I huvudet på KJELL

Det flammande ljuset som letar sig upp över den stilla vilande horisonten, 
kan man nästan höra om man lägger lite vilja till. 
Härifrån där jag sitter på min kalla sten och beskådar 
det allgenomträngande mörkret 
tycker jag mig se formgiven musik 
resa sig från den nyskapade rand 
som inte synts till under dessa kalla timmar, som mig nyss passerat. 

En aningens färger tar sin början 
med det diffust rosa klingande skenet 
med ton av orangevitt, som hämtad från sin sömn 
av den mörkblåa väktarens stadiga hand. 
Sedan månens vandring över valvet mött 
sitt slutskede, brinner sig hämndens ljus fast 
i en sträng av pärlor som böljande häver och sänker sig över otydliga linjer i mörkret. 

Vagt kan jag ana den pågående strävan 
som havet gör sig mot klippor där under mig, 
det enda ljud för närvarande, innan dagerns symfonier tar sin ton på allvar. 
Att se mörkret inuti mig själv som en del av min strävsamma färd mot ljuset 
har varit min korsfärd mot oanade mål, 
ett sätt att ta mig från de yttersta smärtor som, 
så här långt, väglätt mig och styrkt mig i mina innersta kamper.