I huvudet på KJELL

Det hände mycket i mitt liv under de år jag vistades i Namsos. Jag väljer att benämna tiden där som en vistelse eftersom jag aldrig kunde förlika mig med känslan att vara hemma, där. I dag, långt innan idag faktiskt, har jag insätt att Namsos gjort mig mycket gott i både själ och sinnen och jag hyser stor respekt för min familj som öppnade sina dörrar för mig när nöden var son oändlig och  störst. På många sidor inom mig fylls jag ofta av skam över hur olycklig jag ändå var, även om jag nog inte helt kunde rå för mina känslor på något tillfredsställande vis. Mitt tillstånd efter Grimstads tragedier, var av en bedövande karaktär och utan att jag då anade något, så var jag redan då ett barn fylld med en vuxens sorg. Det påverkade mig av naturliga skäl inte alls positivt kan jag se i dagens ljus, men min nya familj ledde mig ändå mycket stadigt genom oroliga farvatten. Det gör mig ibland väldigt ont inombords att inse att jag själv tagit avstånd från dem på senare år utan att de egentligen fått några raka svar på alla de frågor de naturligtvis måste sitta inne med. Men möjligheterna har sen länge dunstat bort och hundhuvudet får jag nog bära tills den dag jag kommer vara redo att bemöta dessa underbara människor som de de facto är, och visa mitt rätta jag som de också självklart förtjänar att ta del av- stor del av. Bördan de måste ha burit genom att ta in mig i mitt tillstånd i deras liv, har jag nog inte insätt förrän nu på sistone, nu då jag själv befinner mig i samma ålder som de var då. Ta ävenledes med i betraktningen att de uppfostrade sina egna barn och styrde sina egna liv och leverne. Det osar djup respekt från min sida åt deras håll riktat och kommer alltid göra så, och jag vet också att dessa underbara människor äger förmågan att se ett större perspektiv med rättan ögon och inte alls stirra sig blind på hur tiden utspelade sig dengång. De, min farbror och moster såg nog långt mer än vad de visade mig öppet och ju mer jag tänker på situationen, ju mer ser jag tryggheten jag befann mig i. Det bästa som kunde hända under den rådande tragedin hade hänt genom att Reidar och Sigrid tog mig till sig - mitt skepp, som redan gått under i stormen och jag själv låg plaskandes i det stora skrymmande havet, utan möjlighet att göra annat än svälja vatten så länge det gick...

Ännu en tyst morgon letar sig fram till mig och ruskar min sömn i väg... Yrvaken står jag sedan i dörröppningen till uteplatsen och lyssnar till regnets lätta melodi. Mörkret har ännu sitt fasta grepp där ute, en hund skäller från någonstans i grannskapet, inte ett ljud förutom detta intränger på min privata, lilla stund... Cigarettglöden lyser upp framför mig för varje drag jag tar och röken som blåses ut hänger länge och tyst framför mig och invaggar min utsikt som i en tjock, ogenomtränglig dimma... Bakom mig, inne i köket slutar kaffebryggaren sjunga sin bubblande, puttrande vals och istället med sin tysta uppgivenhet tillkännager att drycken redan blivit klar.
Låtsasvaken, stegar jag mig in i vardagsrummet med den ångande javan i min hand där jag sätter mig ner i soffan för att i lugn och fin takt göra mig redo för att, i morgonens töcken, bege mig in i bokens förtrollande värld. Klivit tas ifrån mig själv och jag äntrar Paulo Coelho`s mästerliga ökenlandskap där den lilla herdepojken letar efter sin skatt i "Alkemisten".
Ett rent ut sagt mästerverk!!!


=)

Har för ett tag sedan tagit till mig ett hobby-projekt av ett något större format då jag börjat skriva på min självbiografi. Utan några som helst konkreta illusioner om att få detta publicerat, finner jag stort nöje i tilltaget. Själva erfarenheten det medför att sitta i stilla stunder och formligen gräva efter detta gömda guld skapar en hel del processer jag inte var helt medveten om innan jag började. Tiden skapar skyddsmurar kring händelser och förlopp och samtidigt byggs en bedövande glömska över smärtrika tillstånd som gjort avgörande riktändringar i det liv som följde. Sår slits upp som försvunnit från ytan när lagren skingras och jag återvänder av fria viljan till de stunder jag undermedvetet lagt i aska. Förmodligen är det därför projektet inte alls flyter på i den normala flow som genomsyrar liknande, mycket mindre pennlika eskapader...

Som en följd av mitt ganska klart brinnande intresse för böcker och det skrivna ordet har jag nu i min tysta stolthet skrivit en till bok. Utan vare sig förlag eller annan uppbackning bakom mig skickade jag in mitt manus direkt till tryckeriet och fick gjort ett ex av varje. Känslan som dessa små projekt gett mig är ett tilltalande mående som eggar mig till att fortsätta med mina små tankar och ideer, för när allt kommer omkring så är det en outstanding och fullständigt unik sida av mig själv och framför allt, så finns det bara ett exemplar utav dessa verk och de finns i min egen bokhylla... ingen annan stans i hela vida världen. Bara det gör att lusten att fortsätta sprider sig lavinartat...