I glipan inuti fallet...
Man är det man är, ingenting annat. Alla är vi lika inför lagen ( och Gud, iallafall, häri ligger min stora tröst i livet, något jag kan luta mig tillbaka på och som ger lite andrum i tillvaron. För ingen går genom livet utan synd, ingen, inte heller jag, det skall gudarna veta att jag inte gör. Just för tillfället befinner jag mig i "zonen", ett stilla tillflyktshål utanför alla världsliga makter och inflytande, min egen oas och fristad, paus från tillvarons hetsiga nervpåfrestande och hjärtslitande tempo av okristlig karaktär.
Solen ligger på osedvanligt hårt denna morgonen. Tshirten kastades för första gången alldeles nyss och min bleka hy rent av svider i den bittida majsolens ultravioletta härjingar. Gräset i den äng jag ligger utsträckt på kittlar mig retfullt i ansiktet och nedöver den taniga kroppen. Långt långt där ovan, seglar pyttesmå molndottar omkring så långsamt, att deras förflyttningar knappeligen kan anas om inte tusenmetersblickens försjunkande trance slår in och låter blicken suga in periferins alla beståndsdelar, för att återge ett helhetsintryck. Först då klarar min blick att nyansera rörelserna kring bilden och liv skapas i den förblindande, döda synen.
Väl, mycket har hänt den senaste tiden. Mycket har hänt som jag nog egentligen inte skulle vilja ha nogon större del av, saker jag kunde klarat mig väl utan, ty min tillvaro ter sig nog så upprivande och uppslitande ändå. Men nu sitter jag endog här, om inte med mössan i hand så iallafall med ett sargat samvete liggande blödandes intill mig på en bädd av trängda skri i plågade våndor. För just detta med plågor har följt mina spår tätt i tätt dom allra senaste dagarna (om jag skall gynna mig själv lite grann..) och gett mina kavajer en hel del ofrivilliga skavanker. Nå väl, ofrivilliga är kanske inte en helt rättfärdig beskrivning vad gäller mina egenhändigt plockade poäng, då det mesta i största möjliga drag är självförvållat och enbart mina egna bedrifter på gott och ont. Mest på ont, vill också säga (förmågan att alltid lägga min dager i bästa ljus, slutar aldrig att förvåna mig, ha ha.).
Förnekelsens krafter har gett mig en insyn i dets bakersta led, dom regionerna som styr ett medvetande till den gräns där återvändo blott är ett obetydligt hinder i ungefär lika stor utsträckning som sträckan mellan affären och det mjölkpaket jag behöver köpa för det väntande morgonkaffet. Aldrig har det företädd sig lättare att låtsas vara en blind människa som när ögonen öppnade sig i skuggbilderna som långsamt passerade, som i en revy mitt bättre vetande, långt innan denna undersköna vårsolen sprängde bort resterna från den illamående och förödande nattens makverk. Helt enkelt så lät jag det ske, så som om det var den mest naturligaste sak i världen. I ett tidigare skede i livet så var det ju ioch försig det, men egentligen inte idag, så som livet blivit. Nej, inte idag.. inte egentligen. Eller det kanske är så ändå? Vem vet i dagsläget?
Jag vet i dagsläget! Ingenting har en sådan klarhet i mitt sinne som min övertygelse i frågan om hur ett skevt parti liv ser ut... för mig. Jag har vandrat den vägen genom ett ohyggligt antal år så visst, jag vet mycket väl jag. Det måhända är just det, vetskapen, som gör resans lockelse så attraktiv, så intressant? Högst sannolikt är det så. Som människa med ett förstånd utrustad med egenskapen att skilja mellan gott och ont, slår det mig hur jag mot mitt bättre vetandet, tycker om att slå på mig själv så till den grad att omdömet till sisten blöder ut och besudlar inte bara min smärtgräns, utan också det vajande gräsets mark där jag just nu ligger och lever och njuter, sprider förutnelsens odörer för den smekande vinden. Hur egocentrisk har jag tillstånd att vara gentemot mig själv och min delaktighet i sammanhanget? Som vittne inför mig själv kan jag enheligt dömas till den sanna döden, förvisa mig till andra världar än den jag har mina ägor i nu. Känslan av att vara vilse står sig stärkare ju längre in tankerna tränger och galenskapen skimmas alltjämnt till ytan, där den ånyo ger mig ståtlig honnör.
Humlan som vimsigt bryter min drömska tillvist, försvinner lika snabbt som den kom, ovetandes om sin effekt på stunden. Jag sätter mig upp och låter blicken flyta över ängen som om den sökte ett specifikt mål. En nytänd klarhet fylls på dom för stunden tömda depåerna innan ett svep av förlust återigen smyger sig på mig, liksom bakifrån. Utan överrumpling känner jag draget från smärtan låsa fast mitt tänkande, handha min förmåga att välja färdriktning. Ödet tycks ändå vara förutbestämt, trots allt.
Då musiken varit min ledstjärna genom mången gräslig stund, tycks det mig konstigt att förlusten av denna, dets uttåg ur mitt liv på något sätt skulle sårat mig mera än vad det gjorde. Möjligtvis är det således skadeverkningen visar sig, avsaknad i egensympatier eller förmåga att se den tappade delen av mig själv i den helheten musiken gav mig? Det är väl också möjligt att konstformen som sådan inte längre behövs i den utsträckning som förut lät sig vara gällande, då allt, precis allting stod och föll i förhållandet till musikens ljuva värld. Aldrig vill jag kunde minnas vissa episoder, skeenden i livet utan att först höra ekot från musik, viss musik, musik av varierande slag beroende på vilket spår av livet dom tillhör. Det hela är mycket enkelt, om frågan tål betänkning; det handlar till stora delar om flykt. Ett redskap att ta till språnget med från onda emotionella minnen, en åskledare i ljuva tyger. Genom dets närvaro försvann smärtan som av ett trollslag och ersattes gjorde den andliga misären till något attraktivt, lekande, böljande skönt som talade mitt eget språk i vilket landskap jag än färdades i. Inträngd i skumma skrymslen kunde jag alltid ta till vara dessa vandrande toner i nyanserad hungriga melodier. Dom dolde inga hämskheter eller misskund, avund eller ingjöt mig ny sorg att vältra runt mig i. Likt bedövningen i den ömmande tanden försvann nålarna av inslagen och riktad pina i musikens hämmande och vaggande sfär.
Det som - i efterhand - slår mig är, hur pass obesvärat musiken lämnade min tillvaro utan spår av ånger i mitt medvetande. Som om den aldrig riktigt funnits där under alla dessa år. Kanske är jag fel ute även här utan att kunde se helheten tillräckligt klart, då syftets rätta ansikte försvinner i den allt tätare hopen av främmande sådana. Kan mycket väl vara så att syftets ursprung tjänat sin mästare troget, fullföljt sin rätta uppgift och sedermera lämnat skeppet lika i godan tro då stormarna tyckts bedarrat och ebbat ut i den raka horisonten... Det är aldrig gott att veta exact, medan livet fortgår i sin gilla gång. Allt har ju sin egen tid och avsikterna är nog inte för oss att förstå i nuet, ty vad vore väl livets gåta utan denna innerliga ingrediens av ovetskap?
På andra sidan ängen, i motsatt riktning från vägen som tillfället ligger död med sitt stillaliggande damm av grus och lort, rinner en liten tunn å i skymundan. Det porlande vattnet lockade mig till sig och kunde erbjuda mig en relativt slät sten som sittdyna. Jag tog mig dit med långsamma, sökande steg, satte mig tankfullt ner och begrundade det friskt strömmande vattnet. Sorlet, det dämpade sorlet fick tankarna att göra mig törstig, hungrig efter dets läskande magi och till sist kunde jag inte motstå att låta handen sjunka ner under ytan. Iskalla kårar spred sig upp från den kupade handflatan och upp genom armen av det kylslagna vatten. Jag begrundade den nersänkta handen under vattenytan och lade märke till hur oanständigt vit , ja nästan likblek den tycktes vara. En vivid tanke satte sitt spjärn i medvetandet och försåg mig med en vy av min drunknade mor, men försvann lika hastigt igen. Stunden var inte den rätta.
Jag höjde handen mot min torra mun och drack....
Solen ligger på osedvanligt hårt denna morgonen. Tshirten kastades för första gången alldeles nyss och min bleka hy rent av svider i den bittida majsolens ultravioletta härjingar. Gräset i den äng jag ligger utsträckt på kittlar mig retfullt i ansiktet och nedöver den taniga kroppen. Långt långt där ovan, seglar pyttesmå molndottar omkring så långsamt, att deras förflyttningar knappeligen kan anas om inte tusenmetersblickens försjunkande trance slår in och låter blicken suga in periferins alla beståndsdelar, för att återge ett helhetsintryck. Först då klarar min blick att nyansera rörelserna kring bilden och liv skapas i den förblindande, döda synen.
Väl, mycket har hänt den senaste tiden. Mycket har hänt som jag nog egentligen inte skulle vilja ha nogon större del av, saker jag kunde klarat mig väl utan, ty min tillvaro ter sig nog så upprivande och uppslitande ändå. Men nu sitter jag endog här, om inte med mössan i hand så iallafall med ett sargat samvete liggande blödandes intill mig på en bädd av trängda skri i plågade våndor. För just detta med plågor har följt mina spår tätt i tätt dom allra senaste dagarna (om jag skall gynna mig själv lite grann..) och gett mina kavajer en hel del ofrivilliga skavanker. Nå väl, ofrivilliga är kanske inte en helt rättfärdig beskrivning vad gäller mina egenhändigt plockade poäng, då det mesta i största möjliga drag är självförvållat och enbart mina egna bedrifter på gott och ont. Mest på ont, vill också säga (förmågan att alltid lägga min dager i bästa ljus, slutar aldrig att förvåna mig, ha ha.).
Förnekelsens krafter har gett mig en insyn i dets bakersta led, dom regionerna som styr ett medvetande till den gräns där återvändo blott är ett obetydligt hinder i ungefär lika stor utsträckning som sträckan mellan affären och det mjölkpaket jag behöver köpa för det väntande morgonkaffet. Aldrig har det företädd sig lättare att låtsas vara en blind människa som när ögonen öppnade sig i skuggbilderna som långsamt passerade, som i en revy mitt bättre vetande, långt innan denna undersköna vårsolen sprängde bort resterna från den illamående och förödande nattens makverk. Helt enkelt så lät jag det ske, så som om det var den mest naturligaste sak i världen. I ett tidigare skede i livet så var det ju ioch försig det, men egentligen inte idag, så som livet blivit. Nej, inte idag.. inte egentligen. Eller det kanske är så ändå? Vem vet i dagsläget?
Jag vet i dagsläget! Ingenting har en sådan klarhet i mitt sinne som min övertygelse i frågan om hur ett skevt parti liv ser ut... för mig. Jag har vandrat den vägen genom ett ohyggligt antal år så visst, jag vet mycket väl jag. Det måhända är just det, vetskapen, som gör resans lockelse så attraktiv, så intressant? Högst sannolikt är det så. Som människa med ett förstånd utrustad med egenskapen att skilja mellan gott och ont, slår det mig hur jag mot mitt bättre vetandet, tycker om att slå på mig själv så till den grad att omdömet till sisten blöder ut och besudlar inte bara min smärtgräns, utan också det vajande gräsets mark där jag just nu ligger och lever och njuter, sprider förutnelsens odörer för den smekande vinden. Hur egocentrisk har jag tillstånd att vara gentemot mig själv och min delaktighet i sammanhanget? Som vittne inför mig själv kan jag enheligt dömas till den sanna döden, förvisa mig till andra världar än den jag har mina ägor i nu. Känslan av att vara vilse står sig stärkare ju längre in tankerna tränger och galenskapen skimmas alltjämnt till ytan, där den ånyo ger mig ståtlig honnör.
Humlan som vimsigt bryter min drömska tillvist, försvinner lika snabbt som den kom, ovetandes om sin effekt på stunden. Jag sätter mig upp och låter blicken flyta över ängen som om den sökte ett specifikt mål. En nytänd klarhet fylls på dom för stunden tömda depåerna innan ett svep av förlust återigen smyger sig på mig, liksom bakifrån. Utan överrumpling känner jag draget från smärtan låsa fast mitt tänkande, handha min förmåga att välja färdriktning. Ödet tycks ändå vara förutbestämt, trots allt.
Då musiken varit min ledstjärna genom mången gräslig stund, tycks det mig konstigt att förlusten av denna, dets uttåg ur mitt liv på något sätt skulle sårat mig mera än vad det gjorde. Möjligtvis är det således skadeverkningen visar sig, avsaknad i egensympatier eller förmåga att se den tappade delen av mig själv i den helheten musiken gav mig? Det är väl också möjligt att konstformen som sådan inte längre behövs i den utsträckning som förut lät sig vara gällande, då allt, precis allting stod och föll i förhållandet till musikens ljuva värld. Aldrig vill jag kunde minnas vissa episoder, skeenden i livet utan att först höra ekot från musik, viss musik, musik av varierande slag beroende på vilket spår av livet dom tillhör. Det hela är mycket enkelt, om frågan tål betänkning; det handlar till stora delar om flykt. Ett redskap att ta till språnget med från onda emotionella minnen, en åskledare i ljuva tyger. Genom dets närvaro försvann smärtan som av ett trollslag och ersattes gjorde den andliga misären till något attraktivt, lekande, böljande skönt som talade mitt eget språk i vilket landskap jag än färdades i. Inträngd i skumma skrymslen kunde jag alltid ta till vara dessa vandrande toner i nyanserad hungriga melodier. Dom dolde inga hämskheter eller misskund, avund eller ingjöt mig ny sorg att vältra runt mig i. Likt bedövningen i den ömmande tanden försvann nålarna av inslagen och riktad pina i musikens hämmande och vaggande sfär.
Det som - i efterhand - slår mig är, hur pass obesvärat musiken lämnade min tillvaro utan spår av ånger i mitt medvetande. Som om den aldrig riktigt funnits där under alla dessa år. Kanske är jag fel ute även här utan att kunde se helheten tillräckligt klart, då syftets rätta ansikte försvinner i den allt tätare hopen av främmande sådana. Kan mycket väl vara så att syftets ursprung tjänat sin mästare troget, fullföljt sin rätta uppgift och sedermera lämnat skeppet lika i godan tro då stormarna tyckts bedarrat och ebbat ut i den raka horisonten... Det är aldrig gott att veta exact, medan livet fortgår i sin gilla gång. Allt har ju sin egen tid och avsikterna är nog inte för oss att förstå i nuet, ty vad vore väl livets gåta utan denna innerliga ingrediens av ovetskap?
På andra sidan ängen, i motsatt riktning från vägen som tillfället ligger död med sitt stillaliggande damm av grus och lort, rinner en liten tunn å i skymundan. Det porlande vattnet lockade mig till sig och kunde erbjuda mig en relativt slät sten som sittdyna. Jag tog mig dit med långsamma, sökande steg, satte mig tankfullt ner och begrundade det friskt strömmande vattnet. Sorlet, det dämpade sorlet fick tankarna att göra mig törstig, hungrig efter dets läskande magi och till sist kunde jag inte motstå att låta handen sjunka ner under ytan. Iskalla kårar spred sig upp från den kupade handflatan och upp genom armen av det kylslagna vatten. Jag begrundade den nersänkta handen under vattenytan och lade märke till hur oanständigt vit , ja nästan likblek den tycktes vara. En vivid tanke satte sitt spjärn i medvetandet och försåg mig med en vy av min drunknade mor, men försvann lika hastigt igen. Stunden var inte den rätta.
Jag höjde handen mot min torra mun och drack....
Kommentarer
Trackback
