I huvudet på KJELL

Alla människor är poesi. Ett finsnittat nätverk av ömtåliga och sköra känslor, korsade med eldiga och stålhårda flätor av glädje, sorg och saknad. Ingen av oss kommer genom livet utan att beröras av detta allomtäckande klockspel som sköljer sina melodier över varje nyans vi lever i, och sedermera lämnar likt fotspår, i en tänkt sand. 
Vi väljer till viss del våra vägar, tror vi, utan att egentligen ge chanserna vi äger full hand om det utrymmet det kanske behöver för att fullända oss själva, ge rättvisa åt den ljuspunkt som bär oss. Hastigt ser vi knappast ens oss själva i livet..(?) Svårt att säga det här egentligen, då man aldrig kan ta i betraktning andra än en själv. Sökandet fortgår således i ett endimetionellt spekter fylld med antaganden och lösa jämförelser. Intressant nog, finner jag det hur som helst, då mitt eget värde lyfts upp på exakt samma nivå som var och varenda människa som delar min tillvaro på jorden...

Det döljer sig sådana oerhörda mängder inom oss människor, så det är ju spritt språngande omöjligt att hitta någon "död-punkt" att grämmas över. Vilka världar bär vi inte i våra minnen om vi beaktar, speglar våra hitintills levda liv? Att vi överhuvudtaget kan finna nuet tråkigt är mig en gåta värd att nämna. Men så fungerar vi ju inte, vi människor. Det vore ju omöjligt att ständigt springa runt och gräva och rota, botanisera i våra förflutna utan att vid någon punkt slå huvudet i väggen (Det skulle nog inte ens ta lång tid, ha ha). Men som någon brytbarriär mot den ständigt tryckande vardagen är det inte annat att betrakta än som ett kompliment.

För att vidga insynen någon aning, betonar jag vikten av att inviga poesi i mitt sätt att se på mina medmänniskor och mig själv. Det försvårade språket till trots, så blir det talande ack, så mycket tydligare då, när känslorna får toner att spela på i stället för ett ulmande diffust hålrum som uppenbarligen är så oändligt mycket mer än just bara ett sådant. Ingen annan vinner något på det än den egna tankens utgångskärna, vilkens respekt finns att tydliggöras i vattnet, elden, luften och jorden. Vi är alla en del av den, svårare är det inte - fast vi ofta vill ha det till att det är just det.
Lika lätthanterligt som vi tillåter våran hand att färda pennan över det blanka, oskrivna bladet, färgas våra liv genom hjärtats ihärdiga bultande. Likt prosa vandrar vi obönhörligt vidare, alla och envar, hand i hand i den evigt klingande musikens tonverker. Vi är alla en och samma, du och jag. Jag ser på dig och ser i samma ögonblick mig själv, och i mina ögon syns så tydligt all världens böljande hav, optimism och sorg...