När livet inte vill sig...
Rent metaforiskt sätt är det inte alls helt olikt som att befinna sig på det öppna havet drivandes, i en öppen båt. Man ser vågornas spel överallt vart man vänder sig, livets gång och gungningar, man känner själv av rörelserna men inte det deltagandet som krävs för ett äkta engagemang. Så man drar sig undan till närmast liggande strand och bygger upp sitt eget näste, på sina villkor, de man är kapabel att hantera. Enkla mönster breder ut sig som små ringar i ens eget lilla vatten - men med den skillnaden att dessa är mina...
XXX
Efterhand springer sedan tiden iväg medan man rumlar runt i sin lilla bubbla på sin ensliga strand. Långt ute på det öppna havet syns skeppen långsamt segla förbi, och man vet, man vet att de där fartygen är byggt av mina vänner, de jag växte upp med och delade skolklass och ungdomstid med - och modet sjunker snabbare än den gulnande eftermiddagssolens vandring mot den allt vagare horisonten. Införstådd med, att jag ser hela tiden dem utan att själv bli sädd, gör i längden att ryggen går i krok och viljan att räcka ut en hand blir försvinnande liten, även för ens egen del... Man sjunker ner i sanden och blir en del av...
XXX
Sedermera förändras dygnen. I hopsmält till en och samma sörja går det inte längre att skilja på dag och natt, sömn eller vaket. Det enda som äger en markant ställning i ens liv, är den förtryckta känslan av brutna löften - från en själv. Bilden vänds i mot sin avbild och i grinet förloras kontakten med det sista man kanske ägde som var värd sin gunst; tron på att jag kan stå upp tillsammans med den värld jag är en del av... (förlåt, ekar det högt i ett tomt hjärta!) var en del av...
XXX
Till sist vill inte heller elden vara ens vän och mörkret blir än mer plågsamt. I en närliggande utkant hörs endast vattnets brus mot den eviga sandstrand då de rullar in och lämnar efter sig resterna från spelad musik. Texterna är sen länge försvunnit i de hjärtan som visste bättre än att låta dem passera utan att öppna den dörr som var deras... Ack, en dörr...tänk att äga en dörr till något eget... mitt... min...
I slutskedet innan åter tomheten lamslår ens medvetande, kristalliserar sig en patikel, en skepnad, ett hopp(?).. vågar jag ens tänka tanken ... VÅRAT???
XXX
Efterhand springer sedan tiden iväg medan man rumlar runt i sin lilla bubbla på sin ensliga strand. Långt ute på det öppna havet syns skeppen långsamt segla förbi, och man vet, man vet att de där fartygen är byggt av mina vänner, de jag växte upp med och delade skolklass och ungdomstid med - och modet sjunker snabbare än den gulnande eftermiddagssolens vandring mot den allt vagare horisonten. Införstådd med, att jag ser hela tiden dem utan att själv bli sädd, gör i längden att ryggen går i krok och viljan att räcka ut en hand blir försvinnande liten, även för ens egen del... Man sjunker ner i sanden och blir en del av...
XXX
Sedermera förändras dygnen. I hopsmält till en och samma sörja går det inte längre att skilja på dag och natt, sömn eller vaket. Det enda som äger en markant ställning i ens liv, är den förtryckta känslan av brutna löften - från en själv. Bilden vänds i mot sin avbild och i grinet förloras kontakten med det sista man kanske ägde som var värd sin gunst; tron på att jag kan stå upp tillsammans med den värld jag är en del av... (förlåt, ekar det högt i ett tomt hjärta!) var en del av...
XXX
Till sist vill inte heller elden vara ens vän och mörkret blir än mer plågsamt. I en närliggande utkant hörs endast vattnets brus mot den eviga sandstrand då de rullar in och lämnar efter sig resterna från spelad musik. Texterna är sen länge försvunnit i de hjärtan som visste bättre än att låta dem passera utan att öppna den dörr som var deras... Ack, en dörr...tänk att äga en dörr till något eget... mitt... min...
I slutskedet innan åter tomheten lamslår ens medvetande, kristalliserar sig en patikel, en skepnad, ett hopp(?).. vågar jag ens tänka tanken ... VÅRAT???
Kommentarer
Trackback
