I huvudet på KJELL

Det svåra är orden! Att hitta fram till dom och lyfta de upp till nivåer där de spränger ytor. För just ytor är nog kanske det mest primära i mitt liv i dag, i går - och förmodligen ända sedan mina barnsben hastade runt i Grimstads trånga gator och smug... Det var här, under denna perioden av mitt lilla liv som murerna började formas...
Stora delar av min uppväxt blev av naturliga skäl till stor allmän beskådan. Inga större hemligheter gick att dölja där. Byen var liten och de flesta kände den nästa och så vidare, precis som småstäder brukar fungera. Nu är det inte heller dessa ödesdigra händelserna som bär mitt stora prägel i dag - inte längre. Barndomens knivhugg har sedan länge läkt och jag har förlikat mig med mina lott. Nej, det har inte, och har aldrig varit hemlighetsfullt på något sätt och vis... De inslagen dök upp långt senare i livet...

Något av det mest tillgivande jag upplevt på väldigt länge, är insikten om att jag inte längre behöver omvärldens omtanke. Som att passera öriken ombord på ett lagom stort skepp där plågor fängslats och dyrkats, har jag vinkat farväl till den lilla i mig. Och säkerligen inte en dag för tidigt, heller. Som vittne om det absurda i livet under isen kan  jag i dag förneka min egen tillhörighet i de omnejderna. Been there, done that and I`m pretty happy for me coming back! kanske man skulle kunde säga... Men men, nog om det!
Orden var det. Det jag bär på kräver någon form av upplösning, antingen jag vill det själv eller inte. Ingen människa har som bekant, gott av att bära snett i längre stunder. Ryggen går liksom av till slut på ett eller annat vis, och det vägrar jag vara med om! Därför letar jag. Mestadels hela tiden och mestadels bakom stängda dörrar. Bland allt som kommit i min väg över livets farleder, är det detta, den sökande processen, som fått mig att äntligen höja mina ögonbryn. Behoven lyser igenom mina dimmor och äntligen kan något sorts ljus sippra fram i mina inre vyer. Det har tagit långa tider men nu kan jag till slut se... Återstår bara att tyda det jag ser, om jag vill välja att uttrycka mig såpass konkret - för det är just det, tydandet, som blivit min uppgift de senaste åren...att tyda mig själv...

(Nog tycker jag väl att alla borde göra det!)


Ideligen, eftersom mina projekt framstår med dagarna, tornar sig problematiken upp och skapar om möjligt ännu flera ytor. Inte för att jag tror mig behöva flera, men tills lugnet når mina innersta kretsar och lägger sina vantar över mig, så får jag nog bara ta till tacka med det som bjuds.
Melodin här och nu, det spår som driver fram mina skidspetsar, är för övrigt just de ovan nämnda orden. Att välja dem, har blivit ett större företagande än jag någonsin kunnat ana... Och det är det som gjort det så pådrivande, beroendeframkallande, ja nästan tvångsmässigt i sin klarhet då poängen så sakteligen börjar välla framför mina vyer. Det finns så mycket  av allt så att veta vart en början tar till och var ett slut hägrar, tycks mig vara ett labyrintiskt minfält. Utan att avslöja vill jag berätta, det ingen annan av er någonsin skall få veta! och det mina vänner och ovänner, är den början jag hitintills förmått mig skjuta fram mellan trångbodda kvalor och hopplösa minnen för en evighet ingen annan än jag själv sätt, upplevt och berört...


:-)