I huvudet på KJELL

Vägen tillbaka är det inte så många som tänker på. Kanske inte är så konstigt egentligen, eftersom så alltför få känner till den i sin helhet. Hur oändligt svår den har målats upp, förklarats vara, och att det inte alls finns några större utsikter på att man överhuvudtaget skall klara. Det vilar skam och skuld i tunga lass i vågskålen och man indoktrinerar sig själv med tankar och ideer om att företaget i sig, är av omöjliga proportioner, att ens karaktär aldrig kommer bistå en själv med tillräcklig styrka för att kunde vakna upp nästa morgon och se den gry - dagen - i oförbehållsam lyster... Man kvävs i sin egen tro, framtvingad från världens okunniga syn på den kvassa verklighet som fyller så många människors liv till bredden så att kapseisingen endast blir en naturlig del av ett stycke historia; vi glömmer alltför lätt hjärtan som bankar där bakom någonstans och inte vill annat, än att förmodligen i just dessa dagar, fira en lugn jul tillsammans med de som är älskade.
Erfarenheter säger annat. Stora antal medmänniskor svinner bort i takt med att december mörkret tjocknar allt mer och tystade röster sjunker unnan, ju starkare Polarstjärnan speglar sin skönhet över världen. Gömd bakom frusna tårar och tjälslagen sorg ligger drömmarna stilla och lama, djupt invaggade i tron att man är och förblir ett omöjligt fall.
Bakgrunden syns inte i det varma, fladdrande skenet från den sjutaggade stearinljusstaken i fönstret, men där ute står dom, de glömda, bortförvisade och glömda ansikten - och ser, hur friden sipprar ut genom skorstenar och fönster, ljuvligt blandade med både matos och musik och sång. Skratten får deras ögon att ge vika och ryggen att krummas... Långsamt vänds ryggarna till och bort försvinner julens alla liljor av frid och glädje... Det endaste som existerar är att kunde överleva denna vackraste av alla stunder för att återigen få uppleva hur lite världen tror på ens styrka och hopp. Men förhoppningsvis, lite längre fram, finns en blomma som på något sätt inger glädje att ta del av, att kunde spegla sig i och påkalla någons inre skönhet oansätt hur trasiga kläderna ser ut för dagern...