I huvudet på KJELL

Ibland kan jag även slås av detta lilla tomrum, hålrum, en sorts lufttömd fristad, då jag måste sätta mig ner - i mig själv - och begrunda, tolka vissa delar av den jag är, har blivit vis avis den jag i en svunnen tid även har varit... Inte alltid lika lätt detta, då det finns krafter i mig som inte alla tider vill dra åt mitt utstakade håll, utan istället serverar frestelser som är lite naggade i kanterna.

Ett solid verktyg jag lärt mig använda på rätt sätt är den allhärskande tiden. Hur gemytlig och introvert den än kan få mig att bli till vissa av sina sidor, så bär den i dag min eviga välsignelse då den bistått mig med ett naturligt flöde av den enorma power jag varit tvungen att handskas med mig själv med, då mitt eget motstånd burit mig strängt i mot. Allena mot världen, är väl kanske att ta i om man ser ens egen lilla del i det stora sammanhang som ritar våra mönster, men ser man till vår enskilda ställning mot den verklighet som är vår egen, ja se då blir det nog ändå att man står allena mot världen - ens egen värld, min värld där jaget är mitt liv - alltså, världen...

Men tillbaka till den punkt som började denna lilla skrift; tankespelen. Det är min övertygelse att fenomenet är högt underskattat. Jag har ingen annan fog för detta påstående och kallar det väl inte påstående heller, egentligen, utan baserar detta helt och hållet på min egen bas; genom att se på min omvärld på det sättet jag gör, så tycker jag mig se en underdrift i bland oss av denna varan. Jag kan ha fel, mycket fel också även, och på flera sätt hoppas jag även det, men jag tror det inte själv. Det saknas någonting essentiellt ibland oss människor i dag, någonting gör oss skrämmande avtrubbade på ett maner som inte alls gagnar våran roll som existentiella individer. Vi är på sätt och vis inte de vi kan vara...

Det sätts för lite pris på reella värden i samhällen som snurrar allt snabbare och snabbare. Vi har sen lång tid tillbaka tappat oss själva, vi lyssnar inte längre, vi hör allt mindre och vi skuggar våra ögon från det mesta omkring oss. Borta är kvaliteter av livsviktig natur och vi dör trots allt en segdragen död under det liv vi egentligen borde värdesätta som en helgdom (för de som tror på sådant...).

Den tiden är borta, och i och med det också saknad, då familjer satt kring middagsbordet och det yngre gardet lyssnade på vad de äldre hade att säga. den enklaste av visdomens grenverk har förpassats till glömskan av orsaker vi själva inte kan förstå, eller vill förstå.

Dessa är de tankespel som ligger i pölen och skvalpar, en dag som vilken annan dag som helst. Ibland kan jag sakna det äldre gardet då jag befinner mig rådlös i en stor stor värld, snurrandes åt helvetet för fort för att jag skall kunde tycka det vara trevligt...

Men dock...:-)