Det får mig att känna!
Jag kan inte annat än att sätta pris på de små detaljerna, episoderna i vardagen - de som flashar förbi mig till exempel när jag kör bil förbi en liten grupp barn. Det hände igår, efter att jag jobbat klart. På vägen ut från parkeringsslingan, befinner sig 5-6 killar i åldrarna 8-11 år skulle jag tro, i diskussion om något. Kan ha varit precis vad som helst, sånt som ungar pratar om. Vissa av dem gestikulerade fritt, en annan lattjade med en bräda... Kepsarna hängde både fram och bak på dem...
Det slog mig där jag rullade förbi att det har gått ett tag sen jag själv var i deras ålder, men kunde likväl känna känslan kring "tugget" som försiggick där och då; balla killar som försöker överösta varandra med halsbrakande berättelser i försök att övertyga de andra, visa upp sig etc etc, ja ni fattar... En värld helt utan bekymmer..
När jag kom ut på vägen och började styra ut från samhället, kunde jag fortfarande se dem mellan hyreshusen. Babblandet pågick obehindrat. Killar som mådde bra i vänners lag.
Lite längre upp på vägen ser jag en ensam kille stå still tittandes mellan de stora byggnaderna och det syntes lång väg att han tittade på den lilla klicken med ungdomar, den som jag nyss passerade.
Jag fick en ensam känsla av honom, en känsla av en pojke som ville vara med de andra, men inte helt vågade. Han kanske var nyinflyttad, han kanske hade bråkat med dem eller helt enkelt bara blyg, ensam, längtande... nästan förstulna blickar lös från honom.. Kontrasterna som fyllde mig var enorma.
Det är såna stunder av klarsyn jag gillar att ta del av. Såna små glimtar av verkligheten tycker jag förgyller mitt liv på ett sätt jag har svårt att förklara...
Jag bara gillar att uppleva... Det får mig att känna - och det uppskattar jag nog mer än något annat!
Det slog mig där jag rullade förbi att det har gått ett tag sen jag själv var i deras ålder, men kunde likväl känna känslan kring "tugget" som försiggick där och då; balla killar som försöker överösta varandra med halsbrakande berättelser i försök att övertyga de andra, visa upp sig etc etc, ja ni fattar... En värld helt utan bekymmer..
När jag kom ut på vägen och började styra ut från samhället, kunde jag fortfarande se dem mellan hyreshusen. Babblandet pågick obehindrat. Killar som mådde bra i vänners lag.
Lite längre upp på vägen ser jag en ensam kille stå still tittandes mellan de stora byggnaderna och det syntes lång väg att han tittade på den lilla klicken med ungdomar, den som jag nyss passerade.
Jag fick en ensam känsla av honom, en känsla av en pojke som ville vara med de andra, men inte helt vågade. Han kanske var nyinflyttad, han kanske hade bråkat med dem eller helt enkelt bara blyg, ensam, längtande... nästan förstulna blickar lös från honom.. Kontrasterna som fyllde mig var enorma.
Det är såna stunder av klarsyn jag gillar att ta del av. Såna små glimtar av verkligheten tycker jag förgyller mitt liv på ett sätt jag har svårt att förklara...
Jag bara gillar att uppleva... Det får mig att känna - och det uppskattar jag nog mer än något annat!
Vanmakt.
Frågan är om man verkligen skall förstå vad som får en människa att fatta repet, bege sig ut i skogen en mörk natt och begå den råa handlingen att hänga sig? Lämna sin familj ovetande bakom sig och ta sitt eget liv..
Sådana händelser kantar nog vägarna till de flesta av oss upp genom åren, för gudarna skall veta att det är långt ifrån några sällsynta händelser. Tyvärr. Och varje gång en tragedi flyter upp till ytan och berör, så föds ny energi genom de tankar som strömmar genom ens huvud.
Det är ofrånkomligt. Nog är det en del av oss, det att vilja försöka förstå. Det skall låtas vara osagt om vi verkligen vill begripa detta eller om det är någon sorts vriden mänsklig nyfikenhet.
Men någonstans där, där längs den tankefulla vägen, finns en genuinitet. Ett tornande becksvart mörker, som på ett sätt lockar (mig) att förstås.
Jag har själv trampat i djupa sorger och bedrövelser, sätt in i en omöjlig framtid och till och med lekt med dessa tankar på egen hand som ung. Men som jag förstår, så var jag ändå aldrig egentligen nära att ta steget fullt ut. Inte direkt, iallafall. Resten är en annan historia och hör alltså inte in här...
Vanmakt är ett ord som ligger nära till hands i det här sammanhanget.
Van-makt.
När jag tar ordet i min mun så märker jag snart hur det växer sig större än vad mina tankar kan greppa. Det finns en spännvidd kring ordet som jag inte helt klarar få någon helhetsbild av. (Intryck, visst, men ingen hel bild!). Det rymmer så många andra ord när jag letar efter en definition - på samma sätt som när jag försöker begripa hur en människa kan gå "ända ut" och avsluta sitt liv på egen hand. I slutändan lämnar det mig sittandes tyst, skakandes försiktigt på huvudet, utan att kunde säga ett endaste verksamt ord... Vanmakt..
Men naturligtvis inte ens i närheten av den vanmakt de som utför den gruvliga handlingen att ta sitt eget avslut. Det är alltid lätt att vara efterklok, som den "åskådare" man är i dessa sammanhang. Man står där och försöker "förstå" alla dessa "varför" som poppar upp - något som i sig inte är ens berättigande! Men oundvikligen finner jag mig själv (ibland) grubblande över omöjligheter som; varför. Jag introducerar mig själv i en sortens vanmakt, av egen fri vilja.
Som att försöka springa i kapp en rusande bil, men inser det omöjliga och stannar upp och står där och tittar långt efter dammet som piskas upp av farten....
Sådana händelser kantar nog vägarna till de flesta av oss upp genom åren, för gudarna skall veta att det är långt ifrån några sällsynta händelser. Tyvärr. Och varje gång en tragedi flyter upp till ytan och berör, så föds ny energi genom de tankar som strömmar genom ens huvud.
Det är ofrånkomligt. Nog är det en del av oss, det att vilja försöka förstå. Det skall låtas vara osagt om vi verkligen vill begripa detta eller om det är någon sorts vriden mänsklig nyfikenhet.
Men någonstans där, där längs den tankefulla vägen, finns en genuinitet. Ett tornande becksvart mörker, som på ett sätt lockar (mig) att förstås.
Jag har själv trampat i djupa sorger och bedrövelser, sätt in i en omöjlig framtid och till och med lekt med dessa tankar på egen hand som ung. Men som jag förstår, så var jag ändå aldrig egentligen nära att ta steget fullt ut. Inte direkt, iallafall. Resten är en annan historia och hör alltså inte in här...
Vanmakt är ett ord som ligger nära till hands i det här sammanhanget.
Van-makt.
När jag tar ordet i min mun så märker jag snart hur det växer sig större än vad mina tankar kan greppa. Det finns en spännvidd kring ordet som jag inte helt klarar få någon helhetsbild av. (Intryck, visst, men ingen hel bild!). Det rymmer så många andra ord när jag letar efter en definition - på samma sätt som när jag försöker begripa hur en människa kan gå "ända ut" och avsluta sitt liv på egen hand. I slutändan lämnar det mig sittandes tyst, skakandes försiktigt på huvudet, utan att kunde säga ett endaste verksamt ord... Vanmakt..
Men naturligtvis inte ens i närheten av den vanmakt de som utför den gruvliga handlingen att ta sitt eget avslut. Det är alltid lätt att vara efterklok, som den "åskådare" man är i dessa sammanhang. Man står där och försöker "förstå" alla dessa "varför" som poppar upp - något som i sig inte är ens berättigande! Men oundvikligen finner jag mig själv (ibland) grubblande över omöjligheter som; varför. Jag introducerar mig själv i en sortens vanmakt, av egen fri vilja.
Som att försöka springa i kapp en rusande bil, men inser det omöjliga och stannar upp och står där och tittar långt efter dammet som piskas upp av farten....
