Lite Julvädring...
Flyktens vilda jakt äger inte längre det stora utrymmet i mitt liv, och ingenstans än under julens stunder märks det klarare, tydligare än annars. Min bild av julfirandet skiljer sig ingalunda från andra människors syn på denna tillställning, så som den är i grunden, utan yttre förändringar är väl det som skjutit undan det färgglada ljusspektret, så som den andliga glädjen som sprids genom en sammanhållande familj tät samlat i en uppvärmd, glädjelytt stuga eller heim. Julen handlar mycket om glädje, som sagt, men även trygghet, kärlek, frihet och samhörighet. Ett tillstånd invävd i dofter, ljus och kära återseenden från en kanske svunnen vän, älskade, bekant... Under former med det rogivande inflytande av den upplysta julgranen, samstämdhet och kyrksång gläds man åt den närhet som strömmar mellan människor i denna vackraste av stunder under stjärnors gnistrande tak.
Det är mycket känslor i kring julen. Tacksamhet över att få vara med dem man älskar och har kära, man tittar framåt och ser kanske för sig en framtid, lägger en bild i sitt handfat där man under harmoniska omständigheter fäller en pakt, beslut om vad som komma skall, mätta och belåtna av fläsk och revbenspjäll, kakor och kaffe. Paket ges och fås och den öppna spisen knastrar på så gott den kan och reflekterar ett gnistrande regn från den skinande blanka julstjärnan.
Jag har också upplevt allt detta... för länge sen. Minnena sitter i mig än i dag, om än i lite decimerat form, men de finns där lika fullt. Välbevarade som en upphittad sten från Sierra Leones glimmande berg finns de där inom mig...
Men nu ville det sig inte i längden och i de tidigare åren av mitt liv blev mina ramar sargade och blödningen ett faktum just under denna tid på året. Det är ingalunda något unikt över detta, på inga sätt, men det skapar ändå ett motstånd.( Skapar, är nog i skrivande stund att använda fel grammatik - skapade låter mera rätt.) För jag har passerat det svåra nu för ganska lång tid sedan, även fast jag känner av en viss saknad fortfarande. Konstigt vore det nog annars, vill jag mena, för julen handlar ju innerst inne om tacksamhet, att värdesätta antingen det vi får, har eller på något sätt har haft. Det är nog lätt att kanske också gå lite miste här, på ett och annat begrepp och falla in i det lite snävare, trångare spåret kallat glömska. När allt kommer omkring så flyr vi ju från det som gör ont, det som skadar oss... Men julen kommer alltid tillbaka med obönhörlig kraft och styrka och med den också alla svåra minnen och stunder.
Det kan gå illa för många under denna så ljuvliga högtid och gjorde så också för mig under många år. Tills dess att man mognat inför det ödet som drabbat en är det svårt att helt inse de rätta värdena som finns överallt omkring en, och att försöka se genom de, sina blinda ögon kan ge konsekvenser av storleksordningen large!
För ingenting har tett sig mer levande i mig som den döda julen gjort under så många år, och inte förrän nu på de senare årens högtidsfirande, har jag kunnat släppa - mitt krampens grepp - om mina minnen och istället glädjas åt det de egentligen är och har gett mig; minnen. Varma minnen vilka jag för alltid kommer att bära med mig tills det är min tur att släcka ljuset och upptas i stjärnors stoft ...
Kommentarer
Trackback
