I huvudet på KJELL

Hänsyn läggs nog knappast i första handen till den enskilda protestutövande individen som med brask och bram gömmer sig bland de stora vågor av gällt skriande och hotande människor, som hela tiden närmar sig eller träder in på de områdena som tydligt är avspärrade för andra grupper än de som är deltagande i mötet. Naturligtvis blir det då hårda handgemäng och i situationens hetta, självklart då massgripanden till följd.

Man måste nog fråga sig om inte man kan kräva lite förståelse, trots allt från de demonstrerande sida gentemot polisen, då dessa skall hantera nästan tusen personer i en och samma stund. De sätts på marken en kall december dag i Köpenhamn och visst, det blir nog kallt om lilla stjärten och ryggslutet efter ett slag, inte tu tal om saken, och det är bäddat för utrymme att kunde höja rösterna ännu mera mot de styrande organ som tillhandahåller säkerheten bland oss. Det kanske vore bättre om dessa tusentals demonstranter höll käften sin igen och tillät mötesdeltagarna att istället kunde jobba fram sina lösningar i lugn och ro, istället?

Visst blir det gnälligt och känsligt när "vanliga, ärliga medborgare" blir behandlade på detta viset. Men om nu, vi tänker oss om, någon av alla dessa tillresta från alla världens länder kom för sig att smälla av någon bomb, om några av dessa hot som förefallit verkligen lyckades laga kraft, hur hade man då sätt på polisens eller de andra säkerhetsansvariges arbete då?

Man kan ju fråga sig om det inte är lika bra att föra tillställningen med "järnhand" under de dagarna detta pågår och i stället ta de eventuelle smällarna sen, när luften i Köpenhamn friats från miljöovänliga inslag i form av "illasinnade" demonstranter, ofta också yrkesutövande sådana utan några som helst egentliga ideologiska bakgrunder?

När jag nu ser på TV om hur någon ledamot från Haninge kommun beklagar sig över hur han känner sig torterad därför att han fick sitta på marken under ett antal timmar och frysa, efter att den Danska polisen ingripit i hans aktion i en demonstration mot det politiska etablissemanget, kan jag inte annat än att skratta åt det ironiska i detta.... Undrar om han ser det så själv...  Näe, det kan jag då aldrig få mig att tro...

:-)