Jaga skuggor...
I ohyggligt många år har jag inte kunnat tillåta mig själv att få vara ledsen. I alla fall inte kunnat visa detta öppet. Inte på några som helst villkor skulle jag kunde skylta med dessa, mina innersta flöden, som till den grad styrt mitt liv långt mer och långt djupare än jag egentligen varit medveten om själv. Bakom tjocka skal byggde jag min tillvaro och begravde mitt ömtåliga spindelnät av darriga trådar bakom lager på lager av den hårdaste yta jag kunde förmå... Utan att visa det utåt svepte jag in mitt liv i en spöklik fasad, upplyst av det sken som aldrig riktigt var mitt eget. Till slut krävdes det en livsstil att leva i bedröveriet utan att visa den omvärld sitt egentliga ansikte... På många sätt och vis en konstart, en genre som i grund och botten handlar om överlevnad på basnivå...
Att leva utan känslor, betyder inte samma sak för mig idag, som det gjorde förut då jag var yngre (hur ung, ja det vet bara jag...). Att inte känna blev mitt penseldrag på tavlans vita och obrukade yta, där den dansade över dagar och nätter, som blev till åratal... Varje färg står mig ännu idag bi och jag försöker än se det förlorade landet jag kommit från...
Ofta väljer jag att se det lite från sidan. Lite inåt, neråt, försöker nå en punkt som ligger gömd bakom en krök. Det viktiga är dock, insikten som ligger gömd i livet som fortskrider obönhörligt från tid till tider.
Konsten att leva är oss alla förgylld och innebär ett färgspekter i form av oändligt mycket ljus, levande ljus, likt vapen mot det tätnande mörker. För om allt detta prat om ljus i våra liv skall inneha en gnutta sanning, så måste väl utgångspunkten vara ett mörker? För mig är det nog så också, mörker. Ett tillstånd som lärt sig hanteras, definieras och som för all tid förlorat sin status i mitt liv...
I en längre tid nu har jag slagits med mig själv genom pennan. Ett gynnsamt sätt att föra ett krig på, tycks det mig, ty jag fortsätter ju obönhörligt på min inslagna väg. Inte så mycket kanske för den stora världen, men för min värld gör det hela skillnaden. Att luckra upp gamla spår gör ofta ont och jag kan känna hur jag begränsas oerhört av långtskridna plågor från "gamla dagar" då jag stod utanför min egen vetskap jaget - på ett sätt som i dag står mig lika tydligt som dagen.
Att jaga skuggor tar på kraften, vet jag i dag mycket bättre än i går och ju tyngre det ter sig, och ju mer sliten jag blir, ju mer inneförstådd blir jag om att jag är på rättan spår. För första gången på oändliga tider känner jag något igen, en lyxvara i mitt ringa liv. Återstår nu bara att lära mig hantera detta på ett gynnsamt sätt...
Jag sitter i dag som frisk galning och ser tillbaka på det liv jag levt, med ibland, fasa. Det föreligger egentligen ingen logisk förklaring till varför jag fortfarande är kvar. När jag smakar på dessa orden så känner jag ett motstånd inom mig som protesterar högljutt, men samtidigt en befriande lust att vilja fortsätta ännu lite längre, gå ännu några steg ut på den planka som försvinner i den allt tätare dimma som rullar in från de gångna åren. Men jag kan inte det, inte nu, inte än. Jag måste lägga mina band på det riktiga sätt, det sätt som är för mig gjorda, för mig tillgivna. Allt har sin tid och allt bär en mening, det är jag trots allt övertygad om, och fram till dess fortgår jakten på skuggor på sitt sedvanliga sätt: genom pennan...
Have a nice day!
:-)
Kommentarer
Trackback
