I huvudet på KJELL

Jag tror att det finns, i bland, ett hängande behov av att nära sin självömkan. Utan den skulle vi inte, inte jag  i alla fall, vara hel som människa. En liten tår kan utlösa underverk i en sårad själ har jag egentligen vetat om i långa tider och har också uppmuntrat massor av medmänniskor att aldrig stänga ute den sidan av sig själv. För egen del har det varit långt mellan gångerna mina ögon svämmat över trots all smärta som funnits. Inte förrän alldeles nyligen kunde jag inte stå emot mig själv och lät fasaden spricka och såg den sedan rasa samman...

Jag befinner mig fortfarande i skedet av sorg och saknad, fast i en annan form. Jag är inte den samma man jag var tidigare i höst. Jag har låtit öppna mig på nytt, på det sätt jag förbannade mig att aldrig mer göra då jag stod över min systers grav för 13 år sedan - utan att fälla en tår...

Förstenad av uppgivenhet och utledd av livets orgie av sorg svor jag mig fri från den bräcklighet jag befann mig i och lät själen falla i djupet. Inte förrän nu släpptes den fram ur mina kamrar och frigjordes likt en vind genom mörka rum...

Effekten är slående och jag blev äntligen påmind om vem och vad jag är, efter den långa vandringen ett antal steg bakom mig själv.

Som jag gjorde mig liten, känner jag mig återigen stor - större än jag någonsin varit och trots den sorg jag bär känner jag glädjen över att få vara den jag egentligen är... inte så värst stor...