Att gå vidare...
När man hamnar i situationer där någon nära anhörig eller kär vän går bort ställs man ofta inför krafter där man överhuvudtaget inte alls känner igen sig i sammanhanget. Världen, så som vi känt den innan, skakas om och bilden man har av sin omgivning förändras - och vi med den. Ett otal frågor sprider sig i vårat känsloliv och kan på många sätt rubba ens äkta vara, ens eget jag. Aldrig har väl någon varit så obefintlig i sin existens som när döden ryckt bort den trygghet man lärt känna och stå på. ALLT måste revideras från grunden samtidigt som ens eget liv inte alls slutar att fortsätta sin vanda, trogna gång. I kaoset som uppstår måste man hinna med att tänka klart trots att man befinner sig i en chockartad sorg, saker måste förstås, handskas med och verkställas, genomgås ja, prövningarna man ställs mot är många och riktigt riktigt tunga...
Som jag ser det, så börjar klockorna återigen ticka först efter jordfästningen. Det är därefter det stora arbetet tar sin början då saker måste falla in i ens återstående liv utan att för den grund rasera alltför mycket av det som redan har byggts upp. I våran kultur lägger vi oerhörda energier i att genom våra liv förneka döden. Vi skjuter hela tiden bort detta tema och bildar till och med ordspråk som: "Tala inte om de döda" och "tyst på dig, han/hon är ju död" eller "säg inget om ..." när man kanske går på besök hos någon som nyss gått igenom en sådan plåga. För plåga är precis vad vi själva har gjort det till! Här finns en mängd olika kulturer där de rent av firar eller välkomnar dödens anspråk med stora festligheter. Genom att på så sätt i stället för att tabuförklara den mest naturliga saken i alla människors liv, att undvika att tysta ner den rättighet vi de facto har som människa att faktiskt få dö efter den tid vi fått till förfogande här på jorden, välja att se det naturliga i detta, så skulle vi nog kommit undan i mycket större omfång än vad vi i dag gör. Vi kan välja att ta till sorgen som redskap i vår egen nedbrytningsprocess eller välja att omfamna och prissätta de minnena och värmande stunder den bortgångne gett oss och betytt för oss...
Valen är naturligtvis svåra i den svåra tiden men, det har vi faktiskt valt själva.... när allt kommer omkring!
=)
Kommentarer
Trackback
