En man, hans park, hans bok...
Så han bekantade sig med bänken som han fann tilltalande. Omsorgsfullt valdes den ut bland de andra som utgjorde halvcirkeln i det angränsande park och - grönområde, dock vette denna ut mot vattnet som gnistrade så briljant i hans ögon, vilket gjorde att utslaget inte blev av någon större utmaning.
Det låg så mycket i sådana stunder av stillhet, frid och läsvänlig ro. Han lade ner ovanligt mycket energi, det visste han, i att anpassa sin vardag till sitt eget lilla teatraliska scenverk med sig själv som huvudrollinnehavare. Det föll på sin plats i naturlig anda, tyckte han, då det ju var hans närvaro i de romaner han tog del av, lade sin tid på och blev på så sätt tillkortakommen den verkliga världen. Detta bekymrade honom föga. Knappt registrerade hans medvetenhet varningsflaggan när tanken kring "syndromet" (det var så han valde att beteckna detta) studsade illvilligt mot detta och försökte så ett frö av oro i honom. Tacksam som han var över sin egen viljestyrka, insåg han hur starkt han stod mot påtryckningarna från den sentimentala fasen av världen. Det fanns ingen plats för sådant tramsande mellan pärmarna på den bok han kallade sitt "yttersta mål",en fraserad formulering han jobbade på att få integrerad i sitt vokabulära nätverk, så småningom.
I ögonen som lyfte hans syn, verkade det liv han tillförts så oändligt vackert - särskilt under solens körslag av värmande strålar och flyktiga och på intet sätt störande små bomullsmoln där de svävande på himlen. Av erfarenhet tillskrev han sin egenhändiga tid till morgonen (oftast i allafall) då ensamheten rådde i sin fulländelse. Endast fjäderfäna färgade konturerna i omgivelsen med sina ivriga liv, och med hans tillstånd lät han kalla dom statister i det spel han fann tillgängligt mellan de omsorgsfullt berättande raderna. Hur egoistisk han framstod för sin närmaste omgivning fanns inte ens noterat i hans uppfattningsregister, och skulle så aldrig heller göra. För det var han och hans böcker som lyfte upp meningen med tillvaron, så som han kände till den. Utan dem, ingen honom och ingen honom var kort och gott inget alternativ...Det fanns dom som vägrade inse det han såg, som inte var kapabla att leta rätt mellan dessa gyllene formuleringar, som faktiskt kände sig illamående och blev yra ut av tecknen som tillskrevs rytmen i ett förtäljande. Avskyn som detta födde var han mästare på att avväpna (i sitt stilla sinne!) och flera gånger än han egentligen ville eller kunde erkänna, fann han sitt eget lekamen glatt emanciperandes med dessa dolda faror. Även så hans egna familjemedlemmar, föll under detta - osynliga - onda ögat (dock med goda avsikter vilandes i bunn!) .
Han slog igen boken och höll den omsorgsfullt mellan sina händer. Den råa hårdpappen strävade mot fingrarnas hud och han kände sig upprymd över upplösningen som han lärt sig skåda i förväg. Upphetsningen blev han dock aldrig riktigt klok på, men insöp dessa trådar av välbehag som vilken drog som helst. Han lutade sig bakåt mot ryggstödet som tenderade att skava honom i nackgropen, men fäste sig inte vid det nämnvärt. Blicken lät han rulla över fjärden som inte visade sina muskler för dagen. Stilla försökte han lyssna till klunkandet från bädden som låstes precis utom hörhåll. Andetagen drogs in i djupet och endorfinet svämmade ut i hans system likt flytande lava. En lycklig man vid en parkbänk, sade han högt till den lilla lärkan som trippad vid hans fötter...
En tanke medan solen är på uppgång...
Som gäst i mitt eget liv lutar jag mig bakåt, som i en fåtölj och tar spjärn mot det tänkta bordet - det som inte finns och försöker inrätta mig i en bädd av komfort. Av fullkomligt naturliga skäl svävar jag således in i en falskneriets dimma och genast, är jag en vilsen själ. Inte för att falskhet är mig obekant, nej långt ifrån, utan mitt omdöme krockade med verkligheten och själva slaget gjorde mig yr och mina fötter tappade både fästet, och tron på den egna bärkraften. Således blev nivåerna åsidoställda och balansen lite ute ur sitt tänkta fokus. Sådant händer förvisso i tid och otid, även - kanske särskilt - i mina egna domäner av allsköns relativa rikedomar i svävande form - också de utan färg, specifik sådan.
För under vägarnas slingor och vingel sker ett stort antal möten som tillsynes verkar skina av ett oväsentlighetens ljus, kan bli den följden att det kräver ut sin näring genom år av parasitismer och man vaknar en underbar morgon med den skrämmande insikten av att man åderlåtits av rutten vänskap eller fördärvats i trolös kärlek. Hela brädet ligger liksom där, bara man vill se det! För ser det gör man - det är bara inte alltid lika rogivande att bekänna det inför sig själv - framförallt framför andra.
Som människa är jag svag, liten och till utpräglade ytor, även förbrukad. Den tröst min insikt vilar på är den relativitet min närvaro har, min syn på det reella livet så som det flyter i mig - eller rättare, så jag flyter i det. Konsten att välja finns överallt omkring oss, i oss, från oss ända fram till den sista kalligrafin slås in i stenen som skall kröna vår eviga bädd - därifrån går knutarna isär, vill jag våga välja tro. Tänk att kunde se sig själv som ärlighet? hur skräms man inte av den tanken om den får rot i en?
Hos mig bågnar regnbågen ner från skyn i glänsande metaller..
Vattenfall från rymden...
Grova kängor letar sitt fäste i den torra jorden och kroppen börjar skrika efter mera syre långt innan målet ens tycks ha kommit nära. Men nu når det dova sorlet mina öron som en smekande växtlighet, som om mjuka veteax stryker lätt över min hud där jag flyter över åkrar. Kittlande förnimmelser om en annalkande gemensamhet tycks räcka mig sin osynliga hand och ta sin i min, som liksom för att göra stegen upp lite lättare... När jag vänder mig om, ser jag mina vänner trampande på likt mig själv, längre ner i stigens rand. Ingen tycks ha något att säga. Ugglan som sitter på sin gren någonstans, gömd i den sjunkande dagern, hoar dovt, som för att påpeka ett intrång...
Rösterna blir allt klarare när uppförsfärden ger med sig och spänningarna i ben och lungor släpper sitt kvävande grepp i muskler och senar och den visträckta, döende solfyllde himlen sträcker sig i rosa/orange och rött över hela min synrand, när kullen äntligen breder ut sig i ett leende, och välkomnar ett nytt hjärta intill sitt. Den platta ytan öppnar sig och och avslöjar ett litet paradis på den svenska jorden. Inga träd skymmer utsikten mot Mälarens blanka vatten och från denna höjd ses vattenskåran som ett flygfoto tagen för någonsorts atlas; Växtligheten kantar sjön där den letar sig fram runt hörn av skog och berg och himlen verkar vara så oändligt stor då den inte bryts av av skog, hus eller andra intrång...
Människorna sitter i spridda klungor över den plana ytan av hårtpackad gräs och tycks vara i en varm symbios med kvällen. Kärlek och glädje svämmar ut från deras kärnpunkter och förenar dom alla som i en vävnad av vänskap och harmoni. Dunklet, som jagar bort den sinande dagern ytterligare gör tystnaden än mer attraktiv och skänker mystiken sin spöklika hand. Skuggorna har sagt sitt för dagen och försvunnit in bland molnen.
Längst ut, på andra sidan kullen, som vetter mot vattnet som ruvar hundratals meter dår nedanför, stupar berget i en brutal linje neråt i en dödens rös. Stående längst ut på denna kant, känner jag hur skorna formar sig, viker av neråt i dödens riktning. Jag sträcker mina armar utåt sidan och kiser längs ett sverige som känns älskad för sin natur, och får för en sekund den känslan som Kate Winslet gav en hel värld då hon viker ut sig för atlanten i Titanics för. En mycket svagt skuren bris rufsar lite lätt i mitt hår, öron och kind och skickar en rysning neröver min spända rygg...
Här befann jag mig länge stående och snart stiger den enorma månskivan upp från den bakersta trädgränsen. Alldeles röd strålar den sina solreflektioner över natten och fångar in kullens magiska kraft. Några stjärnor tar även dom sats och stämmer in i nattens kör. Mälaren återger skenet och blänker skarpt i mörkret i det musiken plötsligt väller ur gömda högtalare från någonstans i mörkret. Tung, dundrande, trollbindande technomusik vräker sig fram och tungan känns genast bedövad och tjock................
Den magnefika månen rinner ner i vattnet och stjärnorna dannar ett vattenfall från rymden och jag uppslukas av tonernas dansande kraft och kärlekens pulserande vävnad....
Monolog med djävulen...
Ett liv sluts...
Ränderna dit min färd leder mig är mina hem. Det fyller ett koncept i min natur att välja just orden "mina hem". Ett tjog av valmöjligheter sveper runt mig och leder fram en känsla av variabla nyanser i mitt liv, som ensam. Man kanske tillochmed torde bespara mig den yttersta smärtsamma udden att bejaka min ensamhet, genom att motstå den tärande förtvivlan som vrids inuti den tysta elden? Inte för att den bär skäl för sitt namn som en sådan, en eld, alltså. Fast större vargar har väl iklätt sig i fårakläder förut skulle jag tro, så jag ser mig inte alls som någon unik person i just det avseendet.
Men i alla fall, dessa jävla ränderna som jag nämde alldeles nyss, dessa vivida ljussken som drar mitt liv genom gatans smutsiga hålor är även dom ensamma. Annars skulle de nog inte brydd sig om att nästla in sig med en sånn som jag. För här bärs det inte på något guld eller annat glimmer, inga löften eller berömda citat att kunda vila sitt stelfrusna intellekt på. Kärleken drog sin kos för så länge siden att inte ens ett minne blåser liv i mitt gamla hjärta. Ha ha, ja förlåt mig, men jag måste faktiskt tillåta mig att få skratta åt mig själv, för hur ord som kärlek kan existera i mina sinnen och långt mindre ändå, uttalas i någon sammanhang konstruerad från min sida är ingenting annat än dravel. Min lott föll redan i barndomens yngsta år, långt innan ränderna kom (fast det har slagit mig att det var just då dom kom!) och gjorde spillror av mina egna tankar och dets förmåga att ge vind åt min egen seglats. I början tilltalde dom mig, ränderna, på ett sätt som ingav en lockelse. Såhär i efterhand, ser jag hur jag bjöds in, låter mina läppar smaka på brygden som sedan förgiftar mina bevarde hemligheter och likt blodförgiftningens trånga vals leds jag sannerligen ut ur den kärleksfulla nyans, i kläder som osar av grått - mina ögon ser härnest endast i sepians dunkla sken...
Men för att återgå till nutiden och den omslutande skammen som blivit min dräkt, så finner jag tröst i nyss parkerade bilars ebbande värme från sina tickande motorer. Olja och avgaser har blivit den rökelse som förgyller mina hem från dag till dag och blivit mitt sköld mot decemberkronans härdande andedräkt. Kort och gott så är det bitande kallt om dagarna, och vi skall inte ens tala om nätterna, där vi, jag- befinner mig i startgroperna just nu. Varje natt är en kamp jag väljer att kämpa med mitt liv. Mitt tempel, som någon sade att det var, eller min borg (jag kommer inte helt ihåg...), har nötts ned till obefintligheter i denna talande stund. Förutom det ovannämda ljuset som föll ner från rummet någonstans där uppe och håller mig sällskap, så talar ingen annan till mig än - måhända - dom kringkryssande frusna kristallerna. Förövrigt så börjar bilen jag just nu ligger under att avkylas den med, och jag måste snart börja röra mina påkar igen för att hitta ett nytt element som faller in i mitt mönster. Tänk om ränderna kunde tala!? Jag har ställt mig den frågan, för övrigt ett otal gånger genom min tid som utstött (ett ord jag aldrig helt kundat lära mig att svälja!), men har som sagt aldrig fått något svar förutom i min diffusa önskan i min svarta tro. Mmm, jag har aldrig haft vitt i mitt liv, har aldrig lärt mig skillnaden från det svarta utan endast fått reflekterandet av en motsats.
Men, en gång fanns det en dörr jag visste om i ett hus långt, långt borta härifrån. Min klaraste tanke var att den var mejslat ut ur en jättelik ekstam och liksom var själva huset den var dörr i. En egenmäktig dörr, alltså. Spruckna kvistar gapade som frusna skri och talade om en oändlighet med gångna år, där historiens brunst rann som kåda , tjockaste kåda ur springorna från det barksprängde virket. Det fanns en knutpunkt gömd i detta fönster inne i mig som trollband mig - eller trollbinder mig, kanske vore en mera rättvis beskrivning, för det är precis vad det gör. Flera än en gång har min räddnign varit denna dörr, denna mytomspunna ekdörr, som alltid funnits öppen för mig att stiga in genom när livet gått för hårt in i mig och lämnat mig så illa därhän att en reträtt varit det ända möjliga. Sådana stunder kommer för dagen allt som oftast och har med tiden blivit en vana. Men vad fan, vad skall man göra när tågen aldrig stannar vid mina perronger? Ta nästa? ha ha ha, tillåt mig att låta ännu en beskeden skrattsalva flyga fram i natten......
Nej, jag måste be om ursäkt för att jag nämde det där om dörren eftersom vi inte kan gå närmare in på den och vad som döljer sig bakom dets hölje. Den är min förstår ni, och endast min. Den är också allt jag har kvar i denna värld vi liksom skall dela mellan oss. Jag väljer således att inte dela min dörr med er. Inga baktankar finns gömda i skymundan, bara min egen överlevnad från dagars ende till dagars ende, men att öppna upp min dörr till hela världen, där går det en gräns inte ens mina ränder kan hejda min självständiga framfart. Ha ha, se det, då var jag här igen jonglerande med stora ord, som pojken som valsar runt i morfars gamla och alltför stora skor. Må så vara, men det känns rätt behagligt ändå, att ibland kunda göra detta, speciellt när kylan börjar slå in sina isande kilar och återigen göra min kropp ogörlig. Bilen jag krupit in under har förlorat sin verkan på mig, tillochmed dessa mekaniska dofter börjar avlägsna sig. Dess sista trupper har marscherat vidare in i nästa soluppgång i väntan på nya vidunderliga äventyr...
Mitt eget äventyr börjar närma sig sitt slutskede, känner jag nu. Mellan hustaken ser jag Nordstjärnan klarare än någonsin. Faktiskt när jag ger det en tanke, så tycks den vara betydligt närmare än någonsin förut, och även musiken börjar nå mina öron som en bjudning, ett kall, ett rop, en sång, ett varsel om att mina tider har stundat och att reveljen för sista gången tonat ut över mitt ljus. Som en sista separerande manöver döljer jag min dörr, min ekdörr i min luna stelfrusna famn och glider motsols upp mot solen - den som inte längre finns, och blir snart en del av det liv som flöder ner genom rymdernas fasansfulla oändligheter. I morgon blir vi oss, och du och jag blir er, tillsammans med dom alla - alla ni som aldrig såg min väg, nu blir det jag som istället vägrar se min väg, mig själv i dina och mina ögon.....
Tillsammans slutar hjärtat vårt att slå...och jag dör ...och intar min plats i dig.
I glipan inuti fallet...
Solen ligger på osedvanligt hårt denna morgonen. Tshirten kastades för första gången alldeles nyss och min bleka hy rent av svider i den bittida majsolens ultravioletta härjingar. Gräset i den äng jag ligger utsträckt på kittlar mig retfullt i ansiktet och nedöver den taniga kroppen. Långt långt där ovan, seglar pyttesmå molndottar omkring så långsamt, att deras förflyttningar knappeligen kan anas om inte tusenmetersblickens försjunkande trance slår in och låter blicken suga in periferins alla beståndsdelar, för att återge ett helhetsintryck. Först då klarar min blick att nyansera rörelserna kring bilden och liv skapas i den förblindande, döda synen.
Väl, mycket har hänt den senaste tiden. Mycket har hänt som jag nog egentligen inte skulle vilja ha nogon större del av, saker jag kunde klarat mig väl utan, ty min tillvaro ter sig nog så upprivande och uppslitande ändå. Men nu sitter jag endog här, om inte med mössan i hand så iallafall med ett sargat samvete liggande blödandes intill mig på en bädd av trängda skri i plågade våndor. För just detta med plågor har följt mina spår tätt i tätt dom allra senaste dagarna (om jag skall gynna mig själv lite grann..) och gett mina kavajer en hel del ofrivilliga skavanker. Nå väl, ofrivilliga är kanske inte en helt rättfärdig beskrivning vad gäller mina egenhändigt plockade poäng, då det mesta i största möjliga drag är självförvållat och enbart mina egna bedrifter på gott och ont. Mest på ont, vill också säga (förmågan att alltid lägga min dager i bästa ljus, slutar aldrig att förvåna mig, ha ha.).
Förnekelsens krafter har gett mig en insyn i dets bakersta led, dom regionerna som styr ett medvetande till den gräns där återvändo blott är ett obetydligt hinder i ungefär lika stor utsträckning som sträckan mellan affären och det mjölkpaket jag behöver köpa för det väntande morgonkaffet. Aldrig har det företädd sig lättare att låtsas vara en blind människa som när ögonen öppnade sig i skuggbilderna som långsamt passerade, som i en revy mitt bättre vetande, långt innan denna undersköna vårsolen sprängde bort resterna från den illamående och förödande nattens makverk. Helt enkelt så lät jag det ske, så som om det var den mest naturligaste sak i världen. I ett tidigare skede i livet så var det ju ioch försig det, men egentligen inte idag, så som livet blivit. Nej, inte idag.. inte egentligen. Eller det kanske är så ändå? Vem vet i dagsläget?
Jag vet i dagsläget! Ingenting har en sådan klarhet i mitt sinne som min övertygelse i frågan om hur ett skevt parti liv ser ut... för mig. Jag har vandrat den vägen genom ett ohyggligt antal år så visst, jag vet mycket väl jag. Det måhända är just det, vetskapen, som gör resans lockelse så attraktiv, så intressant? Högst sannolikt är det så. Som människa med ett förstånd utrustad med egenskapen att skilja mellan gott och ont, slår det mig hur jag mot mitt bättre vetandet, tycker om att slå på mig själv så till den grad att omdömet till sisten blöder ut och besudlar inte bara min smärtgräns, utan också det vajande gräsets mark där jag just nu ligger och lever och njuter, sprider förutnelsens odörer för den smekande vinden. Hur egocentrisk har jag tillstånd att vara gentemot mig själv och min delaktighet i sammanhanget? Som vittne inför mig själv kan jag enheligt dömas till den sanna döden, förvisa mig till andra världar än den jag har mina ägor i nu. Känslan av att vara vilse står sig stärkare ju längre in tankerna tränger och galenskapen skimmas alltjämnt till ytan, där den ånyo ger mig ståtlig honnör.
Humlan som vimsigt bryter min drömska tillvist, försvinner lika snabbt som den kom, ovetandes om sin effekt på stunden. Jag sätter mig upp och låter blicken flyta över ängen som om den sökte ett specifikt mål. En nytänd klarhet fylls på dom för stunden tömda depåerna innan ett svep av förlust återigen smyger sig på mig, liksom bakifrån. Utan överrumpling känner jag draget från smärtan låsa fast mitt tänkande, handha min förmåga att välja färdriktning. Ödet tycks ändå vara förutbestämt, trots allt.
Då musiken varit min ledstjärna genom mången gräslig stund, tycks det mig konstigt att förlusten av denna, dets uttåg ur mitt liv på något sätt skulle sårat mig mera än vad det gjorde. Möjligtvis är det således skadeverkningen visar sig, avsaknad i egensympatier eller förmåga att se den tappade delen av mig själv i den helheten musiken gav mig? Det är väl också möjligt att konstformen som sådan inte längre behövs i den utsträckning som förut lät sig vara gällande, då allt, precis allting stod och föll i förhållandet till musikens ljuva värld. Aldrig vill jag kunde minnas vissa episoder, skeenden i livet utan att först höra ekot från musik, viss musik, musik av varierande slag beroende på vilket spår av livet dom tillhör. Det hela är mycket enkelt, om frågan tål betänkning; det handlar till stora delar om flykt. Ett redskap att ta till språnget med från onda emotionella minnen, en åskledare i ljuva tyger. Genom dets närvaro försvann smärtan som av ett trollslag och ersattes gjorde den andliga misären till något attraktivt, lekande, böljande skönt som talade mitt eget språk i vilket landskap jag än färdades i. Inträngd i skumma skrymslen kunde jag alltid ta till vara dessa vandrande toner i nyanserad hungriga melodier. Dom dolde inga hämskheter eller misskund, avund eller ingjöt mig ny sorg att vältra runt mig i. Likt bedövningen i den ömmande tanden försvann nålarna av inslagen och riktad pina i musikens hämmande och vaggande sfär.
Det som - i efterhand - slår mig är, hur pass obesvärat musiken lämnade min tillvaro utan spår av ånger i mitt medvetande. Som om den aldrig riktigt funnits där under alla dessa år. Kanske är jag fel ute även här utan att kunde se helheten tillräckligt klart, då syftets rätta ansikte försvinner i den allt tätare hopen av främmande sådana. Kan mycket väl vara så att syftets ursprung tjänat sin mästare troget, fullföljt sin rätta uppgift och sedermera lämnat skeppet lika i godan tro då stormarna tyckts bedarrat och ebbat ut i den raka horisonten... Det är aldrig gott att veta exact, medan livet fortgår i sin gilla gång. Allt har ju sin egen tid och avsikterna är nog inte för oss att förstå i nuet, ty vad vore väl livets gåta utan denna innerliga ingrediens av ovetskap?
På andra sidan ängen, i motsatt riktning från vägen som tillfället ligger död med sitt stillaliggande damm av grus och lort, rinner en liten tunn å i skymundan. Det porlande vattnet lockade mig till sig och kunde erbjuda mig en relativt slät sten som sittdyna. Jag tog mig dit med långsamma, sökande steg, satte mig tankfullt ner och begrundade det friskt strömmande vattnet. Sorlet, det dämpade sorlet fick tankarna att göra mig törstig, hungrig efter dets läskande magi och till sist kunde jag inte motstå att låta handen sjunka ner under ytan. Iskalla kårar spred sig upp från den kupade handflatan och upp genom armen av det kylslagna vatten. Jag begrundade den nersänkta handen under vattenytan och lade märke till hur oanständigt vit , ja nästan likblek den tycktes vara. En vivid tanke satte sitt spjärn i medvetandet och försåg mig med en vy av min drunknade mor, men försvann lika hastigt igen. Stunden var inte den rätta.
Jag höjde handen mot min torra mun och drack....
Mitt liv i en gnistrande tår...
Tystnaden antar sina melodier och sprider sina verk genom dessa sprungna knoppar. Ljuset häver sin makt över den vilande horisonten och skapar hopp ett vakande liv, långt borta är jag nu. Över mig seglar måsen lojt i vinden, glidande från land mot den öppnade ridån som en bjudning in till äventyrslandet. Den har dock ett mål, måsen. Hinsides mina egna förhoppningar vilar dess tro stort, djupare än det jag själv kan erkänna och stå vid, utan att känna skam, skuld eller, som jag aldrig nånsin gjort; känna mig stolt över de förehavanden som fört mig framåt.
Med fötterna daskande på vattenytan känner jag hur livet återvänder i min kropp efter en sträng natt under knivens våld. Tomma tankar lever fortfarande sitt spöklika monster över mig, men mattas alltjämt av ju högre solens vandring över linjen tar sig, och snart, alldeles snart blir jag mig själv återigen för en kortare tid.
Måsen där ovan fortsätter att dra till sig min uppmärksamhet där den nu satt sig upp mot vindarna och tycks stå stilla i sin egen verklighet. Jag märker endast hur dess huvud spejande - vaket - vänder sig från sida till sida i sin jakt efter ett förmodat byte under ytan. Dessa tankar, för mina reflektioner mot den natt jag själv precis avverkat och parallellerna tyds tydligt i mitt eget ljus, hur smaklöst jag än måtte finna denna likhet. Jakten, bytet, förtvivlan...
XXX
När jag vänder mig om syns ett äldre par komma gående arm i arm längs med stigen som förde mig själv hit ner. Deras behagliga lunk fyller mig med avund, fast utan sjukligt begär, och till min glädje märker jag hur min längtan sätts i nytt perspektiv. Även det främmande får mig att hoppas en framtid vilar i min grund när jag ser dessa tus fridfyllde vandring längs med stigen berör min stig. Min plötsliga iver efter rättan plats i livet ger snart nog näring åt mitt vemod, och fyller mina känslor dem, åt ett intrång, men det kan inte hjälpas; som förlorad finner jag inget skäl till att låta bli att längta. Det är, när allt kommer omkring, allt som finns kvar. Obemärkt passerar jag deras gränser och likt djuret smyger jag.
Konsten att tygla, tämja mig själv, har jag lärt den hårda vägen. Bakom stängda dörrar har jag sätt mig själv dö gång efter annan, för att lära mig vara på den andra sidan, utanför, borta, oanträffbar för livets lockelser. Grånad har blivit mitt signum för den tillvaro jag skapat, utan frid, utan ro, utan mening. Kniven blev min vän så småningom, förälskad i dess snittande, frigörande motiv för en ställning mot allt skapande. I kärlek föll jag offer för mig själv när ingen annan ville ha det jag erbjöd, och jag föll så lång jag var.
XXX
Solgatan glittrar mot min utgångspunkt nu denna morgon, och glömt är det onda för en stund. Lyckan står mig bi och jag tar del i detta underverk som utspelas genom en gryende dag och jag insuper härlighetens fulla blom. Färgerna formligen exploderar mot mig och genom själens spegel låter jag mitt innersta fylla mig likaså. En lätt inlandsvind ruskar varsamt i mitt tufsiga hår och frambringar en tveksamhet i mitt våta öga. Med lätt darrande hand drar jag försiktigt bort den, och ser hur den ligger i min handflata. När jag efter en betänksam sekund för upp den till min mun, känner jag dess sälta sveda; mitt liv i en gnistrande tår.
Den del som försvann
kan man nästan höra om man lägger lite vilja till.
Härifrån där jag sitter på min kalla sten och beskådar
det allgenomträngande mörkret
tycker jag mig se formgiven musik
resa sig från den nyskapade rand
som inte synts till under dessa kalla timmar, som mig nyss passerat.
En aningens färger tar sin början
med det diffust rosa klingande skenet
med ton av orangevitt, som hämtad från sin sömn
av den mörkblåa väktarens stadiga hand.
Sedan månens vandring över valvet mött
sitt slutskede, brinner sig hämndens ljus fast
i en sträng av pärlor som böljande häver och sänker sig över otydliga linjer i mörkret.
Vagt kan jag ana den pågående strävan
som havet gör sig mot klippor där under mig,
det enda ljud för närvarande, innan dagerns symfonier tar sin ton på allvar.
Att se mörkret inuti mig själv som en del av min strävsamma färd mot ljuset
har varit min korsfärd mot oanade mål,
ett sätt att ta mig från de yttersta smärtor som,
så här långt, väglätt mig och styrkt mig i mina innersta kamper.
För alltid vill jag vara den del som försvann bakom vågornas skummande minnen...
Den förlorade dagen...
Samtidigt, på den reviderade sfärens knappmätiga sida, vandrar min skugga i sitt sökande efter ett hem. Inte enbart för oss båda, men utan tvivel också för samariten som burit våra gemensamma hjärtan i symbios för den mörka tidens våndor, dagarna innan nerslaget stolt förkunnade sitt segerståg över stäppens oändlighet. Hur kommer det sig då, frågar sig blästen som numera kuvar mitt förtroende för dagern, att ingen annan kom till våran undsättning då ridån föll med det dalande ljuset och vek sina symtom i det strilande regn? Evigheten, säger du då, talar för sig själv och ingen annan - ett påstående jag inte helt kan sätta min lit till. Inte nu, då vandraren i mig vädrar sina rotlösa vyer i detta guds förlösta land.
Ingen härlighet kan längre sjunga i min sömn då löftet brutits genom klockornas dementa spel för det liv jag aldrig erbjöds. Nej, det blev aldrig som det stod skriven i de sånger som förgyllde min barndoms körer; ingen gud skulle någonsin stå mig bi, värnande om den späda naivitet jag så hastigt passerade och lämnade blödande efter mig den där vidriga vinterdag. Minnets katakomber lägger sig frusslaget kring mitt hopp och förpassar mig in i den förlorade dagen....
T.O.R.2
Skuggan, den som för jämnan bejakar den kylslagna själens hushåll, den som driver tankarna hela tiden bakåt - aldrig framåt - låter ge från sig en ondskefull, men ack så lockande knackning på dörren. Nyfikenheten tar överhanden och lättjan lyfter bort beslagen som håller världen ute, bakom, hemlighållandet för sig - och ångor är det endaste vittnet som står kvar och ser fågelns flykt till kvisten.
Det fungerar inte alltid så för alla; inte alla ser det närstående gren verket och dess erbjudande om en bättre tid, en tid med rum, själ och kraft, utan när inget annat än en säker fördjupad sorg invärtes, också här bakomliggande en tragedi mot det stora hoppet; att en gång kunde bli det man önskat...
För vem är du - alltså jag - utan ögon i glaset som flyter ljudlöst över väggen, nästan drömlikt inhöljt i en vålnads tystnad i mjukt skummande dimma på sin mjuka färd ut från skogens bryn, om inte sanningen så som den vägrats se? Vän eller Fiende, viskas från ingenstans någonstans ifrån bortom verkligheten som framgår i sången. Du eller Jag, spelar ingen större roll egentligen, då understället redan nu har dött bort i en annan tyngd tid.
Sedan kommer det allra första tecknat på den annalkande dagern och ger ljuskäglan strid. Förtrollningen, om det nu var någon, mattas ut och sinar ut i ett spillrans nytt ingenting, ett land som också det vistas av mina olika jag. Fast inte samma, aldrig samma som innan, innan då kvisten fanns där med sin trygga utsträckta hand att ge mig frid att lufta mina ångor av djup olycklig oro...
Ord för morgonen...
=)
Mina ögons tårar...
Självbedrägeriet är trots allt det som bär mig genom tunga dagar. Det har tagit år av smärtor och plågor att komma fram till denna mjuka synd av insikt, den som höjer min blick för att våga se det som ingen andra ser. I dag är det dock annorlunda än förut - i dag lyfter jag åtminstone, har luft under mina vingar. Filmen som rullar framför mig på teven fäster inte min uppmärksamhet längre. Det har den inte gjort nu sedan...jag kan faktiskt inte minnas när, långt mindre vad den handlar om. Jag tror inte heller jag var intresserad av att egentligen se den från början, utan sökte nog mest bara ett sorts substitut för att hitta vägar att spoliera ett stycke tid som för mig lagts i min vågskål. Kaffet har även det dött ur mina händer. Den vagt dansande ångan har slutat vindla sina vägar uppåt mot taket. Jag inte bara ser det utan märker det också då jag i misstagets våld förer muggen mot mina läppar och finner mig att i nästkommande stund nära på spy av vämjelse av den kalla blaskan som letar sig ner i min hals. Spontant ser jag i mitt inre hur tjockt flytande olja tränger sig ner mina luftvägar och täpper igen mina förmågor att inandas den oumbärliga luften jag (också) så sårt behöver. Istället spottar jag tillbaka fanstyget i koppen och innan jag med möda ställer jag ner patrasket på vardagsrums bordet syns tydliga luftbubblor på den svarta, sörjiga ytan - som om någonting låg där under och andades i snabba tjog. Två droppar klarar av att fly och landar utspritt på den vita duken som ligger tvärsöver bordet. den skall ändå snart tvättas så det stör mig inte nämnvärt.
Frågan är om inte det ligger någonting lömskt gömd i min historia, för att vara en bedrövad människa så mår jag bra. Riktigt bra, till och med. Luckorna som alltid dyker upp kring de vägar jag väljer att flanera, tycks jag märka av mindre och mindre. Det kanske bara är det faktum att jag lärt mig hantera dess närvaro på ett bättre sätt än förut. För vetskapen i mig säger ju att oavsett hur många gånger jag dyker under ytan så blir jag inte mindre blöt med tiden. Men trots detta så känns det varje gång som en mycket mindre ledsam plåga att behöva resa mig igen, kliva ur det kalla vattnet, torka upp igen och börja om från början.
Börja om från början, ja. Känns lite som "the story of my life". Att aldrig komma framåt i livet när det är precis vad jag egentligen har velat ända sen mina pigga barnsben förde mig framåt och jag kunde jaga vindarna från morgon till kväll. Den tiden, tiden då bekymren ännu inte tagit klivet fullt ut - eller in - i mitt liv, förefaller allt mer diffus när kvällen sänker sig över mig och jag letar fram mina memoarer i den stilla stunden. Är det verkligen jag som står bakom rösten som kallar på mig från förr, från tider av lycka, glädje och sorglös lek? Jag tror det, fast naturligtvis kan jag inte ta det för givet längre. För så fjärran har det blivit, min historia, den som ligger och ruvar i mina sinnen och beter sig likt Victoriasjöns ständigt skiftande konturer... Vore jag en sång skulle det inte funnits text i mig - ett gapande svart musikaliskt hål, ett tomrum avsedd för något som fattas. Naturligtvis är det mig själv som fattas. Att inte vara hel har blivit min melodi genom åren. Någon originaltext saknas också, därför har det blivit på improvisoriska villkor för min del, vilket jag också lärt mig leva med.
Än lever upplevelserna i mig. Upplevelserna från dagar som egentligen skulle varit vackra och smäckra i ett barns sommarminnen, men som aldrig fick den chans den skulle ha, ty kyrkoklockornas svarta bedjan om dödens klang etsat sig djupt in i både märg och ben. Även om natten, eller kanske främst då, kanske jag borde säga, träder de fram, bilderna från mörka rum i högsommarens sköna värme. Världarnas krig, har jag låtit mig kalla dessa hemsökelser av tvång och fördärv, och som jagat mig genom mitt livs alla cykler. psalmsångens dystra förkunnelser vilar över mig som en tvångströja och har sedan mitt elfte år i livet hindrat mina vyer att vidgas på naturlig väg. Som åskådare blev jag till min egen pjäs åsidosatt, förlorad den huvudroll som mig var skriven, utbytt av smärtans skri var jag hänvisad att klara mig själv bäst fan jag själv kunde. Nu gjorde jag det också. Valen var aldrig för mig att bli mina och stjärnornas skrift har intagit en upphöjt betydelse ju längre tidens gång har stegat. Där min hy utav naturliga skäl skulle ha åldrats syns mig bara ärren ses, än förvärrat i ett klart mjukt månljus, den tiden på dygnet jag valt att ta som min egen, ser jag inte längre någon tröst. Fast, idag behöver jag inte längre tröstas. Det är sen gammalt numera överspelat, vilket i och för sig även det, är en skrämmande tanka att också den, ta till sig -för vad återstår då... en helhet? Mmm, för när en vacker dag då skärvorna pusslas i hop och framträdande ur ett, till det yttre kaotiskt helvete, bilden och man kan ana sig till, fragmentariskt hur allting varit tänkt.
Sedan jag kom att andas har jag varit mina ögons tårar. Bakom stränga år har jag lärt mig konsten att utföra min aktning i tysthet. En gråtens lek, beskyddande av emotionella faror som mig veterligen, aldrig sedan begravningens strypande grepp kommit mig nära, så nära att jag någonsin kunnat ge ett öppet svar åt min dysterhet...
Månen som min ända vän...
Tunga sinnen var min ledsagare under de strängaste av år, de som sträcker sig så långt bakåt som mina minnen tillåter. Ofta såg jag aldrig molnen över mitt huvud därför att jag själv var insnärjt i tveksamma löften om en förfalskad tillvaro, kallad en illusion om ett liv. Redan från barnaskorna borde jag känt av hur illa det kanske skulle komma att bli, om jag då hade kunnat anamma förmågan att läsa skrifter som jag gör i dag, men naturligtvis låg det inte till så. Den långa vägen var även den för mig att vandra som för alla andra, och knäckt och ledbruten speglar jag därför i dag de grymheter jag inbjöd i mitt liv genom åren. Urvalet är av gigantiska mått och egentligen är det omöjligt att välja en början rakt upp och ner, ty skiftningarna är lika oändliga i sina nyanser som övergången mellan de sju färgerna i den regnbåge som aldrig egentligen bottnar i någon fast mark.
Då döden tycktes vara en slutgiltighet tog alltid en ny början vid. Den dagen då regnvatten fyllde den nyuppgrävda graven, som gapade i otålig väntan på den kista som under psalmer hängde väntandes på sin ställning, vände sig svarens mynt i mig och skapade motpoler kring mitt eget vetande. Fruktan slog sina rötter i mitt hjärta och från den dagen då mitt första Sista Farväl i tysthet lät höras från mitt blödande hjärta, vacklade jag mer än någonsin förut. Jag föll och jag faller än mot avgrunder som delar sig mellan alla dessa världar ämnade för andra än mig själv. Som främling för mig själv har jag gjort mig själv bekant med mannen som bärare för masken, den masken som äger förmågan att skilja mellan sorg och tvivel - en konstart i sig värd att iaktta då stunderna börjar överta mina innersta kvalor och livet sakta låter sig formas som oäkting. Nu, eller snarare då, när det ända att ty sig till var fastheten kring murarnas begränsande fasader, detta tveklösa svek mot mitt arv från min far, såg jag mig själv i upplösningens rand. Ett stycke overksamhet lika bastant som de överfyllda pölarna som sedermera rann över sina pölar och tillslut inledde sitt mål med att fylla min faders grav innan han själv gjorde det.
Det har funnits stunder lite senare i livet då tankarna har funnit lekfullhet i att laborera med iden att jag på något vis lämnade efter mig en liten del av mig själv i ovädret som styrde över tillställningen under min fars jordfästning, och att jag därigenom, på egna villkor, finns bredvid honom än i dag. Naturligtvis fullständigt befängt, men tryggt likafullt eftersom det skänker mig emotionellt lugn i svåra stunder.
Utanför fönstret som delats av åtta stycken stålbalkar, syns tydligt den enda vy som tillåtits vara tillgänglig för den värld här inne; vidsträckta öde landskap bortom fantasins vilja att ens försöka ta sig härifrån. Inneslutenhet är vad de kan bjuda på, och det är exakt vad vi får,också. Tillika tid blir ett väsentligt begrepp i ett otal varierande nyanser, där vi alla måste välja vår egen personliga skildring. Det underlättar förstås, att se sig själv i ett sammanhang, här inne, det gör det alltid. Hemligheten är och kommer alltid att bli sökandet efter Vägen Dit. För att stå utanför sina egna Vägar, klarar inte ens den mest förhärdade av oss förhärdade. Stunderna dyker alltid upp i tystnaderna kring kvällens lena spel då mörkret sakta men säkert trycker sig in i bland oss som den bjudna gästen i egna stora spel. Inte ens en knackning, eller förvarning ges då timmarna börjar bli slagna, och faktiskt, vi lär oss egentligen aldrig heller att ta in denna lärdom förrän allt det gamla tagit till flykten genom de egenhändigt öppnade dörrar i våra sjuka sinnen.
Med månen som min ända vän tittar jag upp, och låter skenet skölja mina synder och forsla mitt gamla liv till sin oemotståndliga död...
Min färd...
När jag nu står på randen, beskådandes den ohygglighet som lagts bakom mig, ser jag ruinstadens kringgärd, ödelagda landskap och besticks av den doft som kännetecknar "den brända jordens vissnande". Inkapslad som jag blev, tränger sig drömmen aldrig ut och naturligtvis aldrig heller in. Moment 22 i en vriden skugga som med sina klor bundit mig fast vid tidens tecken... Stilla blev det sedan utåt, från min del av alltet, och det var jag som såg mig själv glida ut över horisontens sköra kant. Jag tog mig aldrig upp igen... förrän nu, med hjälp från den nya solens energier, förmodligen ämnat för någon annan. Men vad vet jag, jag grep chansen och begav mig...
En gång i tiden...
Jag har varit här länge nu, faktiskt så länge så att jag har förlikat mig med verkligheten så som den har blivit med tiden som sprungit i väg, i kapp mitt gamla slitna samvete, och allt känns som om ett tungt blött täcke lagts över mig och pressar mig hårt ner mot den hårda betongen. Jag kan inte heller röra mig i någon större utsträckt grad, ej heller tänka de tankar jag en gång kunde smeka mig själv med i lediga gladlynta stunder då jag kunde bevega mig bland nära och kära... i tankarna, alltså. alla har de försvunnit, dragit bort ur mitt medvetna, undermedvetna, aldrig har det varit så ensamt som nu... I dag känner jag knappt igen mig själv, min egen kropp och närvaro. Ju mer tiden breder ut sig ju mindre tycks jag bli och ständigt känns känslan av att förlorandets konst blir allt mäktigare. om fakta skall sägas så har jag börjat söka det stadiet då jag längtar efter att se exakt hur liten jag kan känna mig, hur stor makten som trycker ner mig kan få mig att bli...
Det blir allt svårare att igenkänna den kärlek jag vet eller rättare sagt har vetat funnits i mitt liv, tidigare liv, for det är så det här måste ses. En biprodukt av mitt liv har jag blivit, en skugga av mitt forna jag är allt som ligger kvar i det strängt begränsade solljuset som letar sig in i mitt rum under ett par kvävande timmar mitt på dagen. Inga färger förutom varierande toner av grått skiftande till mörkt, svart och som alltid ...denna evinnerliga kylan.
Jag reser mig upp, vilket i sig är mig en överjävlig bedrift och tar till slut modet till mig och drämmer knytnäven i den hårda väggen. Jag känner ingen smärta, bara ser hur blodet sipprar fram från de platta knogarnas misshandel. I mina öron sjunger endast den tinnitus jag burit i så många år och blivit ett signum för min egen verklighet. jag sjunker ner på mina knän och tänker högt och tydligt i mig själv att jag måste ur denna fångenskap annars kommer jag dö en oerhört plågsam och långt i från stilla död..
