I huvudet på KJELL

Inom tidens ramar letar sig den försmädade fram i ett dunkel av inkohorenta dimmor. En avlägsen och drömlös närvaro sprider sitt omfång där inkognito är den gällande klädseln för den sömndruckna. Det flytande stadiet övervägar den helhet jag aldrig förstod, min vän blev under tiden bortförd av den galnas revanchslystna närvaro. I ensamhet spatserar jag numera över åkrar av ruttnande grödor under den frånvarande solens helgedom. 
Samtidigt, på den reviderade sfärens knappmätiga sida, vandrar min skugga i sitt sökande efter ett hem. Inte enbart för oss båda, men utan tvivel också för samariten som burit våra gemensamma hjärtan i symbios för den mörka tidens våndor, dagarna innan nerslaget stolt förkunnade sitt segerståg över stäppens oändlighet. Hur kommer det sig då, frågar sig blästen som numera kuvar mitt förtroende för dagern, att ingen annan kom till våran undsättning då ridån föll med det dalande ljuset och vek sina symtom i det strilande regn? Evigheten, säger du då, talar för sig själv och ingen annan - ett påstående jag inte helt kan sätta min lit till. Inte nu, då vandraren i mig vädrar sina rotlösa vyer i detta guds förlösta land. 
Ingen härlighet kan längre sjunga i min sömn då löftet brutits genom klockornas dementa spel för det liv jag aldrig erbjöds. Nej, det blev aldrig som det stod skriven i de sånger som förgyllde min barndoms körer; ingen gud skulle någonsin stå mig bi, värnande om den späda naivitet jag så hastigt passerade och lämnade blödande efter mig den där vidriga vinterdag. Minnets katakomber lägger sig frusslaget kring mitt hopp och förpassar mig in i den förlorade dagen....