I huvudet på KJELL

Som alltid när det vankar högtidiga stunder så vandrar mina tankar ner en aning i den "mörkare undervegetation" som smycker alla våras medvetande på ett eller annat sätt. Är vi inte medvetna om den sidan hos oss än, så lär vi nog bli det vid något senare tillfälle i livet.
Jag har fått hejd på mina egna demoner numera, efter en hel del om och men, och en resa som varit allt annat än lugn. Men det faktum att jag fått mina bitar på rättan plats, sätter aspekten i ett helt annorlunda ljus än under tidigare år. Med distans, syns allting klarare och en mognadsprocess har startat i mig som gör att min syn på stormen har bedarrat...betydligt!
Men tankarna finns ändå kvar i full vigör men i annan riktning än tidigare, som sagt. Numera kretsar inte min ömkan kring mig själv och min egen utsatthet, utan i dag kan jag skänka den åt andra, mer ogynnade, i nuet. Listan är lång och omöjlig att hantera i sin helhet. Det finns inga konstanta mönster som orkar bära mina sympatier, ty då skulle jag själv gått under innan den vita månen avlöste den sigande solen... Men mina tankar finns där oansätt till alla som behöver en.
...Det är kallt nu och många av oss fryser utan tak över huvudet, stryker längs med nakna gator i utkik efter något handfast att överleva på... Andra skänker sin trygghet mot att få komma in en liten stund utan att se djuret som vrålar längst inne i grottan, vädrande blod och skamlöös skuld, en skuld som rinner av en lika fort som vatten över ett impregnerad stycke tyg... De som lever i sina stulna bilar som det endaste skydd för den sprängande kylan... De som under tryckande skam beger sig med krökt rygg och sänkt huvud in i affärerna för att - förhoppningsvis - kunda sno åt sig någonting ätbart att livnära sin strypta kropp... Dom missförstådda som på sin väg in i mörkret i sin ensamhet inte längre klarar gråta , ty tårförråden sen länge löpt grunda av hånets klor som slitit sönder hjärtan - barnahjärtan - och endast efterlämnat ekande hålrum, kapseisad utan flytväst... Alla gamla som glömts bort, alla de sjuka som inte ens vet om att de är, just det, sjuka...
Ensamheten har en rad helt olika ansikten, ett för var och en av oss, och som bara vi själva kan ta fram i vilket ljus det måste vara, och låta det lysa över oss. En speciell plats  kring mina tankar vilar bilderna av de som gått bort från oss, de som inte längre äger tillgång till livet i bland dig och mig. Det har tagit mig långa tider att växa in i förtroendet i mig själv till att flytta fokus från mig som efterlevande och i saknad, tills att se den andra sidan, åt den som tillhör de bortgångna. När man väljer sinja vyer i detta avseendet, sprids ett fullständigt ljus över en, ett sken som spränger vallar och öppnar dörrar. Frid sprids och ett lugn ges och tillika skänks man en balans av avgörande karaktär. Som att sitta insvept kring en gravlykta framför en grav, en mörk natt och lyssna... melodier man aldrig förut hört...
Det gäller inte oss, det gäller dom!

GOD FORTSÄTTNING!

:-)