I huvudet på KJELL

Vi kan alla drömma och vi gör det också. Den slitna prostituerade som strosar nerför den regnvåta, diffust upplysta gatan i stan bär på en lika verklig dröm som vilken välbärgad ungdom som helst. Likaså den sönderslagna a-lagaren som lägger sig på parkbänken en isande kall vinterdag för att i sina dimmor tro sig behöva en god natt sömn för att kunde bejaka sina drömmar näst springande morgon, som den ny utexaminerade doktoranden som vid samma tid och stund avslutar sitt kalas med goda vänner och nära familj med både diplom och hedersutmärkelser...

Ödet, för dem som tror på det, kan te sig kallt och hårt när vi ställer kontrasterna sida vid sida - för dem som också väljer att se den hela bilden. Om man väljer den hela bilden framför den smalare, så blir dock vägarna långt mer vingliga och krökta, staggigare  och oändligt mycket mer plågsamma. Men på samma gång, så otroligt mycket mer levande, upplevande och oöverträffligt  - enastående ... För livet innehåller ju allt detta; balansgången! Hur enerverande är det inte att se dessa öden på TV i något naturprogram där vi lotsas genom den söta elefant ungens sista timmar i livet där den febrilt söker sin bortgångne mamma? hur är det möjligt, tycker vi som sitter i soffan här hemma med chipspåsen sprakande i knäna och med spänt förväntan i blicken, att filmteamet inte kan interfera och hjälpa denna vilsna, söta lilla sak till sin flock, utan i stället väljer att iskallt dokumentera händelserna? Vi ser elefant ungen bli allt långsammare och svagare, precis som vi ser gatutjejerna dag ut och dag in i staden bli trasigare och trasigare för varje dag vi går till och från jobbet... Mot slutet på programmet sitter vi där med ett blött öga och ser den lilla snabeln rycka till en allra sista gång innan den blir liggande orörlig i savannens damm utan få något svar på sitt sökande om vart sin mor tog vägen. Och vid korsningen nere vid gatan lägger vi inte märke till ansiktena som försvinner från den ena dagen till den andra...

Vi är alla någons barn. Vi tillhör alla en familj oavsett hur skevt livet gynnar oss i vågskålen. Men vi bär alla på våra drömmar, och det med all rätt. Om inte för annat, så är det alltid behagligt att kunna krypa in i sig själv vart man än måste befinna sig och öppna dörren till sin drömverkstad och lämna nuet och försvinna. I det läget står vi alla på lik mark och drömmen tjänar var och en sin rätt; ett flyktens medel, en vingprakt att ta hänsyn till, kanske när livet skruvar till som värst...? För skruvar till, det gör det - förr eller senare....

Min tanke med det här är (som vanligt!) att lägga en tanke till de mest utsatta. När vi lever och har det som allra bäst är det alltid någon - medmänniska (or) - som har sitt allra värsta helvete på jorden. Och det kan vara mycket mycket närmare än vad man tror! Och det bästa med julen tycker jag  i alla fall, är att de tankerna inte är så värst långt undan....

:-)