Kallt och varmt, blött och torrt...
Jag tror inte det är så mycket av tillfälligheter att skrivandet tar sig "säsongsbetonade former". Klarast blir det kring den ljusare tiden, alltså sommar-halvan av året då ämnena lättas upp betydligt. Ja, nästan lite för mycket enligt mig, då det lättsamma rör sig i trakterna kring vad som känns för bekvämt och hanterbart.
Att sitta kvar efter ett inlägg med den sträva och oävna patetiska känslan, tilltalar mig ringa och kan även släcka den eld jag tror mig ha. "Perioden är inte mig", så att säga - men likväl det, ändå... Svårt, men säkerligen lika behövligt.
Det är mig troligt att vi påverkas mer än vi kanske anar av att vi är "frälsta" med fyra kontrasterade årstider. Att dessa skarpa varianter kan ta sig in och på den vägen öppna (och stänga) våra sinnen, är jag sen länge på det klara med. Jag, som så många andra människor har genomgått dessa "sinnenas variablar" gång efter annan genom livet så här långt - och tagit dem till mig på mitt sätt! Jag har valt att inte förneka dem, utan istället ta till mig dem. Att skriva det på det här sättet ger dem absolut ingen rättvisa på hur de har artat sig från tid till annan, för det har de varit alldeles för krävande, dominerande och oförutsägbara (till en början!), men nerkortade kan de nog sammanfattas på det sättet; förändringar gör i många fall ont - väldigt ont...
..
Men nu är det alltså sommar och semester. Jag påverkas återigen av alltsammans och även så, det skrivandet jag befattar mig med. Jag märker tydligt av innehållet jag tyr mig till och hur det skiftar sin natur. Det känns lika välkomnande som den scenförändring jag nu sitter och tittar på genom fönstret och de ljud och doftar som slår emot mig lite allestans ifrån.
En upprensningsprocess är vad det är, "en sortens självsanerande av det tunga sinnet", en process som inte låter sig genomföras på "raksträcke-nivå" utan måste hanteras med omvårdnad och känsla - och absolut över en längre tid. För mig är det så, hur som haver. Jag vill inte och skall inte behöva hasta fram genom mitt inre. Det tar tid, det kräver sina pauser, sina årstider med kallt och varmt, blött och torrt...
.
Jag kom att tänka på målaren, konstnären som arbetandes med sin tavla tar steget bort från sitt verk för att på avstånd ta till sig intrycken... Lite på den nivån, tror jag det är! För vi är alla speciella konstverk; både du och både jag...
Min egen lilla doktor.
Sitter här på morgonkvisten och praktiserar lite som "min egen lilla doktor". Har haft lite känningar i halsen de sista veckorna nu, en "sårhet" som inte vill ge med sig och som kommer i vågor utöver dagen - med sin topp på morgonen då jag vaknar (känns som om jag sväljer rostig taggtråd!).
Egentligen skulle jag varit på min morgonpromenad just nu, men väljer bort den och tänker istället använda de krafterna till att uppsöka vårdcentralen lite senare under dagen. Jag går på semester i morgon efter dagens pass och om mina farhågor stämmer (halsfluss), så vill jag nog kliva på den oundvikliga antibiotika-kuren så snart som möjligt...
Har haft halsfluss en gång innan och symtomen är oroväckande lika med de jag känner nu. Jag har ju i och för sig misstänkt detta i över en vecka nu, men har istället för att - då, för en vecka sen - uppsöka läkaren direkt, skjutit undan den tanken och istället hoppats på att det hela skulle gå över, nästa dag. Tydligen är inte så fallet, för här sitter jag som dagt nu och kan i princip inte svälja... Och ingen träning blir det heller vilket, roligt nog är det som jag tycker är tråkigast i det här, ha ha ha; lite ont i halsen kan jag ha, men går det ut över min träning ja då får jag uppsöka läkarvård...
..
Och när jag nu är inne på ämnet läkarvård så är det svårt att komma ifrån tacksamheten till det samhället vi lever i. Att vi när som helst bara kan stövla in på närmsta klinik i princip, och få den undersökning som behövs. Den tryggheten, säkerheten det skapar är någonting - åtminstone jag - måhända glömmer bort mellan de olika varven men som, när det behövs är värd varenda skattepeng man lägger ner! Tillsammans med fri skolgång till alla barnen i detta landet så är läkarvården det som jag kanske känner mest för, både trygghet och stolthet!
Att den finns tillgänglig är ett A och O för oss människor som lever och har levt och för all del, kommer attleva!
Glöm aldrig det Kjell Törum, GLÖM ALDRIG DET!
På huvudet i jordgubbslandet!
Det är skönt med sommar! Värmen som förändrar den kalla världen vi precis tillbringt månader i och luften känns på något sätt ny, full av hopp och förutsikter. Fågelsången som sipprar in genom det öppna fönstret tidigt på morgonen, långt innan man egentligen tänkt kliva ur sängen, störs jag inte av utan istället välkomnar, likt dagen som ännu står för dörren...
Minner tenderar också att komma smygande på mig vid den här tiden på året. Min barndom, har jag märkt är hårt knuten till sommaren.
På något sätt (vilket jag nog tror många andra också är) har sommarminnen vuxit sig starkare i mig än allt annat; sommarlovet! Denna magiska tid på året då skolan stängdes och man visste att nästa år - eller i varje fall efter lovet - så gick man upp ett steg i klasserna. Bara det rymmer ett stort rum i mitt känslospel. Det var en frihetskänsla att uppleva när ringklockan klämtade för sista gången inför lovet, en känsla jag senare i livet faktiskt har vanskligt för att känna igen på annat sätt. Hur absurt det måste låta så är det närmaste jag kommer, den känslan jag fick när jag frigavs från fängelset... En obestämbar, fast mycket konkret form ut av lycka!
..
När jag var barn vigdes en stor del av somrarna till att plucka jordgubbar. I stort sätt hela juni månad gick åt till att tjäna mina egna pengar genom att, som en galning plocka detta "röda guldet". Vi tävlade ofta mot varandra, mina vänner och jag, om vem som kunde plocka snabbast och mest. Och vi var duktiga, som fan! Och roligt hade vi från morgon till sena eftermiddagar...
Det är länge sedan nu. Och nu när sommaren står här omkring mig i full blom, fick jag ideen, eller egentligen var det min flickvän som kom på den, att vi skulle fylla frysen i år med jordgubbar. Spännande - och mycket roligt!
Och minnena, ja de kom som sagt som brevet på posten, ha ha ha
Smaklig spis, året igenom!
:.-)
Ideen om ett maraton föddes...
Ideen har definitivt fötts: vid något tillfälle i livet skall jag genomföra ett maratonlopp från början till slut!
Under helgen som precis varit, närmre bestämt i lördags, deltog jag i stafetten i Båstad maraton. Vi var förvisso 14 pers i laget som delade på uppgiften så sträckorna var inte ens tillnärmelsevis i någon "maraton-nivå" överhuvudtaget, men jag fick en "feel" för hela tillställningen. Jag gillade stämningen skarpt där vi alla möttes tidigt på morgonen, satt ner i det stora tältet som hade rests vid start och målgången och delade den gemensamma frukosten med lätt och uppsluppet humör. Alla verkade vara den andras vänner och alla hälsade på varandra som sådana. Det låg (även om inte jag var på deras uppladningsnivå) en laddning i luften som växte sig större, skarpare och allt tydligare ju närmre startskottet vi kom.
Det var en högst egendomlig känsla måste jag säga, laddat med en av de (förmodade) största idrottsliga utmaningar i alla fall jag kan tänka mig: springa 4.2 mil nonstop! En bedrift utan dess like!
Min sträcka i det här var bara dryga halvmilen men jag ser inte det som så illa för att vara mitt första möte med denna sportsliga gigant. Det kommer krävas enorma mängder träning och dedikation för mig att kunda klara av ett sådant projekt, men så är det för var och en som ger sig på dem, maraton milarna, men så skall det och måste det vara. Jag är också säker på att själva känslan i ett genomförande höjs betydligt av den grunden med, att man slitit målmedvetet i kanske ett år för det hela...
..
Så för mig föddes tanken och ideen om att någon gång genomföra dessa 4.2 milen på mitt eget sätt och mina egna villkor - någon gång i livet!
KUL VAR DET SOM FAN!!
:-)
Inte alltid lika törstig...
Det går i perioder i livet. Som törst; kroppen och sinnena skriker efter vatten, sen dricker man och för en tid glöms just den känslan bort - törsten.
Jag finner "mitt lilla skrivande" på samma nivå, ungefär. De dagar jag inte lägger "mina små i blöt" genom bloggande handlar det som oftast om att jag inte känner mig törstig, för tillfället. På samma sätt töms med tiden teman som genomsyrar bloggen och hamnar till sist i ett tillstånd av "lingvistiskt apati". Ett stillestånd utan att tankarna far illa eller jag av dem, för den delen.
Jag behöver inte säga någonting precis hela tiden.
Och det känns bra, för mitt egentliga syfte är ju att distansera mig från det som döljer sig bakom mina ord... Eller närma mig det som byggs upp genom dem...
På ett sätt känns det ibland som en lek. Ett lekfullt verktyg att laborera med, som ett byggsätt utan ritning. Och det kostar så lite att utöva också. Den enda "kostnaden" att tala om är den som läggs ner i tid, men å andra sidan är det ju endast tid jag har med mitt bygge - det bygge som är ofrånkomligt om jag får säga det milt!
..
Resan är inte längre än målet, men under resans gång förflyttas målet allteftersom jag lär mig hantera mitt tillmötesgående - i mig själv. Värre än så är det inte!
Jag finner "mitt lilla skrivande" på samma nivå, ungefär. De dagar jag inte lägger "mina små i blöt" genom bloggande handlar det som oftast om att jag inte känner mig törstig, för tillfället. På samma sätt töms med tiden teman som genomsyrar bloggen och hamnar till sist i ett tillstånd av "lingvistiskt apati". Ett stillestånd utan att tankarna far illa eller jag av dem, för den delen.
Jag behöver inte säga någonting precis hela tiden.
Och det känns bra, för mitt egentliga syfte är ju att distansera mig från det som döljer sig bakom mina ord... Eller närma mig det som byggs upp genom dem...
På ett sätt känns det ibland som en lek. Ett lekfullt verktyg att laborera med, som ett byggsätt utan ritning. Och det kostar så lite att utöva också. Den enda "kostnaden" att tala om är den som läggs ner i tid, men å andra sidan är det ju endast tid jag har med mitt bygge - det bygge som är ofrånkomligt om jag får säga det milt!
..
Resan är inte längre än målet, men under resans gång förflyttas målet allteftersom jag lär mig hantera mitt tillmötesgående - i mig själv. Värre än så är det inte!
Alla har sin egen berättelse att berätta...
Jag skall inte påstå att jag lägger ner särskilt mycket vare sig tid eller energi på det, men ibland så nuddar tankarna lite borti hur min syn på livet förändrats. Under många år var jag övertygad om att mitt skulle sluta någonstans innan jag hunnit fylla trettio, och levde därefter. Idag, snart fyllda fyrtio två år, vill jag inget annat än att leva och må må bra så länge som överhuvudtaget möjligt. Även i det lever jag därefter!
Det är här det förunderliga ger sig till känna, för jag är ju den samma Kjell som jag alltid har varit. Den människan jag var i mina vilda tonår är ju den samma Kjell som levde som om varje dag var min sista genom det omskakande 90 talet och fram till mitten av tioåret 2000. Det är samma individen jag, som sitter här nu med världens största livslust och ser verkligen fram emot den stundande morgondagen - den jag förut aldrig visste om skulle gry för mig. De här skedena finner jag underliga att smörja mina tankar med, ibland...
..
Inga sjöfarare lever sina liv på sjön utan att någon gång uppleva havens vrede. Stormarna kommer och går, så att säga. Likaså är det ju med livet (även för oss landkrabbor). Det är inget unikt att gå genom faser där ens "lilla båt" ställs mot motgånger. Så är det för alla. Det skiljer sig endast på de inre omständigheterna för hur vi upplever dem och i de yttre på hur och vilka vi bemöter oss med. Livet kräver på sitt egna sätt för alla och envar. No question asked!
Det är det (bland annat) som gör en människa så oerhörd fascinerande; att alla har sin egen berättelse att berätta, och var och ens berättelse betyder allt för den enskilde! Det kanske ytterst handlar om respekt - och innerst om självrespekt? Svårt att veta, men jag tycker det klingar bra...
...
Bakom mig ser jag tid som förflutit, tid som förbrukats, lagts till ände. Det ger mig en upprymmande känsla att veta att någonting så stort (oavsett på vilket sätt) tillhör mig och min berättelse. En berättelse - min berättelse - skriven i mig, likt mitt eget ljus upplyst i mig.
Det känns på många sätt tryggt att veta detta. Det ger mig någonting så stort så ord fattar sin kraft, sin mening, sina domäner i sammanhanget. En berättelse så stor att ingen förklaring följer...
Vi har alla vår egen berättelse inom oss - en berättelse bara vi känner till... Vi är unika!
Det känns på många sätt tryggt att veta detta. Det ger mig någonting så stort så ord fattar sin kraft, sin mening, sina domäner i sammanhanget. En berättelse så stor att ingen förklaring följer...
Vi har alla vår egen berättelse inom oss - en berättelse bara vi känner till... Vi är unika!
En glad midsommar!
Det var trevligt igår. Nog en midsommarfest till ända i ett uselt väder där vind och regn rådde men som inte heller i år kunde "slå omkull" ett gott lag!
Godsakerna flöt runt borden från första timmen med allt vad det innebar; chips, ostringar och smågodis, tårtor sill och potatis, prinskorvar, köttbullar och dippar av smältsmör,tzatsiki och guacemole. Grillat kött och varma baguetter, ostar, frukter och färska jordgubbar - ja, Gud vet vad.... Drycker och bra musik i alla dessa vanda varianter (vad gjorde folk innan spotify???:-). Quiss och sällskapspel som sig hör och bör. Hundar som springer omkring... Kort och gott en glad glad midsommar!
Lite av en tradition har det nästan blivit at den samma gängen samlas för att fira denna sommarens höjdpunkt och förutom "oss vanliga" så är det också alltid ett gäng nya bekantskaper vid varje tillfälle. Trevligt tycker jag och samtidigt, om jag ser till den stora bilden, en finfin träning för mig som person då det här med att träffa nya människor varit ett litet "issue" för min del...
Det bottnar återigen i den historia jag bär så det är inget jag inte vet om eller för den delen behöver att bry mig med eller längre brottas med. Men själva känslan gör sig påmind på ett pytte litet sätt ändå, när tillfällen som gårdagen dyker upp...
Det blir alltså lättare för varje år som går märker jag under dessa tillställningar, och att jag väljer att se på dem (i efterhand) som måttstockar för mitt eget lilla "tillfrisknande" är det ju ingen annan än jag som vet om, ha ha...
Och att man har trevligt är ju odiskutabelt...
:-)
"It`s a no working way!"
Det börjar bli lång tid sedan jag var främmande för mig själv. Och gott är det. Det finns nog dem som vill kalla det "att ha vuxit upp" och jag tror mig instämma i den kören.
Allt går inte lika snabbt för alla, det är bara att inse och det gäller genomgående hela livet, också. Att sitta här nu som "vuxen" och inse, betyder nog inte så mycket för de flesta, men för mig betyder det mycket, OCH gäller ännu mer! För har man varit på den nivån jag varit under resans gång och tagit färden hit upp, så växer den innebörden allt mer ju längre tankarna sträcker sig ut och omkring detta.
Det går att underteckna med blod!
Och nu menar jag ingen "nivå i höjd med stjärnorna". Inte på något vis alls...
Men skall alltså den tiden, den sämsta delen av mina tider, vara över, ha passerat och lämnat mig stående på "rätt planhalva", om jag säger så, så kanske det vore på hög tid. Och i det avseendet, då jag inte längre känner mig främmande för mig själv, så känner jag dock (inte så mycket längre) hur antydan till främlingskap gentemot den nya omgivningen jag klivit in i. Men som utvecklingen var just då - då steget togs över från de "olika sidorna" - så vore det i stället alarmerande utifall den känslan inte skulle infunnit sig.
Så i mitt fall tog jag det som det yttersta friskhetstecknet. "Grundvattnet", på sätt och vis till den ödmjukhet jag stod i beroendeskap av för att ta mig fram i denna "nyaste av världar.."
...
Jag har vid upprepade tillfällen under den här bloggens gång nämnt, hur olik vardagen är bland annat, från den gång och nu. Jag har ältat det och snurrat det, vridit och vänt på det i den förhoppning (och vetskap) om att inom bilden döljer sig ett flertalet sanningar. Ofta slås jag av känslan av att leva i ett eko, ett surround ljud där jag bärer mig själv inuti resonansen som ett evigt pågående skrik från en annan tid.
Men så är det inte heller.
Att det tar tid "att spjära upp" med sin forntid är ingen hemlighet längre, i alla fall inte för mig då jag har behövt göra just det. Det svåra i detta är att göra det så jag själv förstår innebörden i det... för däri ligger ju mina svar.
..
Processen kan tyckas ofantligt tjatig, ja det tycker till och med jag. Men det är kan jag lova, betydligt mer tjatigt att fortsätta leva som jag gjorde. Naturligtvis mycket enklare att stanna kvar men ja, vi vet ju alla följderna kring ett sådant beslut..."It`s a no working way!"
Ett bejakande av själva livsgnistan.
Det är vanskligt att enbart peka på enskilda fördelar med att ändra sin livsstil på det sättet jag gjort. Om inte för någonting annat, så vore det oerhört orättvist överför mig själv. Ett ständigt växande konstaterande, är vad jag anser mig skyldig till och ett "bejakande av själva livsgnistan!" Det är väl inte förrän nu som jag börjar skönja hur en helhet tar sig ut... eller kanske snarare; tatt sig ut!
Perspektiv är viktigt i sammanhangen. En överblick krävs om något, hur ont det än måtte göra - och en inre förståelse kring ens tillvaro (frånvaro?).
När jag begrundar detta närmare, vilket jag faktiskt gör oftare än vad jag kan gilla (!), så är det stora omvälvningar det är tal om. Och slitsamma tankar som medföljer!
Ingenting av detta händer över en natt. Inga svar kommer som brev beställda på posten. Ingenting av det ovanstående ser jag som självklarheter på något sätt, utan en ständig pågående "rörelse" med ett enda syfte för handen; att bejaka som sagt, själva livsgnistan!
Att reda ut det jag fram tills idag har försummat, torde vara tillräckligt för mig själv att hantera. Men jag valde en annan väg "genom dyn" i tillvaron; jag valde att dela mitt liv med någon annan. För mig (och henne!) gav det utrymme att spjälka det jobbiga i flera delar på ett sätt som stod sig nära den person jag är. En betydande pusselbit alltså, en kugge i det hjul jag försöker få att rulla återigen efter alla dessa år med rostiga gängor och skavande delar.
Jag vet idag, det jag under en lång period inte trodde var möjligt för mig. Jag har belyst mina mörker och öppnat dörrar jag inte ens visste fanns - och bara det faktum att jag då upptäckt rummen där bakom, gör att jag känner mig mer levande än någonsin förut...
..
Det är otroligt skönt att få möjligheten att "starta om", att få chansen att börja på ny kula efter alla dessa slitsamma år, då i stort sätt ingenting produktivt hänt i livet. Visst har det hänt grejer, men ingenting av värde , vill jag påstå. Det enda "prisvärda" är nog, att jag vid den åldern jag nu innehar äger en livslust likt en ungdoms;
jag har ju trots allt i stora drag, missat den.
En ny chans, alltså och jag ämnar ta vara på den! Jag MÅSTE ta vara på den för möjligheterna finns inte i överflöd...
Så länge kraften finns tänker jag bejaka själva livsgnistan...
Allt är relativt!
Att inte känna sig som alla andra, är på både gott och ont. Det är väl ingen "ny känsla" bland oss människor, ingen unik sådan, iallafall.
Jag tror nog de flesta av oss någongång inom livets ram låter oss påverkas av den - känslan av att inte vara som alla andra, alltså... Men för några av oss är det faktiskt fallet. Det finns exempler på exempler av detta i olika grader. I det stora hela är det bara att "pick your choice", så att säga.
Att allt är relativt tycker jag är en av de starkaste och mest "kuddlika" påståenden som finns - ja som kanske någonsin kommer att finnas, till och med. Det har hjälpt mig genom stormar och mentala oväder och genom att klamra mig fast vid dessa ord har jag alltid kommit väl in till hamn, så småningom. För visst är det så att allt bara är relativt!
När det går imot mig som värst, och min lott i livet har varit i form av en hel del motgångar, försöker jag sätta upp den befintliga situationen mot andra situationer för att därigenom skapa mig större utrymme att reda ut det drabbade inre på. "Det finns alltid dem som har det värre" är en annan metodik som klingat väl i mina sinnen genom åren, och konstigt nog så vaskar de orden bort de värsta skamfläckarna i bilden just då.
Vi som människor - eller kanske ett bättre uttryck är, jag som människa, är en väldigt enkel mekanism på många sätt. Att det kan finnas någon sorts "trygghet" i att frammana bilden av att andra skulle ha det sämre, vittnar starkt om det, tycker jag, men är likafullt ett av de många "arbets verktyg" som finns till hands. För i stundens hetta gäller det att överkomma det förestående och sedan kan begreppen redas ut och formuleras till sin rätta natur! Bara jag har de bitarna klart för mig, finns det ett oerhört stort register att vända mig till under "reparationens tid..."
..
Vi människor mår dåligt i oss själva från tid till annan. Ingen kommer ifrån det hur vi än vrider och vänder på det hela. Det ingår i att vara en människa; vi styrs av känslor från morgon till kväll och travar genom livets alla skeden. Hur vi antar utmaningarna vi ställs inför skiljer sig lika mycket från varandra som det finns innehåll i var och varannan människa på jorden. Men lika fullt genomgår vi i princip samma typer av upplevelser: sorg och glädje, förträt och hopp, uppgivenhet ja och så vidare... Det finns inga egentliga hemligheter på den här planen förutom de vi skapar oss själva genom att ständigt försöka dölja för omvärlden - som i sin tur går igenom exakt samma saker!
Människor föds och människor dör. Människor skills och människor möts. Det är en ständig och outsinlig ström av pågående emotionella strömningar och vi lever alla i dem varenaste sekund av dygnet. Att det skulle vara enbart en dans på rosor är det väl ingen som försöker inbilla sig, men när det går imot så upplevs det oftare än vad som är lönsamt, nästan lite chockartat. Konstigt, egentligen...
Men som sagt, min egen melodi till denna symfoni jag kallar Livet, är alltså att ta användning av begrepp som "att allt är relativt!" Det har om något, gjort min egen resa hanterlig på ett nivå jag klarat av...hittills!
:-)
"Den söta belöningen"
Det är en befrielse att ha nått fram till där jag inte längre har behov av att få sakerna ur mig. Med det menar jag naturligtvis det merparten av den här bloggen handlar om; vägen in i och ur missbruket och allt där inuti...
En milstolpe har rests i mitt liv om jag tänker på det, vilket jag i sin tur egentligen inte gör, inte längre, iallafall... Överlappningen har skedd helt utan dramatik, lite som när man tar klivet över från tonåren och in i vuxenåldern. Det är inte förrän jag sätter mig ner och betvingar mina tankar kring ämnet som jag upptäcker "hur långt från land" jag låtit mig driva...
Själv ser jag det som ett uppnått delmål, en plattform som jag av helt naturliga skäl kommit fram till. "Den söta belöningen", på sätt och vis...
Utmaningar, som det ju av stora naturliga orsaker har varit, låter inte vänta på sig bara för att man tagit sig genom "Det Trånghalsade Av Sund", utan kanske snarare tvärtom, så omges jag numera av en hel värld full av dem. I det avseendet kan jag bildligt se för mig kalven på sitt första grönbete. För däromkring ligger den rätta sanningen, om ärligheten skall framhävas.
Det nya liv jag tagit del av har jag lärt mig, är inget som låter sig väntas på - inte i den mån jag hade för mig för några år sedan. Det det har handlat om och som jag nu hunnit mig för, är att jag kommit i kapp. Och i det avseendet, mig själv i första hand. En viktig kugge i mitt snurrande verk av hjul, rundlar och ambitioner!
jag märker allt tydligare hur jag tar till mig "den söta belöningen" då mindre och mindre av min tid och mina tankar behöver läggas i kraften "att ta mig ur något", befrias från de länkar jag burit, utan istället kan engagera mig i ett lugn och en ro som i många år varit mig främmande. Jag är ovan med det, men jag har på känn att jag kommer gilla det "nya sättet" jag kan vara mig själv på...
..
Men det krävs tid även här, förstår jag mer och mer. Det behövs träning att lära sig ha lämnat "ett visst tänk" och anammat ett annat. Även om allt handlar om samma sak (som att plötsligt behöva lära sig köra bil med ratten på högra sidan...) så är användningen av helt nya och andra verktyg något som inte kommer till en över en natt. Hur var det med de nya skorna egentligen? Jo just det, de kan skava som fan till en början innan man vant sig vid de nya kanterna och konturerna, mjukhet Vs. hårdhet, sula osv... Men det ger med sig med tiden. Liksom med det allra mesta så tar tiden hand om oss på sitt eget sätt - det gäller bara för oss att ta till oss just den vetskapen!
Och sedan lära oss att definiera och känna igen "Den Söta Belöningen...!"
En milstolpe har rests i mitt liv om jag tänker på det, vilket jag i sin tur egentligen inte gör, inte längre, iallafall... Överlappningen har skedd helt utan dramatik, lite som när man tar klivet över från tonåren och in i vuxenåldern. Det är inte förrän jag sätter mig ner och betvingar mina tankar kring ämnet som jag upptäcker "hur långt från land" jag låtit mig driva...
Själv ser jag det som ett uppnått delmål, en plattform som jag av helt naturliga skäl kommit fram till. "Den söta belöningen", på sätt och vis...
Utmaningar, som det ju av stora naturliga orsaker har varit, låter inte vänta på sig bara för att man tagit sig genom "Det Trånghalsade Av Sund", utan kanske snarare tvärtom, så omges jag numera av en hel värld full av dem. I det avseendet kan jag bildligt se för mig kalven på sitt första grönbete. För däromkring ligger den rätta sanningen, om ärligheten skall framhävas.
Det nya liv jag tagit del av har jag lärt mig, är inget som låter sig väntas på - inte i den mån jag hade för mig för några år sedan. Det det har handlat om och som jag nu hunnit mig för, är att jag kommit i kapp. Och i det avseendet, mig själv i första hand. En viktig kugge i mitt snurrande verk av hjul, rundlar och ambitioner!
jag märker allt tydligare hur jag tar till mig "den söta belöningen" då mindre och mindre av min tid och mina tankar behöver läggas i kraften "att ta mig ur något", befrias från de länkar jag burit, utan istället kan engagera mig i ett lugn och en ro som i många år varit mig främmande. Jag är ovan med det, men jag har på känn att jag kommer gilla det "nya sättet" jag kan vara mig själv på...
..
Men det krävs tid även här, förstår jag mer och mer. Det behövs träning att lära sig ha lämnat "ett visst tänk" och anammat ett annat. Även om allt handlar om samma sak (som att plötsligt behöva lära sig köra bil med ratten på högra sidan...) så är användningen av helt nya och andra verktyg något som inte kommer till en över en natt. Hur var det med de nya skorna egentligen? Jo just det, de kan skava som fan till en början innan man vant sig vid de nya kanterna och konturerna, mjukhet Vs. hårdhet, sula osv... Men det ger med sig med tiden. Liksom med det allra mesta så tar tiden hand om oss på sitt eget sätt - det gäller bara för oss att ta till oss just den vetskapen!
Och sedan lära oss att definiera och känna igen "Den Söta Belöningen...!"
Äntligen på rätt väg!
Sitter i nya lägenheten nu. Det är tidigt på morgonen och det är snart dags att börja röra mig mot jobbet. Utanför fönstren kan jag se hur trädtopparna vajer friskt i blåsten och hur molnen rullar på ohämmade och mycket tjocka där ovan. Det slår mig här jag sitter och sipprar på mitt morgonkaffe, hur många nya och ovanliga ljud den lägenheten har om jag jämför med den gamla. Här smäller det i väggar och tak på ett helt annat sätt än förut och ibland skulle jag nästan kunna tro att det befann sig någon mer här inne, någon okänd varelse som stryker omkring i rummen. :-)
Det tar lite tid att vänja sig, jag vet det och finner själva "processen" att bekanta mig med det nya hemmet mycket rogivande och trivsamt. Ett inslag av kvalitet i livet, nästan som en sorts "lyxartikel" om jag sätter det sida vid sida med andra tider av mitt liv; Det är långt från storstadens betongnätter där livet i mångt och mycket var som att leva "inuti ett skrik". Ja inuti själva skriket som sådant där man närde sig på den olycka som fanns bortom ens den minsta lilla gnista av hopp om en levande framtid. En framtid att dela med någon annan människa som ville något med det livet man fått till skänks. En människa som man tillsammans kunde uppleva tacksamhet med och "chasing a dream" tillsammans med och sedan leva i känslan man får när man uppnår det man kämpat för i långa stunder...
..
Jag har oerhört mycket kvar innan jag är där än, det är jag medveten om men jag är på god väg. Efter åren i övertygelsen om att jag klarar mig som bäst i min ensamhet, börjar jag nu uppleva och inse skillnaden i dessa två sätt att leva ett liv. Idag skulle jag inte ens velat vara utan min lilla hund, för att sätta det skarpaste av perspektiv i belysningen, och med det sagt märker jag än mer hur långt bort från "det riktiga livet" jag hade drivits. Inte av någon annan än jag själv och min egen maskin, men dock ändå...
Så dagens tanke och ord får bli: Äntligen! Äntligen på rätt väg genom mitt eget liv...
Allt som glimmar behöver inte var guld!
Tankarna finns där, så klart om hur allt skulle sätt ut om jag varit "en snäll pojke" hela livet. Jag står fortfarande fast vid min tidigare proklamerade inställning och tänker inte vända mig nu, men ibland så kan det kännas roligt att leka lite med tanken, ha ha ha...
Det går bra nu vilket i sin tur naturligtvis triggar tankeströmmen om "hur" och "utifall..." Det gynnar ingen att fastna i dessa, allra minst mig själv, men som sagt, att bolla lite, ja det går ju.
Det ligger en hel del emotionellt fast vid detta. Jag märker det när jag närmar mig (i tanken) det området jag skakat bort för så länge sedan. Jag känner hur utrymmet "finns" där svårmodet tar vid men låter mig aldrig beröras av det - nej, för det är jag för stabil i mig själv. Och tur är väl det. Många är de, kanske inte vänner, men bekanta som jag vet har fallit offer för sin egen bitterhet som detonerat genom sina inre trångmåls framspring av tankar utan förankring i sina egna nu. Så jag passar mig noga för att inte attraheras av dem. Inga problem egentligen, dock...
Bara för att jag "bär på en historia", har en historia som vacklat på den tunnaste av isar under en viss tid av livet, skall jag inte behöva färglägga den resterande biten helt och hållet efter det. Det går utmärkt att reparera sina felsteg, lära av dem och göra bättre och klokare val sedan.
Som jag ser det, har den synen på tacksamhet att jag skall behöva gå genom hela mitt fortsatta liv tittandes över axeln, viftandes med allsköns varningsflaggor bara för att jag tillhört missbrukarkretsen under en period. En period som förövrigt har gått över för flertalet år sedan, blivit passe`.
Det fanns en tid då min omgivning berättade för mig att "jag alltid kommer att vara sjuk". Så att säga, "en gång en missbrukare - alltid en missbrukare".
Jag håller så lite med jag bara kan!!
Jag jämställer det med att bara för att någon snodde lite godis i affären som skitunge, så är han eller hon ingen tjuv resten av livet för det om!
Så bara för att det går "bra i livet" nu så skall jag dämpa min glädje över detta, sätta ner foten och börja tänka på att, "försiktig nu Kjell, bli inte för begeistrad nu för du är ju trots allt bara en nykter missbrukare och om inte allt gått åt helvetet ännu, så kan det mycket mycket väl snart göra det!"
...
Som sagt, jag finner ingen grund att hålla på så där. Vad är det för fel i att vilja lägga bort såna tankar för gott? Att leva varje dag som vilken som helst "vanlig människa" med samma tankar och ideer och inte gå runt i något sorts "bisarrt anti-verklighet" som i en dimma av vad - som - skulle - kunda - hända? Är inte livet för kort för det, alldeles för värdefullt för att lägga ännu fler band på sig? För som jag ser det, så är det just det jag lämnade bakom mig - och ingenting annat; dessa banden, tvånget..
Som jag ser det, finns det ingen anledning att åka vattenskidor om jag är vettskrämd för att bli blöt!
Precis som att allt som glimmar behöver inte var guld!
Ett efterlängtat och varmt möte på alla sätt och vis!
Fick besök från gamla Grimstad i går då min gamla fotbollstränare och hans fru kom inom på en kopp kaffe. De är på bilsemester och skulle ner och besöka sin svärsons föräldrar i ett par dagar.
Det var en underbar återträff. Vi hade inte sätts (kom vi fram till) på runt arton års tid, vilket naturligtvis är åt helvetet för lång tid, men - slog det mig - det står helt i linje med det jag har gjort med hela min gamla bekantskapskrets från gamla landet, inklusive min familj. Det har slagit mig i efterhand att jag nog har lite att jobba med när det gäller detta - detta att hantera mina kringliggande relationer till människor med betydelse genom åren då jag växte upp... vilket blir så tydligt när man återser människor efter många många år!
Det är lätthänt att det blir så. Jag tror nog att vi är ganska många i den här båten som under årens malande gång upptäcker sent omsider hur tiden flytit ohämmad iväg. För min egen del ser jag förklaringar till detta - inte bara en eller två, utan ett litet koppel anledningar. Allt detta vet jag med mig själv och lider ingen plåga av det, utan kan bara konstatera att så har det blivit. För mig har det varit tvunget att bli så för att jag själv har kunnat stå som överlevare i mig själv!
Men det har inte tagit bort känslan från ett underbart möte mellan människor som betytt mycket för mig för länge sedan. Att sitta här i min egen soffa och ta en fika med Kåre Björn och Reidun och dela minner vi har haft i många år, är en liten skatt. Som att lyfta locket på kistan och bada lite i guldglansen från våra gemensamt skimrande minnen. Ett efterlängtat och varmt möte på alla sät och vis!
Så synd bara att det är så länge mellan varje gång...
Möjligheter...
Möjligheter ja... Livet är fullt av möjligheter att lyckas med vad man vill och livet är lika mycket späckat med det motsatta, alltså när pendeln svänger, tippar över på andra sidan och öppnar dörrar till helt annorlunda möjligheter... Möjligheter till att allting kan gå åt helvetet, som man brukar säga.
Begreppen är såklart relativa i hela sin bemärkelse ända ifrån första andetaget, men ses inte på som ett "misslyckande" förrän i den andra halvan av den sträcka man tilltyggalagt, om vi säger så. Det tar tid att inse, upptäcka att den här vägen kanske inte var den bästa.
Vi "mäter oss" med varandra. Kanske inte helt uppenbart eller tillsynes tydligt för alla att se, men vi gör det nog alla, till en viss grad. Och när jag tänker på hur många människor det finns i världen - eller för den delen har funnits genom tiderna, jag då är man nära gränsen att lämna dörren öppen för den anstormande svindeln; ingenting blir längre så konkret, det blir vanskligt att hålla fokus på "spåret som sådant", det spår som fick tankarna dithän vid förstone...
..
Jag var ute och promenerade i våra nya omgivningar igår med hunden. Vädret var strålande och varmt. Grönskan har verkligen satt sina rötter nu efter sina dagar med försommarregn och påföljande solskensdagar. Fåglarnas häckningsperiod är i full vigör och ett sjuherrans liv försiggår till dygnets allra flesta timmar. Ja, man blir nästan galen av alla måsar, skator, kråkor och allt vad de kallas.
Det slog mig där vi spankulerade längs med de smala passagerna i bebyggelsen hur det låg ganska många brunprickiga ägg krossade på marken, lite här och var. Det var inga tankar som hängde kvar någon längre tid precis, utan mer ett snabbt konstaterande bara; det är ju trots allt den tiden på året!
En liten bit längre ner på gatan verkade "måsgänget" hålla lite extra låda. Skrien tyckte vara på en annorlunda nivå, gällare i sin ton, mer allvarlig, på något sätt. Ett par av dem cirklade över ett och samma område och när jag närmade mig fick jag se två små dun-nösten som sprang efter varandra nere på marken, mellan raden med träd och cykelställen. De två små knytena var alldeles för små för att ha fått vingar så de sprang så fort de kunde på sina små fötter. Jag stannade upp och begrundade detta för en kort ögonblick och befann mig mitt emellan dem på högra sidan och, om jag vände blicken åt andra hållet, titta jag rakt upp mot lyktstolpen på andra sifan vägen, där förmodligen deras mamma satt och skrek förtvivlat med blicken fäst vid oss nere på marken. I allafall, föreställde jag mig hennes förtvivlan och hennes relation till dem som sprang förvirrat omkring i den stora nya världen, den som plötsligt förändrats, den som ju för en liten stund sedan varit det trygga boet i toppen av ett träd... De kanske tyckte det var spännande?
...
Nu har det gått en natt sedan dess och det första som slog mig i morse var, huruvida det gått bra för de här två krabaterna från i går? Naturligtvis har det inte gjort det, då djurlivet har sina egna lagar och regler som vi alla vet. Jag hoppas bara det gick fort eller för den delen att det har gått utan de största smärtorna, för att de gick sin undergång till mötes är jag övertygad om.
Som metafor tycker jag den här lilla berättelsen är ganska talande, om inte målande, för hur lättvindigt det kan skifta i livet från ena dagen till den andra - och hur lite gynnsamt det är att ta för mycket för givet!
Möjligheter, blir dagens ord då de finns i alla regnbågens färger och likt vingarna på vindsnurran, visar åt alla håll och kanter. Möjligheter är att ha möjligheten att lyckas och att misslyckas... ingenting kan tas för givet...
Det årliga konventet i Gullbränna!
Det finns ett tillfälle varje år då jag faktiskt lägger ner lite energi och en gnutta engagemang inom NA`s verksamhet. En dag, eller kanske rättare sagt en helg då jag "beger mig iväg ett stycke avstånd" och minglar med en massa glada och nästan lite otäckt "upphöjda" människor; Konventet i Gullbränna!
Det har hunnit bli en lite traditionsfylld liten happening för min del. Jag skulle väl nästan kunna säga att det är min egen lilla NA tradition, ha ha (och närmre än så kommer jag inte!:-)
Det är något speciellt med det konventet, tycker jag. Förmodligen så är det ingen större skillnad mot alla andra konvent som pågår i stort sätt året om i alla olika hörn av landet (eller världen), men för mig så är det det konventet jag orkar bry mig om. Det passar mig gott eftersom det är så nära där jag bor och för att det brukar finnas en hel del av de bekanta jag hade under mina år som aktiv.
Varje år åker jag dit med en känsla av spänning på kanten till oro nästan, spänd förväntan då jag aldrig vet vem som kan "poppa upp" som nynykter. Riktigt spännande faktiskt...
Men där både börjar och slutar mitt engagemang med "rörelsen NA". Ett år mellan varven tycker jag är perfekt och när jag åker hem efter en kväll där är jag mättad på hela snurret. När jag sitter i bilen och rullar hemåt i sommerdunklet som smygit sig på runt elva snåret, nuddar tankarna alltid på förunderligheter om hur så många människor orkar hålla i gång med denna "halleluja glädjen" som jag trots allt inte kan få mig att se bort från, år ut och år in??
Men det fungerar ju för dem - i princip var och en av dem, så varför inte?
:-)
Människors (o)förmåga att förlåta...
Om man skall hjälpa sig själv genom stora och krävande prövningar i livet, situationer som befaller det yttersta av en som människa, ja då underlättar det betydligt att lägga "vissa grejer" åt sidan. Man måste (borde...) omvandla de rådande egocentriska styrelsemönstren till en positiv kraft - en kraft som i grunden bottnar i samma källa, men som gagnar den som har behov av det; en själv!
Tankarna i sådana malströmmar väger tyngre än vad man först kan tycka. De BESTÄMMER i princip allt vad man tänker - om man inte tycker rätt! Och det vill man, tro mig. Det är precis det man vill när man vill ifrån ett plågsamt kapitel i sitt liv!
Been there, done that osv...
..
Så vad menar jag egentligen med det här då?
Jo, det slog mig en kväll på nittiotalet, då det forne Jugoslavien rasade under det pågående inbördes kriget. Det var ju omöjligt att undvika även för den som befann sig i det djupaste av missbruk. Diskussionerna var många och långa om allt vad kriget angick (och lite till) och grundsatsen var ju att, det var för jävligt att det aldrig kunde bli lugn och ro där nere! Varför var det alltid oroligheter just där? Och varför tröttnade aldrig folken, som ju krigat fram och tillbaka genom historiens många hörn, på sitt människoliv krävande tjafs, år efter år efter år?
Under timmar av reflektioner med "polarna" runt det runda bordet och i dimmiga lokaler, hamnade vi allt som oftast på samma punkt varje gång vi tog upp saken: människors (o)förmåga att förlåta!
Parallellen är inte så långsökt att dra bland missbrukare och deras tankar om "varför började jag knarka?" eller "vems skuld det var att jag började använda droger..."
...
För en stor del av resan torde bli undanlagd om man fick styrning på sina inre begrepp. Med en problematik som tornar upp sig till monstruösa mått överallt omkring en, är nog det sista någon behöver att tillföra ytterligare bråte till säcken.
Skulle det vara så, att "skulden" befinner sig hos någon annan än sig själv (och nu är det ju ofrånkomligt att en människas barndom självklart färger ens liv!), så måste man äga förmågan att ta det till sig, förstå grunden i det, lämna den och gå vidare! Att sitta och älta någonting som oavsett inte går att stävja, hejda eller för den delen förändra, bär bildklara bevis åt att ända i bitterhet - vilket i sin tur gör resan tio gånger värre. Någon gång i historien ( ett folks eller ens egna!) måste man vara satt till att kunna dra ett sträck över någonting gammalt, lägga på en förlåtelse och istället försöka göra världen - sin egen värld, till en bättre plats att vistas i, eller hur?! Är inte det lite av "kärndansen" i själva livets vals, att kunde äga förmågan att vistas i harmoni, glädje (så småningom) och bana en bättre väg för den allt närmarekommande - och oundvikliga - framtiden?
Så om mina föräldrar drogs med sina knippen problem så betyder inte det att jag skall skapa mina egna genom dem. Föra dem vidare genom mina egna misslyckanden och arbeta upp ett "skuldschema" helt förärat mina föräldrar som är döda och sedan länge ute ur bilden! Kan man egentligen göra det lättare för sig än att lyfta över något ont och tungt på några som inte längre finns - och samtidigt fortsätta i sin egen destruktiva bana?
En sortens sentimental skönsång som på något bisarrt vis gör det "legitimt" att ens liv går åt helvetet...
..
Jag kan naturligtvis inte relatera till ett liv fylld med väpnad krig mot andra människor och hur de upplever sin situation, sin historia, sitt folk eller sina familjer i det. Det är ingalunda det jag försöker göra här nu, utan jag hänvisar till "våra personliga krig", de som innefattar oss själva där den personliga tragedin är av samma art fast i mindre skala. Och jag tror att verktygen som bör användas är av likartad typ fast med mindre kaliber - och kanske med skarpare, tydligare målinriktning då vi förhåller oss på ett mer "jordnära plan!"
Även om jag inte ställer in mig i leden kring Anonyma Narkomaner så ger jag honnör till deras sinnesro bön som kastar färg på hela verksamheten:"Att acceptera det man inte kan förändra!" Stora ord som når ända in till källan av människan och passar utmärkt i alla skeden av livet!
Skit i allt omkringliggande både framåt och bakåt - och istället ordna upp i ens liv i nuet.
Allt blir så mycket lättare då... :-)
Tankarna i sådana malströmmar väger tyngre än vad man först kan tycka. De BESTÄMMER i princip allt vad man tänker - om man inte tycker rätt! Och det vill man, tro mig. Det är precis det man vill när man vill ifrån ett plågsamt kapitel i sitt liv!
Been there, done that osv...
..
Så vad menar jag egentligen med det här då?
Jo, det slog mig en kväll på nittiotalet, då det forne Jugoslavien rasade under det pågående inbördes kriget. Det var ju omöjligt att undvika även för den som befann sig i det djupaste av missbruk. Diskussionerna var många och långa om allt vad kriget angick (och lite till) och grundsatsen var ju att, det var för jävligt att det aldrig kunde bli lugn och ro där nere! Varför var det alltid oroligheter just där? Och varför tröttnade aldrig folken, som ju krigat fram och tillbaka genom historiens många hörn, på sitt människoliv krävande tjafs, år efter år efter år?
Under timmar av reflektioner med "polarna" runt det runda bordet och i dimmiga lokaler, hamnade vi allt som oftast på samma punkt varje gång vi tog upp saken: människors (o)förmåga att förlåta!
Parallellen är inte så långsökt att dra bland missbrukare och deras tankar om "varför började jag knarka?" eller "vems skuld det var att jag började använda droger..."
...
För en stor del av resan torde bli undanlagd om man fick styrning på sina inre begrepp. Med en problematik som tornar upp sig till monstruösa mått överallt omkring en, är nog det sista någon behöver att tillföra ytterligare bråte till säcken.
Skulle det vara så, att "skulden" befinner sig hos någon annan än sig själv (och nu är det ju ofrånkomligt att en människas barndom självklart färger ens liv!), så måste man äga förmågan att ta det till sig, förstå grunden i det, lämna den och gå vidare! Att sitta och älta någonting som oavsett inte går att stävja, hejda eller för den delen förändra, bär bildklara bevis åt att ända i bitterhet - vilket i sin tur gör resan tio gånger värre. Någon gång i historien ( ett folks eller ens egna!) måste man vara satt till att kunna dra ett sträck över någonting gammalt, lägga på en förlåtelse och istället försöka göra världen - sin egen värld, till en bättre plats att vistas i, eller hur?! Är inte det lite av "kärndansen" i själva livets vals, att kunde äga förmågan att vistas i harmoni, glädje (så småningom) och bana en bättre väg för den allt närmarekommande - och oundvikliga - framtiden?
Så om mina föräldrar drogs med sina knippen problem så betyder inte det att jag skall skapa mina egna genom dem. Föra dem vidare genom mina egna misslyckanden och arbeta upp ett "skuldschema" helt förärat mina föräldrar som är döda och sedan länge ute ur bilden! Kan man egentligen göra det lättare för sig än att lyfta över något ont och tungt på några som inte längre finns - och samtidigt fortsätta i sin egen destruktiva bana?
En sortens sentimental skönsång som på något bisarrt vis gör det "legitimt" att ens liv går åt helvetet...
..
Jag kan naturligtvis inte relatera till ett liv fylld med väpnad krig mot andra människor och hur de upplever sin situation, sin historia, sitt folk eller sina familjer i det. Det är ingalunda det jag försöker göra här nu, utan jag hänvisar till "våra personliga krig", de som innefattar oss själva där den personliga tragedin är av samma art fast i mindre skala. Och jag tror att verktygen som bör användas är av likartad typ fast med mindre kaliber - och kanske med skarpare, tydligare målinriktning då vi förhåller oss på ett mer "jordnära plan!"
Även om jag inte ställer in mig i leden kring Anonyma Narkomaner så ger jag honnör till deras sinnesro bön som kastar färg på hela verksamheten:"Att acceptera det man inte kan förändra!" Stora ord som når ända in till källan av människan och passar utmärkt i alla skeden av livet!
Skit i allt omkringliggande både framåt och bakåt - och istället ordna upp i ens liv i nuet.
Allt blir så mycket lättare då... :-)
Den bedövande dimman..borta.
Mötte en gubbe igår när jag var ute och spatserade. Han var (förmodligen) ute med sitt barnbarn i vagnen och njöt av det härliga vädret, precis som jag själv gjorde tillsammans med min brukare. Jag lade märke till honom redan på god avstånd då jag tyckte mig "känna igen typen"; fladdrig gång och lite för "snabb i takten" för den klassiska morfader-typen, liksom. Han var samtidigt bar på överkroppen som i sinom tur avslöjade ett gäng halvdana tatooeringar...
När han kom upp jämsides oss slog han av på farten och började prata och från ingenstans tog han upp ämnet om att hans fru hållit på med hästar som ung tjej men kastats av en gång och aldrig satt upp på någon häst senare.
Strax efter att vi bollat några plattityder fram och tillbaka, började han beskriva hur hans (och frugans) liv varit med sina nästan 40 åriga missbruk - och då främst amfetamin (vilket jag förstod redan då han varit ungefär 100 meter i från oss, märkligt nog!)...
...
Senare på kvällen, sittandes med mitt kvällskaffe började jag återigen tänka på detta möte och hur förunderligt det är hur man kan känna igen "en typ utav människor", redan innan man yttrat ett enda ord till varandra. Hur avgörande ens utstrålning de facto är.
Han sade att det var (varit?) en ganska hård kamp att försöka komma ifrån deras missbruk, fast jag uppfattade aldrig om de hade slutat eller om de försökte lägga av. Min gissning är att de försökte - med tanke på hur hans beteende var...
Ofrånkomligt lyfter jag i stunden fram en stilla reflektion kring den tiden då jag själv befann mig i de kretsarna och där jag står i dag. Någonstans där i mitten går jag förlorad, då jag bollar med tankar kring "då och nu", för så oerhört mycket har hänt och ärligt talat, så har jag svårt att känna mig igen. Inte i nuet och heller inte den jag var då... på något konstigt sätt föreföll "båda jagen" orealistiska då de inte kunde enas om en gemensam grund att färdas på, på något sätt.
När han kom upp jämsides oss slog han av på farten och började prata och från ingenstans tog han upp ämnet om att hans fru hållit på med hästar som ung tjej men kastats av en gång och aldrig satt upp på någon häst senare.
Strax efter att vi bollat några plattityder fram och tillbaka, började han beskriva hur hans (och frugans) liv varit med sina nästan 40 åriga missbruk - och då främst amfetamin (vilket jag förstod redan då han varit ungefär 100 meter i från oss, märkligt nog!)...
...
Senare på kvällen, sittandes med mitt kvällskaffe började jag återigen tänka på detta möte och hur förunderligt det är hur man kan känna igen "en typ utav människor", redan innan man yttrat ett enda ord till varandra. Hur avgörande ens utstrålning de facto är.
Han sade att det var (varit?) en ganska hård kamp att försöka komma ifrån deras missbruk, fast jag uppfattade aldrig om de hade slutat eller om de försökte lägga av. Min gissning är att de försökte - med tanke på hur hans beteende var...
Ofrånkomligt lyfter jag i stunden fram en stilla reflektion kring den tiden då jag själv befann mig i de kretsarna och där jag står i dag. Någonstans där i mitten går jag förlorad, då jag bollar med tankar kring "då och nu", för så oerhört mycket har hänt och ärligt talat, så har jag svårt att känna mig igen. Inte i nuet och heller inte den jag var då... på något konstigt sätt föreföll "båda jagen" orealistiska då de inte kunde enas om en gemensam grund att färdas på, på något sätt.
Som insvept i en bedövande dimma av de båda verkligheterna... utan sammanhang...
Och ingen är gladare än jag för att minnena från den gyttjigaste av tider i mitt liv börjat falma, bli diffus, förlorat sitt minnes tyngsta kraft, lämnat mig mer "ensam" än någon gång förut...
Och ingen är gladare än jag för att minnena från den gyttjigaste av tider i mitt liv börjat falma, bli diffus, förlorat sitt minnes tyngsta kraft, lämnat mig mer "ensam" än någon gång förut...
Självförvållat!
Det går inte att understrykas tillräckligt egentligen, om man skall bryta ett destruktivt livsmönster så måste man ta tiden till hjälp! Hela hemligheten vilar däri - sammanlänkat med tålamodets bitterljuva sfär av allt vad den innehåller...
Livet är till för att levas INTE för att överlevas.
Som medborgare i den västliga "välutvecklade" delen av världen har vi alla möjligheter liggande för handen att leva ett välsvarvat och tryggt liv. Inte lätt att se alltid, men vetskapen om att det är möjligt vet vi (i princip) alla, eftersom vi egentligen inte kan annat! Vi föds in i den mest vadderade och "special-konstruerade" av världar, allt för att ha det så bekvämt, tryggt och välnärande som överhuvudtaget möjligt.
Jag ser egentligen inget fel i det alls, utan så länge vi "håller oss till den utstakade kursen", den leden som våra förfäder lagt ut åt oss, så är det ingenstans på jorden jag hellre skulle vilja tillbringa min tid på, än just här. Nej, det är när vi glömmer att "se" allt vi har, som våra fötter tappar sina fästen och vår uppfattning om vad som är rätt och/eller fel, som den mest underbara av världar börjar förfalla och tappar sina färger, ändrar synen på hur saker och ting egentligen ligger till!
Den stora faktorn: Självförvållat!
..
Det många människor tycker sig tro är, att jag skulle aldrig klarat varken det eller det ensam, utan den eller dens hjälp, stöd, bistånd etc etc... om saken gäller att ta sig upp från "något hål i tillvaron" eller dylikt. Fel! För om man skalar av scenarion bit för bit och sömmar varje steg man tagit under "sin resa", så står man alltid där som bevis för att man gjort jobbet själv! Precis som vi föds och när vi en gång kommer att dö, vissa saker i livet gör man av egen kraft och maskin. Så gott som i fullständig ensamhet!
Många vill ha kredit under tider som bär framgång - inte lika många många vill dela det motsatta. Det är lättare att ta emot "ära och berömmelse" än svidande pisksnärtar av anklagelse, skuldbeläggning eller bli skamfläckad... Vi människor är ohyggligt enkla i vår enkelhet, inget att snacka om - och blinda är vi för det mesta, också!
Den lättaste vägen kan ofta för oss förefalla - just det - som den enkla, men jag tror inte helt på det, när bitarna skall samlas ihop lite längre fram på livets väg tar sig ton att visa sig vara det helt motsatta.
Vi som varit i "svängen" talar ofta om "det hårda livet" så som det tycks vara där inne. Men nu när jag drar stora fördelar av distansen till den tiden, inser jag småningom hur felaktigt det egentligen är/var!
...
Det finns olika former för "det hårda livet" och att uppleva konsekvenserna av att föra sitt "festande" över kanten till galenskapens gräns och efter ett tiotal, kanske tjugotalet år lida kval för ett leverne i ansvarslöshet och respektlöshet, kallar inte jag (LÄNGRE) för "det hårda livet!" Själva de orden i mun nu för tiden är väl det som kan ge en antydan till skam i min kropp, om jag uttrycker mig så! Nej, jag har insätt att det finns människor jag aldrig skulle kunna titta i ögonen om jag fortfarande bar på såna insikter om livet som helhet...många många många som inte gjort ett dugg för att sätta sig själva i den situationen de befinner sig i livet... Medan jag, med de åren jag lagt ner i mitt missbruk helt och hållet satt mig där själv!
Så ta mig fan, om inte jag är åtminstone mig själv skyldig att ta mig ur det också, helt utan pardon från någon eller något. För självförvållat är det, i tio fall av tio! För att på riktigt inse hur det ligger till kan mycket väl vara bland "det hårdaste i livet..."
Livet är till för att levas INTE för att överlevas.
Som medborgare i den västliga "välutvecklade" delen av världen har vi alla möjligheter liggande för handen att leva ett välsvarvat och tryggt liv. Inte lätt att se alltid, men vetskapen om att det är möjligt vet vi (i princip) alla, eftersom vi egentligen inte kan annat! Vi föds in i den mest vadderade och "special-konstruerade" av världar, allt för att ha det så bekvämt, tryggt och välnärande som överhuvudtaget möjligt.
Jag ser egentligen inget fel i det alls, utan så länge vi "håller oss till den utstakade kursen", den leden som våra förfäder lagt ut åt oss, så är det ingenstans på jorden jag hellre skulle vilja tillbringa min tid på, än just här. Nej, det är när vi glömmer att "se" allt vi har, som våra fötter tappar sina fästen och vår uppfattning om vad som är rätt och/eller fel, som den mest underbara av världar börjar förfalla och tappar sina färger, ändrar synen på hur saker och ting egentligen ligger till!
Den stora faktorn: Självförvållat!
..
Det många människor tycker sig tro är, att jag skulle aldrig klarat varken det eller det ensam, utan den eller dens hjälp, stöd, bistånd etc etc... om saken gäller att ta sig upp från "något hål i tillvaron" eller dylikt. Fel! För om man skalar av scenarion bit för bit och sömmar varje steg man tagit under "sin resa", så står man alltid där som bevis för att man gjort jobbet själv! Precis som vi föds och när vi en gång kommer att dö, vissa saker i livet gör man av egen kraft och maskin. Så gott som i fullständig ensamhet!
Många vill ha kredit under tider som bär framgång - inte lika många många vill dela det motsatta. Det är lättare att ta emot "ära och berömmelse" än svidande pisksnärtar av anklagelse, skuldbeläggning eller bli skamfläckad... Vi människor är ohyggligt enkla i vår enkelhet, inget att snacka om - och blinda är vi för det mesta, också!
Den lättaste vägen kan ofta för oss förefalla - just det - som den enkla, men jag tror inte helt på det, när bitarna skall samlas ihop lite längre fram på livets väg tar sig ton att visa sig vara det helt motsatta.
Vi som varit i "svängen" talar ofta om "det hårda livet" så som det tycks vara där inne. Men nu när jag drar stora fördelar av distansen till den tiden, inser jag småningom hur felaktigt det egentligen är/var!
...
Det finns olika former för "det hårda livet" och att uppleva konsekvenserna av att föra sitt "festande" över kanten till galenskapens gräns och efter ett tiotal, kanske tjugotalet år lida kval för ett leverne i ansvarslöshet och respektlöshet, kallar inte jag (LÄNGRE) för "det hårda livet!" Själva de orden i mun nu för tiden är väl det som kan ge en antydan till skam i min kropp, om jag uttrycker mig så! Nej, jag har insätt att det finns människor jag aldrig skulle kunna titta i ögonen om jag fortfarande bar på såna insikter om livet som helhet...många många många som inte gjort ett dugg för att sätta sig själva i den situationen de befinner sig i livet... Medan jag, med de åren jag lagt ner i mitt missbruk helt och hållet satt mig där själv!
Så ta mig fan, om inte jag är åtminstone mig själv skyldig att ta mig ur det också, helt utan pardon från någon eller något. För självförvållat är det, i tio fall av tio! För att på riktigt inse hur det ligger till kan mycket väl vara bland "det hårdaste i livet..."
Färdig flyttat!!
Tillfredsställelsen låter sig svårligen förklaras när sista vändan burits klart och man kan slänga ner sin slitna kropp i närmsta soffa. En soffa som förövrigt sjunger på sina sista verser (som så mycket annat som burits upp idag!), men som ändå känns som den bästa av soffor, just för tillfället.
Det har varit ett par riktigt slitiga dagar men de har burit sin nytta ut i fingerspetsarna; nu är det äntligen klart, Nu är det färdig flyttat och livet kan (snart) återgå till sin vanliga lunk igen...
Att vi väntat så länge med att skaffa oss större har sina förklaringar och finns att söka spår av i tidigare inlägg på denna sidan och det naturliga i det hela, står att skönjas i hela sammanhanget - "A chain reaction if I ever saw one!"
GÖTT ATT VARA I GÅNG MED LIVET!! :-D
