Kommunikativt förstånd...
Det är ofta lätt att glömma bort själv den mest självklara av ingredienser i ens liv. Även den mest naturligaste av inslag tas lätt för givet, då man använder sig av det till envar tid och i stort sätt varje vaken stund genom dagens alla timmar. Vi tänker inte på det, eller över det, men vi styrs och leds av detta "fenomen", det bär oss framåt genom livet och underlättar våran vardag likt vingarna lyfter sitt flygplan. Jag talar om språket. Det talade språk vi (kanske!) tror alla äger kunskapen till, rätten till. Det vi använder oss av när vi hälsar på någon granne eller köper våran tidning i kiosken nere på gatan eller bedyrar vår kärlek till den älskade vi står när. Lyxen att kunde besvara ett samtal på telefonen från en saknad familjemedlem vore väl inte det samma om inte det talade språket funnits där för att leda oss genom det emotionella flödet som ständigt växer inom oss när saknaden blir för stor, eller den enklaste av saker som att berätta för en busschaufför varthän man önskar att fara... Eller hur skulle det kännas att behöva säga till någon att man har ont men inte vara i stånd till detta, inte äga förmågan att på ett uttryckligt sätt tala om för någon att man överhuvudtaget känner smärta?
Själv stammar jag och märker ibland hur jag begränsas av att inte till fullo kunde göra mig uttryckt i den utsträckning jag skulle vilja. Detta gör mig kanske än mera öppen för behovets vidd av att kunde äga ett talat språk. Genom mitt arbete beveger jag mig i en sfär där problematiken sträcker sig oändligt mycket djupare än att enstaka ord har en tendens att haka upp sig. Dagligen umgås jag med människor som befinner sig i en värld långt bortanför min egen i mångt och mycket. Det mest tragiska kan jag tycka, är att det faktiskt finns och har funnits, hjälpmedel, pedagogiska inriktningar som, om de sattes in vid ett tidigare stadie, hade kunde underlättat en vriden tillvaro fullständigt, på senare år... Okunskap är roten till oändlig smärta...
Istället tvingas man nu gå tillbaka till ett sen länge passerat stadie i en människas liv och börja om från en svunnen början. Och arbetet detta innefattar är av betydande storleksordning, och kan mycket väl vara en passerad möjlighet...
Situationen är nu, att man får leta efter alternativa vägar då en tjugotre åring måste vända tillbaka till nivåer där spädbarnet lär sig tyda de allra första signaler på ett kommunikativt förstånd. Att läsa av kommunikation genom beröring, smak, efterapning, lyssning, peking ja, allt som handlar om integrering av motoriska reflexer så som ett normalbegåvat barn på en naturlig väg genomgår per automatik.
I det här fallet gäller det att blunda för det försummade som (kan ha) skett i tidigare skeden och istället se det som uppgiften för dagen, för det går inte att belägga skulder omkring sig bara för att sådant finns. Det finns ändå inget produktivt i detta...
Arbetet som sådant lyser starkt av sitt mäktiga innehåll och även om det också kan kännas - ofta - övermänskligt, så är vi inte här för att ge upp. Långt i från! Det gäller bara att hitta de rätta vägarna som leder från där man är nu, och någon annan stans till, och sedan bära med sig en önskan om att vinsten vilar i varje nya ord, formulering, stavelse, antydan till hänvisning om ett nytt uttal om en upphittat bokstav... Så olika ser vår vardag ut att en enkel stavelse kan betyda sådana enorma skillnader mellan ljus och mörker!
" And the quest goes on..."
Tack för uppmärksamheten!
:-)
Kommentarer
Trackback
