I huvudet på KJELL

Musiken i mitt liv har haft stor betydelse. Ja, kanske för stor betydelse än vad som egentligen varit rent hälsosamt. Ända sedan mina minsta ihågkomna år ser jag, hur denna levande form för konst träder in i mitt liv och tar för sig av mig. Jag ser hur jag påverkas av Abba i unga år, ståendes framför spegeln och mimer till S.O.S, låt vara att det var Agnetha Fältskog och Frida Lyngstad som stod för vokalerna, ha ha... Jag bär fortfarande med mig "Don`t cry for me, Argentina" som den gången sjöngs av någon för mig i dag okänd kvinnlig sångerska, men som berörde mig djupt innan jag ens börjat i skolan. Upp genom barndomsåren följde alltid musiken med som en sann vän som aldrig faktiskt, lämnade min sida. Det blev tillslut oundvikligt att det nådde gränsen av en livstil. I det sammanhanget ser jag djupare kopplingar, där jag förstår dess innebörd för mitt eget mående och har därför tillåtit musiken - som instrument - att förföra mitt känsloliv ganska rejält. För som med all konst som finns, så handhar det en förmåga att anspela på känslor på ett brett plan.

Det är genom minnena jag lever det liv jag levt. Förvarade som i en box, ligger de där och ruvar i mitt hjärta, trängandes om sitt utrymme som om de kämpar för någon betydande plats. Mitt val har blivit att hålla dem levande, så gott det går, så att de med jämna mellanrum kan plockas fram från glömselns dammiga vrån och skänka frid eller strid, vilket det än måtte vara. Omhuldad om vartannat, bevaras de sida vid sida, förvisso - svart som vit, blankt som matt. Den gemensamma faktorn de (osannolikt) delar är, att de är mina och att tillsammans utgör de ett"vi, eller oss".

Det var mycket som stod på kant i mig, då jag, femton år gammal, rymde från min fosterfamilj i Namsos. Revolten kom för dagen, oundvikligt som den var, och jag drogs till mina frånflyttade vänners värld, på andra sidan landet.

Jag har aldrig skrivit i klartext. Jag finner ingen större glädje i det och ser för mig hur själva processen kapitulerar under sådana former. Sedan tycker jag mig äga en något större respekt för mig själv och det liv jag levt, för att korta ner innehållet till en grad som - för mig - inte känns bekvämt. Det finns ett otal nyanser att visa hänsyn till, också, som kräver behandling i form av ord, för att skipa den rättvisa, inför ens egen hållning. Visst, på mina dokument-filer på datorn ligger det det allehanda alster som bär en mycket mer utpräglad "pang-på-bara" metodik när det handlar om innehåll, absolut. Men dessa är jag inte alls redo för att dela med mig av - än!

För många kanske det kan tyckas ge sken av en form utav dåligt mående - att gräva runt i ett taskigt förflutet. Jag är medveten om det, mycket medveten, till och med, men kan inte tillåta mig att fästa mig vid det. För antagelsen är helt felaktig. Jag sträcker mig så långt som att påstå det vara tvärt om. Att göra detta gör mig ingenting annat än tillfreds i mig själv. På den här vägen når jag nya höjder, sätter min fot på nivåer jag inte kunnat vara på innan i livet, se ställen jag skulle sätt för så alltför länge sen... Men men, det är ju som sagt, bättre sent än aldrig överhuvudtaget!
Processen detta i sanning är, delas med en värld jag inte ser. Men till gengäld så delas också en värld ni inte ser. Således är det sagt, att här inne syns endast bubblet på ytan. Det finns oändligheter att tillgå - men inte än, inte nu...kanske sen.

Den lättaste delen är den om min barndom, den "alla" känner till, eller tror sig känna till. Allt det som finns på ytan. Insidan är en helt annat typ utav melodi, stycke musik, med toner av hemlig karaktär, en främmande värld. Så även för mig!

Men livet är alldeles för knappt för att springa runt i glömskans terränger och låtsas. Livet är alldeles för intressant för att inte delas med andra människor. Må vara att tårar har gråtits och smärtor bekämpats och slagen mellan varven förlorats, men som överlevare står man alltid stark inför morgondagen, om man bara väljer att se sin del i en sammanhang, som någonting produktivt, vinnande. För svårare än så behöver det absolut inte vara. När en chock har lagt sig med tidens hjälp, återstår uppbyggnaden, vilken kan göras på sina egna villkor. Detta sätter jag stor lit till, och tycker om själva processen, i det. Att stå som "underdog" och ta sina egna steg i den riktning jag väljer efter eget huvud, gör att en viss trygghet sprider sig och jag har lättare att lyfta min blick mot solen.
Solen ja, den lyser för oss alla. Det är likadant ljus för dig som för mig - en fras jag lärt syna mina kanter i svåra stunder. Och här kommer det in, en salig poäng som utgör en stor grund i mitt fundament: Att ha lärt mig! Hur och genom vad jag har anammat denna lärdom, spelar mindre roll i dagsläget. Själva sanningen ligger i den blomma som blommat ut i mig och fått mig att inse, från det som hänt.

Alltså mår jag inte dåligt av allt det "dåliga" som hänt. Nej, tvärt om! I dag mår jag skit bra, rent ut sagt och låt mig vara den som står pall för att berätta det. Förfärligt mycket gott har getts mig, genom mina "ordeals" i livet, och idag ser jag min egen natur på ett bättre sätt än jag någonsin gjort förut!

Så, när jag stod där utanför och tittade mig bakåt visste jag inte, utan kände att det var ett farväl som togs. Framför mig låg ytor jag inte än kunde spegla mig i. Således togs stegen ut bland människor jag egentligen saknat under största delen av mitt liv. Utan aning eller press av något slag, vände jag mig inåt istället för att tråkla in mig i gamla mönster, där jag fastnat sen länge. I mångt och mycket, kastade jag mig utför min egen lilla Tarpeiska klippa på gott och ont, vill jag säga med en gnutta ödmjukhet i rösten - jag var redan då övertygad om att var på godo...( Det kunde inte vara annat...)

När jag nu är inne på det här med eld och bränder, så kommer jag obönhörligt inte ifrån det gamla minnet från Grimstad då jag var, förmodligen inte mer än 6 - 7 år gammal. Jag kan nog inte ha varit äldre, för jag minns inte skolan från den tiden (inte för att det torde vara någon säker utgångspunkt i sig..) och mig veterligen skulle den här episoden nog föranledd en hel del eftersnack, på framförallt skolan, åtminstone bland grabbarna. Vi var ju ett gäng på den tiden och "större bravader" diskuterades flitigt oss emellan. Det var tufft att vara tuff, för en liten pojkspoling i den lilla sörlandsbyn, precis som nog förmodligen i alla andra byar, städer...

Det var en söndag morgon, en höstdag, jag tror det var 1996. Ganska säker på det är jag, eftersom minnesmärket det året var att min stora syster Hilde gick bort det året, några månader tidigare. Jag hade varit hos en kamrat på ett nattligt utsvävande och vi befann oss vid tillfället sittandes i hans kök där vi intog frukost. På diskbänken surrade en liten 14 tums rese TV, visandes nyhetsmorgons nyhetssändning på 4an. Emellanåt kastade jag ett trött öga på de olika inslagen utan att kunna greppa innehållet något nämnvärt mellan de torra tuggorna. Det bästa jag minns - så här långt denna morgonen - var kaffet. Denna ljuva, underbara och mörka dryck som förgyllt min tillvaro i alla dessa år...

I går öppnade jag min e-post i vanlig ordning och fann till min stora förvåning två mail skickade till mig från min onkel Reidar  från Namsos. Bifogat fanns två bilder från en svunnen tid, tagna på helt olika tider. Det första var från Grimstad, där jag stolt poserade bredvid min andra onkel, Björn, ifört Jervs gula och blåa matchställ - det var inför en stundande match (som vanligt! :-)). Det slående med bilden är min uppsyn som jag nyss valde att beskriva som "stolt poserande". Tillsynes verkar jag allt annat än just det - stolt. Men det var jag! Av mer än en anledning också. Ett besök på den tiden av onkel Björn var alltid en mycket stor begivenhet i mitt liv, våra liv. Det var alltid långt mellan gångerna och därför en stor händelse och denna gången skulle jag även få visa upp mig själv och mitt lag i en match där onkel Björn skulle titta på. Dubbel lycka alltså... Men på den tiden, var stolthet ett begrepp som var, för mig obekant och låg dolt långt inom mig. Det står mig klarare än någonsin nu i dag, då jag återser bilden som strax satte igång minnets uppvaknande. Mot mig syns tydligt den mörka uppsyn som lyser ifrån ögon som sätt så alltför mycket, för den ringa ålder. Skeendet torde vara ungefär ett år efter min fars bortgång och alltså ett år (ungefär, om inte jag är helt ute och cyklar...) innan min mor och syster förolyckades. Tillika var det då som det stormade som allra värst i livet och antagligen en komplett omöjlighet att få något ljus i en underkuvad stolthet. Axlarnas hållning och den nedtryckta blicken med sitt skinande mörker, vittnar tydligt, och ger mig ett kvitto på, hur det stod till på den tiden. Detta är ju förstås inget nytt för mig, men på ett vis en skön bekräftelse på ett känsloliv som jag jobbat hårt med genom tidens gång och på samma gång känns det som en nödvändig uppdatering att få se detta i dag.

Bakom mig ser jag vidsträckta vidder som numera vilar stilla i den klara dagen. Där det förut funnits liv och lust, lek och idrott, svävar dammet tungt och tyst strax över markplan. Där ligger idrottshallar och gräsmattor med doftande minnen från barndoms år, och på krokarna över bänken i omklädningsrummet hänger ett par utslitna fotbolls-skor och samlar på sig tidens damm. Fortfarande kan jag urskilja skriken och ropen från turneringernas dagar, den sprickfärdiga spänningen som börjat osa och dolma veckor innan avspark...

Det är mycket med Stockholm som förändrade mig, dramatiskt. Den killen jag var då jag flyttade över 1990, försvann för alltid. Gradvis kan jag se hur det hela gick till och vilka spår jag föredrog framför andra, kanske mer gynnsamma färdleder och som sannolikt ville förändrat min värld, helt och hållet.
Förändring var ju hur som helst oundvikligt, sådant kan ju alla och envar se som tillåtit livet att spinna sin vanta gång. Vi förändras. Så även jag. I viss mån, är livet hårt för alla människor. Alla som överlever präglas av intryck, erfarenheter, upplevelser, och vi färgas av det liv vi valt att leva.

De faser Stockholm hade att erbjuda mig, har berikat mig oerhört och samtidigt sargat mig till punkter jag än i dag är märkbart tyngd utav.
Om jag delar tillvaron i två läger, splittar upp den i mitten (paralleller) och skyver dessa båda sidor åt var sin kant, ser det dystert ut då jag finner mig själv stående i det vakuum som härskar däremellan. Under alla de gångna åren slits jag åt vardera hållen och kan på det sättet inte alls leva ut mitt yttersta i någondera lägren. Detta kan ytterst låta som en självlögn, men icke. Vore det det, satt jag inte här i dag knapprande på det tangentbord framför mig å ena sidan, och  mina erfarenheter å andra... Att försöka puzzla ihop bitarna som sprängts ur mig tycks på många sätt blivit den livsuppgift som allt tydligare framkommit nu på senare tid. Och på flera sätt  tycks min halverade känsla spegla den diffusa helhet som jag sen länge nu börjat söka efter...

Tillbaka till Stockholm sen då. Vilandes bland erfarenheter som tillryggalagts i femtontalet år, vet jag att många nycklar gömmer sig. De låsta dörrarna står tillika stängda i mig. Ett uppluckringarbete stoltserar kring min natur  och jag beger mig, om än aningen motvilligt tillbaka, till tider jag knappast bär som höjdpunkter i mitt liv.
Med en pytteliten blanding av fasansfull förtjusning, stiger jag ofta ner igen i mörkret, natten, för att söka lyckan bland mina tillhörigheter, och finner min egen ärlighet ifrågasatt. Jag håller inte alltid med den personen som var mig genom alla de olika väder och vindar jag svävade i, även om jag aldrig skulle få för mig att förneka mitt deltagande. I själv de mest hopplösa av stunder, mitt egenhändiga förfall, brinner eldar av vämande minner och ögonblick som, trots allt, lyfter mig från grunden och låter mitt leende lysa upp mitt tärda ansikte. Här kan jag andas och här kan jag leva - i det nuet ("dået") jag söker i dag.

Gradvis fick den stora staden mig att växa ur mina skor och jag mötte en ny skepnad i form av livet från andra perspektiv; jag fann mig inte längre ensam i min misär. "Misery loves company", har väl aldrig stått sig tydligare i dagen än det gjorde i Stockholm. "Ta min hand så slår vi fölge över kanten och tillsammans, handi hand, ser vi hur livet spänner sina vingar och lämnar oss, så som vi lämnat henne..."

Stockholm är veldigt vacker på många sätt, låt mig vara den första att erkänna detta. Men idag äger jag förmågan att se bakom fasaden och känner till vad som döljer sig där. Det är mig fullt förståeligt att epos finns att hitta över hela denna ganska stad, i varje krön, byggnad och park. Lysande från dess invånare skiner fragmenten från en romantiserad verklighet jag känner som högst legitim; Stockholm är högt älskvärd. Och det är i detta jag är så splittrad. Jag har böljat på detta huvudstadens hav och varit i så många dalgångar, att jag under vägs tappade mig själv.
En kompis till mig ställde sig en fråga i sin blogg här om dagen huruvida man kunde skriva sig lycklig? Väl, jag är nog inte helt säker på det, men skulle kunde instämma i att man visst kan uppnå lycka medan man skriver. Där befinner jag mig stadigt, i denna lycka det skänker mig, att skriva av mig. Det finns kanske genvägar att ta till, men de söker jag inte. Hellre lägger jag ner tusentals sidor för att komma åt min gömda insida och uppnår mina mål i lugn mak, än att hasta mig fram över spillror och kanske missa dom delar som i slutändan får mig att vila så tryggt om natten.
Reality is more than meets the eye...

Det är hårda bud emellanåt, så hårda faktiskt att orden som måste följa ägnar sig bäst i poesins tecken. Inte bara för egen del men kanske framför allt, om en tredje person skall kunde sätta sig in kring händelsernas centrum. Nu är väl inte det det egentliga syftet då, att förse en tredje part med full information, utan verkningskraftens riktningspunkt ligger ju i ens egenintresse. Hårda bud ägnar sig inte alltid på tryck, i varje fall inte till varje given tidpunkt, det är ett jag känner mig säker på. Så då alltså poesins hjälp, där man kan väva in, isolera enskilda känslor på helt egna villkor. Sådant tycker jag om. På sådant vis kan jag hantera de egna plågor på en nivå där jag hela tiden kan vara närvarande på mitt sätt. För ofullständig är vad jag är i mångt och mycket, men bitvis bygger jag upp det som raserats omkring och i mig, del för del...

När jag läste om hur Alexander tämjde Bukefalos genom att vända hans huvud mot solen, och på så sätt räddade hästen från åsynen av sin egen skugga, kan jag inte annat än att låta ett leende dra över mitt ansikte. Anekdoten är så talande, så rik i jämförelse på hur min egen sorg-hantering tagit form genom åren. Nej, det var svårt att inte smila lite när denna skrift lade sig framför mig.

Att lämna Grimstad och Norge till förmån för Sverige, är nog både det värsta och det allra bästa som hänt mig. På den här sidan gränsstrecket kom jag med lätthet bort från allt det som skar så sårt i min själ, jag slapp undan de ständiga påminnelser som rev och slet i mig på daglig basis i min gamla barndomsby. Fast om priset egentligen varit värd sin valör, har jag svårt att komma fram till i dag. Alla vänner som jag tappat kontakten med, ett liv med, samt min kärlek till allt vad den gamla pittoreska staden lämnat i mitt hjärta. De möjligheter som trots allt grundlades där har ju för alltid försvunnit, lämnats, och dött. Skall jag i dag återse mina sköna minnen så känns det lite som att gräva i en ruinhög bland aska och bråte - fast med ett veritabelt, skarpt sken av solljus.

Det är en spänningsfylld process att börja rota runt i sitt inre. När jag kommer över den nivån där smärtan inte längre kan göra sig gällande på samma sätt som den till synes gjort i tidigare år, är nästan varje nya steg ett nytt brinnande, oläst kapitel. Även om det bara handlar om det jag gått igenom tidigare - och då inte alls borde vara någonting nytt, för min del. Men det är det dock, och jag kan inte annat än tycka om det som upplevs. Det är en resa, det är ju ett som är säkert - och varför jag lägger ut vissa (valda!) delar på ett blogg-forum är ingenting stort för mig alls. Det är helt sonika ett steg på färden.

Ett av de mest udda minnen jag kan få mig att frambringa, hur mycket och hur djupt jag än gräver i mina arkiv är, nog sommaren 1995. Det var året innan min syster gick bort och vi hade bestämt att vi skulle fira sommaren  hos henne i Danmark, närmare bestämd Fjerrislev i utkanten av Aalborg. Själv bodde jag i Stockholm under tiden och vi sågs därför så alltför sällsynt. Vi talade däremot allt oftare per telefon och speciellt kanske, efter att hon berättade om sin sjukdom ett par år tidigare...
Minnet kring denna sommaren kom att präglas av en tvåsidighet jag aldrig upplevd förut. Både och, kan jag väl säga, fastän det ändå var en skimmer av ett oändligt vemod i luften som fortplantade sig i mina lungor för varje andetag. Mina egna erfarenheter av döden var, att den alltid kom plötsligt, som ett trollslag eller blixt från klar himmel. Den här gången var det ett nytt ansikte som lyste framför mig iform av min systers förekommande död. Att hantera en sådan situation var mig lika främmande som en kulturkrock. Jag hade ingen som helst aning och fann mig vertygslös inför mötet. Det fick således bli på känn... hur man nu utförde sånt.
Erfarenheten talade sitt tydliga språk. Min syster var mig milvis framför i hänsyn till accepterande och insikt i livets skådespel och genom hennes lugn och balans stegade vi tillsammans genom sommaren med minnen som kommer fylla ut mina tomrum tills min egen dag står för dörren.

Minnena behåller jag för mig själv så länge jag kan, men tänkte dela med mig av, en viss känsla som fyllde min tillvaro så fullständigt och har i efterhand kommit att handha mitt tänkande på så många sätt; att se min syster i ögonen och då vi båda två visste om, att vi aldrig mer skulle ses, i det här livet, i alla fall. Besynnerligt, minst sagt, och ingen tog detta bättre än henne. Till mitt beskydd, drog jag på mig masken som jag lärt känna redan i unga år i snarlika händelser. Det blev mig kort och gott, övermäktigt, kom för nära inpå, för verkligt att befinna mig inuti denna dimension där vi visste, att vi visste... Återigen; besynnerligt!
Sådana egendomligheter präglar ens lynne mer eller mindre oansätt hur man försöker, att genom livet värja sig mot det. Jag tror inte man helt skall sätta sig för mycket upp mot de känslor det representerar, utan i stället låta sig dras med, varthän det skulle bära. Det blir således, tror jag återigen, en större rikedom att äga och bära med  och att se sin visdom genom. Men smärtan kan nog ingen undkomma att beröras av och dess uttryck tar eviga toner genom tidernas gång, har jag märkt. Inte heller jag är man nog att bearbeta denna mardröm det förvisso var, men som jag valt att se på som någonting av det vackraste som skett i mitt så här långt levda liv; att vara med min syster i hennes mest inbundna och svåra period av hennes korta liv...
I det påföljande kölvattnet finns naturligtvis - för min räkning - ett hav av tankar som har och lär spöka för mig ju mer jag själv fortskrider att leva. Det kommer jag inte undan - och vill inte heller. Men det hör inte hit, så det lämnar jag därhän...

Det har tagit mig fruktansvärt lång tid att processa den sommaren i Fjerrislev och kan nog i ärlighetens namn säga att jag långt ifrån ser slutet på tunneln än. Allt jag kan säga är att de intrycken styr min inre väg till fullo och om någon skall skänkas en tanke på allhjärtans dag, så blir det för min del till min stora syster som jag lämnade för sista gång att se i livet sommaren 1995. Det påföljande året utökade vi våran telefon kontakt betydligt och det är inte fel om jag säger att vi nog talades vid i stort sätt varje dag. På så sätt beredde dagarna i Danmark vägen för de sista dolda spärrarna vi måtte ha för varandra, och långt flera ord sades oss emellan efter det som vi förmodligen gjort på de tio, kanske femton senaste åren fram tills dess. Ännu en liten nyans i detaljverket...
Jag behandlar dock detta temat mer utförligt på annat håll och skall bespara er det ytterligare. Men jag vill i alla fall passa på att önska dig, Hilde Berg Törum en glad alla hjärtans dag. Hoppas (och vet) att du har det så mycket bättre där du är nu än det nog var här nere...

För inte så alltför lång tid tillbaka så fann jag natten som min bästa och godaste vän i livet. Det var när mörkret slog sönder dagern och stadens buller och larm ekade bort, som jag äntligen kände att jag kunde slappna av och så att säga, låta benen vila på bordskanten och sträcka ut mig i en mer naturlig pose. Tankarna tilläts vandra friare och jag kunde formligen "se för mig" hur spänningarna släppte sina hårda grepp om mig. Musiken, som då ofta var min följeslagare, uppfattade jag som oerhört mycket mer livfull och levande, och genom dess närvaro knöts vänskapsband som i mitt liv saknar motstycke både då, och nu. Jag vaknade så att säga när världen annars bortforslades i sitt väntande slummer och där, om natten, byggde jag min borg.

Jag sitter här och drar mig för tanken att berätta, berätta om stormarna bakom spärrarna. Att bjuda in den ovetande delen av världen, är väl det som slår i mot mig som allra hårdast, eller i alla fall tynger ner min vilja at ta steget fullt ut.
Det ligger inte i någon annans intresse än mitt eget - en befrielse, jag tidsenligt nog, tror starkt på och kan mycket väl ge mig den frid jag länge letat efter, sucktat efter att äga i mitt hjärta. Jag är även alldeles för medveten om riskerna som ligger vid strandbanken och inväntar mitt beslut, och genom den vetskapen kan jag tygla mina framsteg och samtidigt se en liten bit längre farm... tycker jag mig åtminstone kunda göra - och utifrån det, väga in min illvilja mot min vilja.
Mina ögon är dock inte tränade till att urskilja farorna från varandra, separera händelsernas förlopp till vare sig det bättre eller sämre. Jag litar således, som jag gjort så många gånger förr, på min känsla, intuition och andliga närvaro. Jag stannar härmed upp, som den frysta bilden i det fria fallet och ser mig om ännu en gång; jag beslutar mig för att hämta andan, att ta det lugnt med mig själv lite längre...

Jag styrs av min förmåga att se i paralleller, delar min värld i tu och tyder mina steg i dag, mot så det är och hur det vore om ...
Däremellen ligger det hav, helt orörd sedan jag tog mig i land och började den vandring som tagit mig hit idag. Och här sitter jag alltså och drar mig för tanken att berätta...Mmm ja just det, jag drar mig...

Ingenting tycker jag, går upp emot de stilla, tysta stunder av ensamhet då man kan blomma ut i sitt egentliga själv. Borta från all yttre påverkan som styrs genom kollegor, vänner eller annat drivande medel som måtte fylla ut dagens samhälle, som låter oss styras bort från våran egen källa. Att öppna porten och ge fri lejd mellan tanke och hjärta...

Vad är egentligen ett missförhållande? Vi har nog alla våra olika synpunkter på hur det ser ut, och vi har nog också våra respektive erfarenheter av det. Det är därför omöjligt att ge en generell och klar bild av fenomenet. För egen del är jag på det klara med vad jag anser det vara, för även jag (jag är nog långt ifrån ensam!) har befunnit mig i den röran, en längre tid. Förvisso har jag idag lämnat den delen av mitt liv sen flera år nu, men minnena sitter dock relativt djupt i mig och jag kan ännu känna lukten av den brända jorden jag den gången stod på.