Lite om botten...
Att känna någon form av stolthet när självrespektens krutburk exploderat och allt som finns kvar är det ihåliga vakuum man tvingas verka i som människa, under lång tid framåt, torde vara en bedrift i världsklass... Inte på långa vägar alla har den "äran" att få uppleva detta känslomässigt tärande spektakel det innebär att slå "rock bottom" på sina egna villkor, och finns det en Gud någonstans bland molnen, så skall vi väl tacka honom för det. Livet är fylld med allehanda naturliga vägar till dessa mellanstationer ändå, men många av oss inser inte detta förrän tåget kommit upp i en hastighet då det har blivit alldeles för sent för att hälsovådligt kunde hoppa av utan att på ett eller annat sätt slå sig fördärvad i fallet.
Sakta men säkert (och smärtsamt...) går det upp ett litet ljus i ens hjärta en sorgmodig dag, att ingenting av det en någonstans tidigare i sitt unga liv planerat för, blivit ens i närheten av en verklighet. Snarare tvärt i mot, allt ser för dagen ohyggligt mörkt ut, hopplöst akterut seglat syns inte ens landremsan från den plats man befinner sig och allt som hörs är, de ekande slagen från det egna hjärtats stackato rytm, som plågat envisas med att förse den slitna kroppen med liv - ett alltjämt på vägen att bli ett nedbrutet sådant... Vi tvingas ändå leva ut genom denna fas och likväl som alla andra i våran medmänskliga skara, måste vi ta oss framåt, vidare oansätt om vi lyckades överleva hoppet från det ångande tåget. Till liknelsen kan väl kanske passas på att införa att med brutna ben måste vi återigen in i leden och fortsätta att marschera på som om ingenting skulle ha hänt...
Och det är här vi försvinner, alla vi som vågat oss på att hoppa. Det är kring den här tiden vi har försvunnit från våra vänner och familj och frågan spruttit upp en vacker dag då omgivningen plötsligt noterat ett tomrum som uppstått efter att faktumet stigit upp i dagen. Vid det här laget är det naturligtvis för sent för att räcka ut en öppen hand att gripa tag i - tåget har sedan länge hastat i väg, separerat verkligheterna, delat på spåren...
Att vara den som blir kvar är naturligtvis en relativ fråga. Antingen är det jag som är kvar eller så är det den andra parten, den som gick vidare som är kvar. Svårt att säga naturligtvis, och saknar egentlig betydelse också. Det intressanta är ens egen rollbesittning och hur man avverkar den tid man fått utsätt. Ingenting är väl så viktig för oss enskilda som vår egen tid och vårt egna rum. katastrofen blir följaktligen oöverträffad när just rummet uppslukas av den brand som hejdlöst härjar runt och lägger ens drömmar och planer i spillrande aska som vinden sprider kring ett allt mer avlägset land. För vad finns kvar då när rummet brunnit upp om inte tiden? Och hur hanterar man tiden utan rum?
Ökenlandskapen viker ut sig och i takt med den allt mer påträngande solens hävanden över den torra ytan, börjar färden med ett allra första steg ut i "ingenting...". Här, nere på botten av en själv, tar sedan färden vid med upptäckandet av den svidande insikt kring ett förlorat liv, ens eget, och när förståndet slår sig fast kring uppgivenheten så rullar den första törsten in som ett kaptenslöst spökskepp utan hamn, utan hav, utan mening...
Kommentarer
Trackback
