ett tillstånd där man kort och gott slutar att bry sig om det gamla och fokuserar helt på det nya. Ganska normalt tycker jag, men hela ens tillvaro blir på något sätt invävd i ett mönster där man överhuvudtaget inte pallar att t.ex. städa, ordna grejerna som skall ordnas (hemma alltså). Man börjar "avskala" det gamla, slutar bygga vidare på hemmet in my mind - ja, det gamla känns plötsligt på ett eller annat vis lite "smutsigt", lånat, inte mitt eget... Man vill bara ut och bort fort som f... Tillvaron får en tillfällig känsla av att hänga löst...
...
Jag är en relativt bekväm sak av mig och har mer eller mindre fasat inför det här med flytten. Inte ATT FLYTTA, utan SJÄLVA FLYTTANDE i sig.
Genom livet har jag gjort det så alldeles för många gånger och har funnit mig mätt på det för länge länge sen. Men nu kommer jag alltså inte undan...:-)
Genom livet har jag gjort det så alldeles för många gånger och har funnit mig mätt på det för länge länge sen. Men nu kommer jag alltså inte undan...:-)
Men nu är det bara jag som är löjlig, återigen för bekväm. På kanten till lat nästan, ville min sambo sagt (och har också sagt!) och jag är benägen att hålla med.
Rutinmänniska som man är så ser jag hur mitt egoistiska syn på min enkla tillvaro rubbas...
Bekvämligheten jag har anammat i mitt liv måste vika undan för det nya som kommer stormande in i mitt liv - vårat liv, och jag kan ingenting göra för att längre hålla det undan...
Bekvämligheten jag har anammat i mitt liv måste vika undan för det nya som kommer stormande in i mitt liv - vårat liv, och jag kan ingenting göra för att längre hålla det undan...
Med ett smil :-) hänger jag med flyttlasset och bara får det överstökat...
Googla och bedöm själva...
Så har h
an alltså bragts om livet då om vi skall tro den massmediala flodvågen som sköljer över land och riket. Efter snart nog femton års tid har äntligen Usama Bin Ladin dödats i en lika välplanerat som effektivt vällyckad operation iordningställt av självaste Barack O`Bama. Som ytterligare "ögonbrynsupphöjare" följde Barack operationen i "realtid" via sattelitlänkar och vi får intrycket av att han är den största av hjältar, som om han i stort sätt skulle ha befunnit sig där själv! What a man, what a great great man!
Och visst fasen välkomnar jag nyheten om att denna fullständigt rubbade terrorist dödats. Att han äntligen bragts om livet, tagits av daga, kan inte beskrivas bättre än att världen har blivit lite bättre (rent av mycket bättre!), nu när denna alltigenom onda människa fått avsluta sitt företagande bland oss levande, verkande människor. Man står här nu kvar med någon sorts förnimmelse om att en slags rättvisa nog har skippats...
...
Men samtidigt finns det en liten gnutta "disbelief" kring hela denna historia, någon känsla av att inte allt berättats, som om någonting döljs. För nog har det gått fort alltihopa.
Självklart har jag den fullaste av förståelse för att slika operationer både skall och bör försiggå i allra största hemlighet, men att skeendet sedan fortlöper så oerhört snabbt, kan väl knappast gynna den vinnande sidan, eller kan det?
Vore det inte bättre att låtit den efterlevande världen få se och uppleva lite mer konkreta bevis på att denna fullständigt rabiata terrorman verkligen dödats än att i all hast och tydligen, med stor iver sänkas i havet och på den vägen borta för all tid? Lever vi verkligen i en sådan värld där vi (och kanske framförallt gentemot USA) tror och köper allt som från deras håll påstås? Förtjänar de verkligen våran tillit till den graden?
Vore det inte bättre att låtit den efterlevande världen få se och uppleva lite mer konkreta bevis på att denna fullständigt rabiata terrorman verkligen dödats än att i all hast och tydligen, med stor iver sänkas i havet och på den vägen borta för all tid? Lever vi verkligen i en sådan värld där vi (och kanske framförallt gentemot USA) tror och köper allt som från deras håll påstås? Förtjänar de verkligen våran tillit till den graden?
Nej, det luktar som det ligger en hund begraven, och det i mer än en bemärkelse!
...
Vi kan fråga oss själva hur pass stor trovärdigheten till USA är? Hur stor tilltro har vi till "deras utrikespolitiska ageranden" osv. Det finns så mycket osanningar och gränsöverdragningar så man inte alls kan bli klok på dem. Ingenstans finns det grund att köpa USA`s engagemang egentligen, då i princip allt de rör vid blir till förruttnelse och enorma mängder död och misär. Så att de har dödat någon islamistisk fundamentalist med skägg och passande tillbehör, är jag inte i minsta tvivel om. Frågan är om det verkligen är Usama Bin Ladin som finns avbildad över hela nätet trots att USA fortfarande övervägar huruvida de skall publicera bilderna - eller ej!
Om vi granskar bilderna som ligger ute nu, där de jämförelsevis ligger bredvid varandra som i ett "före och efter" perspektiv, så syns det klart och tydligt att på ena är han skjuten över höger ögonbryn och på det andra över det vänstra! Tillika har han exakt samma min på båda bilderna - de före och efter, alltså. I dagens tekniska värld krävs det inte mycket kunskap för att retuschera en bild och för mig, framgår det med all världens tydlighet att här är det någonting muffens...
(Googla på bilderna på Usama Bin Ladin och bedöm själva... Det finns fler frågetecken än vad som syns för ögat här!)
...
Vi kan fråga oss själva hur pass stor trovärdigheten till USA är? Hur stor tilltro har vi till "deras utrikespolitiska ageranden" osv. Det finns så mycket osanningar och gränsöverdragningar så man inte alls kan bli klok på dem. Ingenstans finns det grund att köpa USA`s engagemang egentligen, då i princip allt de rör vid blir till förruttnelse och enorma mängder död och misär. Så att de har dödat någon islamistisk fundamentalist med skägg och passande tillbehör, är jag inte i minsta tvivel om. Frågan är om det verkligen är Usama Bin Ladin som finns avbildad över hela nätet trots att USA fortfarande övervägar huruvida de skall publicera bilderna - eller ej!
Om vi granskar bilderna som ligger ute nu, där de jämförelsevis ligger bredvid varandra som i ett "före och efter" perspektiv, så syns det klart och tydligt att på ena är han skjuten över höger ögonbryn och på det andra över det vänstra! Tillika har han exakt samma min på båda bilderna - de före och efter, alltså. I dagens tekniska värld krävs det inte mycket kunskap för att retuschera en bild och för mig, framgår det med all världens tydlighet att här är det någonting muffens...
(Googla på bilderna på Usama Bin Ladin och bedöm själva... Det finns fler frågetecken än vad som syns för ögat här!)
Äntligen gått vidare i livet!
Det står allt klarare för dagen hur mycket mindre tiden räcker till för att skriva ner spaltmeter efter spaltmeter på bloggen. Tydligare har det aldrig förr varit för mig hur skiftande ämnena brinner i mig, från dess början till slut. Ingenting gör mig faktiskt gladare än just det heller, alltså att jag kan "tömma ett ämne", bli mätt på det jag har förtärt. Jag ser det som en styrka, helt enkelt. Som ett behov av att gå vidare...
Och just det där med att gå vidare har stor betydelse. Det är en ganska "stor grej" i mitt liv av flera anledningar. Ett av dem skall jag berätta lite mer om här och nu, hade jag tänkt - om jag bara kommer in på det rätta spåret..;-)
...
Jag gillar förändringar - att förändras. Lika stor tilltro har jag till att vi alla har flera sidor som var och en inte nödvändigtvis behöver lysa upp i dagen, alltid. Livet är för långt för det och alldeles för komplext i sin helhet.
Jag har insätt för länge sedan att mitt liv inte skulle se ut som för "de flesta andra människor" i min miljö - och då främst de från min uppväxt.
Tiden har flugit fram och när jag äntligen hunnit dra i bromsspaken så har tåget rullat så alltför långt. Nu gör inte det varken dem eller mig till någon sämre eller bättre människa, men det är svårt att inte lägga märke till "normerna" som florerar bland oss alla; jag har inget hus fullt med ungar, karriär som går mot sin peak eller för den delen någon vigselring på fingret som blänker i solen där jag ligger utsträckt på sommarställets gröna gräsmatta med min blick vilande utöver ett stilla, lugnt hav...
Nej, men jag har äntligen slagit mig till ro på mitt eget sätt och det mina vänner, är en förändring som hette duga!
...
För annorlunda har det sätt ut i mitt liv och det med ett stort A! Jag genomgår fortfarande min del av förändringen vid ny antagen dag som lyser upp i den sovande natten och varje gång reser jag mig ytterligare utan att för den delen lysa.
Och det är här jag ser i mig själv, hur jag kunnat lämna det gamla och gå med förändringen. Jag har lämnat min historia på behövlig avstånd, ett avstånd jag idag kan relatera till istället för att revoltera mig emot. En enormt stor skillnad i attribut!
Jag kan idag säga, efter nästan trettio år, att jag äntligen gått vidare i livet...
...
Jag gillar förändringar - att förändras. Lika stor tilltro har jag till att vi alla har flera sidor som var och en inte nödvändigtvis behöver lysa upp i dagen, alltid. Livet är för långt för det och alldeles för komplext i sin helhet.
Jag har insätt för länge sedan att mitt liv inte skulle se ut som för "de flesta andra människor" i min miljö - och då främst de från min uppväxt.
Tiden har flugit fram och när jag äntligen hunnit dra i bromsspaken så har tåget rullat så alltför långt. Nu gör inte det varken dem eller mig till någon sämre eller bättre människa, men det är svårt att inte lägga märke till "normerna" som florerar bland oss alla; jag har inget hus fullt med ungar, karriär som går mot sin peak eller för den delen någon vigselring på fingret som blänker i solen där jag ligger utsträckt på sommarställets gröna gräsmatta med min blick vilande utöver ett stilla, lugnt hav...
Nej, men jag har äntligen slagit mig till ro på mitt eget sätt och det mina vänner, är en förändring som hette duga!
...
För annorlunda har det sätt ut i mitt liv och det med ett stort A! Jag genomgår fortfarande min del av förändringen vid ny antagen dag som lyser upp i den sovande natten och varje gång reser jag mig ytterligare utan att för den delen lysa.
Och det är här jag ser i mig själv, hur jag kunnat lämna det gamla och gå med förändringen. Jag har lämnat min historia på behövlig avstånd, ett avstånd jag idag kan relatera till istället för att revoltera mig emot. En enormt stor skillnad i attribut!
Jag kan idag säga, efter nästan trettio år, att jag äntligen gått vidare i livet...
Min tids hjälte.
Jag är oerhört nyfiken på hur jag skulle hantera att skriva fiktion? Det vore en stor lögn att påstå det vara en pojkdröm jag avlat fram, det att försöka skriva en berättelse, men i alla fall en ide som framkommit på senare tid i mitt liv, utan att för den sakens skull vara "något måste..."
Ofta när jag befinner mig i en bra bok (de är för det allra mesta bra, böckerna) kommer jag på mig själv i någon brainstorm om hur själva berättandet i sig måste vara en upplevelse av stora mått för den författande människan bakom orden, konsten. Jag försöker förstå den tillfredsställelsen det måste vara att få igång sitt berättande på det sättet jag här och nu/där och då upplever det.
Jag föreställer mig hur en dansande människa står i fullständig harmoni med musikens rörelser, låter sig förföras av rytmernas magi till världar långt utanför (eller snarare innanför!) ens egen - som att upptäcka "rummet i rummet...", trans.
Ofta när jag befinner mig i en bra bok (de är för det allra mesta bra, böckerna) kommer jag på mig själv i någon brainstorm om hur själva berättandet i sig måste vara en upplevelse av stora mått för den författande människan bakom orden, konsten. Jag försöker förstå den tillfredsställelsen det måste vara att få igång sitt berättande på det sättet jag här och nu/där och då upplever det.
Jag föreställer mig hur en dansande människa står i fullständig harmoni med musikens rörelser, låter sig förföras av rytmernas magi till världar långt utanför (eller snarare innanför!) ens egen - som att upptäcka "rummet i rummet...", trans.
För det jag tror det måste handla om är, att kunna (våga) ge sig hän till nya, oupptäckta marker - ja närmast sidor - av sig själv. En sortens blottläggning av det egna fantasimässiga jaget. En mycket eggande och högst lockande tanke som måhända bottnar i mer verklighet än vad man egentligen tror/vet om själv. Inte alls omöjligt!
...
Men än så länge befinner jag mig endast på kanten av krönet där jag försöker blicka över, utan att riktigt lyckas. Det krävs mer än vad jag har i anstånd just nu. Men jag håller på att hitta en färdled som gynnar mitt intresse, det kan jag känna om inte annat - och för mig räcker det stort för att ta till mig.
Oerhört många spår ligger öppna över krönet", så mycket vet jag. Det svåra tycks vara att våga ta på mig utrustningen och bege mig hän... Svårt att säga vad man skulle hitta?
Tiden är naturligtvis också en faktor att räkna in i kalkylnätet, det måste finnas tid och inte minst utrymme för skapandet i ens tillvaro. Omgivningarna kan inte lämnas utan en tanke heller i sammanhanget och med det sagt förstår jag bättre "mina egna kedjor", de jag känt jag burit runt på, i så många år...
Det tar oerhört mycket och dyrbar tid att göra sig av med dessa - och speciellt de som man knappt kan skönja själv. "Reality is more than meets the eye", or so to speak!
...
Så det är "inte bara att skriva". Ju mer jag inser hur den omkringliggande bilden spelar roll - en avgörande roll - ju större respekt äger jag för författare som klarar att genomföra sina projekt från pärm till pärm. Själva berättelsen kan jag tycka emellanåt är "det minsta hindret" i vägen då lugnet övergår precis det mesta i den växande helheten.
En riktig författare, oberoende av "storlek", är min tids hjälte, inte tu tal om saken...
...
Så det är "inte bara att skriva". Ju mer jag inser hur den omkringliggande bilden spelar roll - en avgörande roll - ju större respekt äger jag för författare som klarar att genomföra sina projekt från pärm till pärm. Själva berättelsen kan jag tycka emellanåt är "det minsta hindret" i vägen då lugnet övergår precis det mesta i den växande helheten.
En riktig författare, oberoende av "storlek", är min tids hjälte, inte tu tal om saken...
Vi får väl se...
Tänk att man ibland kan sitta och önska sig tillbaka till sitt "sämsta läge i livet" för att det då fanns så mycket mer intressanta grejer att skriva om? Nu är inte detta någon verklig tanke, en tanke jag sitter och grundar på något större djup i, men att bolla den lite mellan fingrarna går ju...:-)
Livet har förändrats så otroligt mycket de senaste 6 gångna åren så jag knappt hunnit med mig själv - och tacksam är jag naturligtvis för det! Men minnena sitter trots allt med en liten stund till även om de bleknar allt mer för varje dag som går.
Inte mycket är sig likt längre och jag känner mig inte längre lika mycket "rookie" på den här sidan av lagen. Även det en mycket speciell känsla...
Livets olika faser, stadier ter sig tydligt i dagen och bjuder på en rad nyskapande moment i ens liv. Så snart gamla rädslor och erfarenheter släppt taget om en, skänks en tillträde till nya, fräscha utmaningar. På det sättet går det inte att "stanna kvar" i det gamla för länge - det gäller att greppa momentum, så att säga och gå vidare!
CARPE DIEM...
Men som människa vill man, och kommer alltid att vara den svaga sorten. Endast egot kan övergå livet självt och på den vägen förorsaka det oundvikliga och förkrossande fallet. Vi har väl alla råkat ut för det mer eller mindre, och ibland kan jag känna en skapad glädje över att just jag, fick min del av den kakan...
...
Jag har konsekvent tagit avstånd från "livet i svängen" efter att jag lämnade det. I det stora hela är det orsaken till varför jag, lika envist, tagit avstånd från föreningar som t.ex. NA; det grävs för mycket och glöms för lite! Saker och ting måste lämnas för att man sedan ska kunna gå vidare, ett knep jag tycker är användbart i dagens läge för att slippa drassa runt med en massa onödig ballast. Och enklare blir det också - så småningom.
En annan aspekt är den frihetskänslan det faktiskt ger att interagera tillsammans med "vanliga människor". Ett högst osmakligt val av ordbeskrivning visst, men för att skapa den nyansbild som nästan krävs, så är det talande i sammanhanget. För skillnaden är de facto så graverande...
Men för att återgå till ursprunget till denna lilla skrift, så börjar det nu efter dryga sex års tid märkas att mina depåer kring bloggens huvudtema börjar sina - och jag känner mig lite som i ett nytt land. Spännande förvisso, men kräver dock en viss gnutta nytänk....
Vi får väl se hur det går med det:-)
Livet har förändrats så otroligt mycket de senaste 6 gångna åren så jag knappt hunnit med mig själv - och tacksam är jag naturligtvis för det! Men minnena sitter trots allt med en liten stund till även om de bleknar allt mer för varje dag som går.
Inte mycket är sig likt längre och jag känner mig inte längre lika mycket "rookie" på den här sidan av lagen. Även det en mycket speciell känsla...
Livets olika faser, stadier ter sig tydligt i dagen och bjuder på en rad nyskapande moment i ens liv. Så snart gamla rädslor och erfarenheter släppt taget om en, skänks en tillträde till nya, fräscha utmaningar. På det sättet går det inte att "stanna kvar" i det gamla för länge - det gäller att greppa momentum, så att säga och gå vidare!
CARPE DIEM...
Men som människa vill man, och kommer alltid att vara den svaga sorten. Endast egot kan övergå livet självt och på den vägen förorsaka det oundvikliga och förkrossande fallet. Vi har väl alla råkat ut för det mer eller mindre, och ibland kan jag känna en skapad glädje över att just jag, fick min del av den kakan...
...
Jag har konsekvent tagit avstånd från "livet i svängen" efter att jag lämnade det. I det stora hela är det orsaken till varför jag, lika envist, tagit avstånd från föreningar som t.ex. NA; det grävs för mycket och glöms för lite! Saker och ting måste lämnas för att man sedan ska kunna gå vidare, ett knep jag tycker är användbart i dagens läge för att slippa drassa runt med en massa onödig ballast. Och enklare blir det också - så småningom.
En annan aspekt är den frihetskänslan det faktiskt ger att interagera tillsammans med "vanliga människor". Ett högst osmakligt val av ordbeskrivning visst, men för att skapa den nyansbild som nästan krävs, så är det talande i sammanhanget. För skillnaden är de facto så graverande...
Men för att återgå till ursprunget till denna lilla skrift, så börjar det nu efter dryga sex års tid märkas att mina depåer kring bloggens huvudtema börjar sina - och jag känner mig lite som i ett nytt land. Spännande förvisso, men kräver dock en viss gnutta nytänk....
Vi får väl se hur det går med det:-)
Den stilla högtidsmorgonen...
De tunga högtiderna gör det tunga sinnet tyngre.
Tankar genereras under påskens stilla morgnar. Precis som julens inslagna kraft, upplevs minner oerhört förstärkta under tysta morgnar då världen tycks ligga och snooza till långt utöver dagen. På något vis känns allting så mycket närmare, mindre, trångare än under "vanliga omständigheter". Det känns nästan som att det är befogat att behöva smyga fram...
För mig är det just , eller det är nog rättare att säga var det, just den här tystnaden som fick spela huvudrollen. På sätt som inte alldeles lätt låter sig förklaras, öppnades dörrar inom mig som släppte fram mina "instängda andar".
"Andar" ja. I brist på adekvat beskrivning, ser jag möjligheten att använda mig av det mest icke fysiska jag kan tänka mig; andar! Precis som känslor varit under merparten av mitt liv; diffusa, svåra att sätta ett finger på, peka ut, ge mig hän till...
...
Men för att återgå till den kraftfulla stillhet som råder landet under dessa högtiders morgnar. De är mer levande än någonting annat, om jag får säga mitt, och kan redan innan frukosten intagits sätta sin färg på hur dagen i stort kan tänkas bli. Som att vakna upp till ett jättelikt inbjudans-kort som redan ligger på nattduksbordet, för oss omöjliga att undgå...
Men så tycker jag nog också att det skall vara. Högtider är förknippade med sorg. Jag vet inte när vi började vända upp och ner på begreppen då vi ersatte allting med presenter, godis och allsköns mys och pys. Det är alldeles för lätt att låta sig driva bort från det egentliga syftet med en högtid - vilket jag i min tur tycker är något av det mest personliga som skall få existera; sorgen...
...
Och i tystnaden som lägger sig, väcker mig kring den stilla påskmorgonen, ser jag äntligen återigen mig själv i den...
Tankar genereras under påskens stilla morgnar. Precis som julens inslagna kraft, upplevs minner oerhört förstärkta under tysta morgnar då världen tycks ligga och snooza till långt utöver dagen. På något vis känns allting så mycket närmare, mindre, trångare än under "vanliga omständigheter". Det känns nästan som att det är befogat att behöva smyga fram...
För mig är det just , eller det är nog rättare att säga var det, just den här tystnaden som fick spela huvudrollen. På sätt som inte alldeles lätt låter sig förklaras, öppnades dörrar inom mig som släppte fram mina "instängda andar".
"Andar" ja. I brist på adekvat beskrivning, ser jag möjligheten att använda mig av det mest icke fysiska jag kan tänka mig; andar! Precis som känslor varit under merparten av mitt liv; diffusa, svåra att sätta ett finger på, peka ut, ge mig hän till...
...
Men för att återgå till den kraftfulla stillhet som råder landet under dessa högtiders morgnar. De är mer levande än någonting annat, om jag får säga mitt, och kan redan innan frukosten intagits sätta sin färg på hur dagen i stort kan tänkas bli. Som att vakna upp till ett jättelikt inbjudans-kort som redan ligger på nattduksbordet, för oss omöjliga att undgå...
Men så tycker jag nog också att det skall vara. Högtider är förknippade med sorg. Jag vet inte när vi började vända upp och ner på begreppen då vi ersatte allting med presenter, godis och allsköns mys och pys. Det är alldeles för lätt att låta sig driva bort från det egentliga syftet med en högtid - vilket jag i min tur tycker är något av det mest personliga som skall få existera; sorgen...
...
Och i tystnaden som lägger sig, väcker mig kring den stilla påskmorgonen, ser jag äntligen återigen mig själv i den...
