Konstigt hur en tomhet kan arta sig i verkliga livet. Tomhet, en avsaknad av ett innehåll, en tingens beståndsdel som upphört att finnas till, ett liv som släckts vilket utgör en plötslig förändring, en bortgången vän...
Min sambo och jag fick i "uppdrag" att göra gällande ett beslut i fråga huruvida våran äldste hund skulle få fortsätta att leva, eller inte. Innerst inne visste vi båda två - ja, kanske alla tre- att svaret var givet. Hedwig som hon hette (heter? jag är fortfarande osäker på vilket som stämmer bäst överens...) hade hunnit leva en bra bit in på sitt tolfte år. Hon hade gett liv åt sjutton stycken valpar upp genom åren och varit med otroliga grejer tillsammans med sin matte i alla år och de senaste fem åren även med en trygg husse. Det är detta perspektiv jag kan tala utifrån och det är det som berör mig personligen och närmast.
Till en början, då jag mötte min sambo för fem år sedan hade jag aldrig trodd vilken "impact" denna lilla, och i mina ögon osannolika hund skulle ha i mitt liv. Varje dag i dessa år - ja i stort sätt, i alla fall, var vi tillsammans i en eller annan form, dagarna igenom fanns hon alltid i omgivningen likt en stor tavla på väggen. Hon syntes alltid till även om hon legat stilla och tyst på soffan där hon hade sin speciella plats. En vänskap växte ofrånkomligt fram och mot slutet stod vi varandra väldigt nära så som en sådan relation skall vara, också.
Därför, bland annat, var det med oändlig tyngd i bröstet vi stod hos veterinären och bedömde hennes hälsomässiga tillstånd den gångna måndagen efter Allhelgonahelgen. Beslutet fattades i samförstånd med veterinären, som förövrigt var en framstående förståndig i stundens allvar, vilket fick mig i efterhand att förstå att (eller inte kunde förstå alls!) att hon gjorde detta för sitt levebröd. Med tanke på Hedwigs ålder, framskridna starr, hennes åkomma på ryggen som spridit sig hejdlöst de senaste två åren, samt den pågående livmoder inflammationen, föll alltså våra hjärtan ihop med ett brak strax innan klockan 1500.
det var fruktansvärt att behöva stå där med den lilla nakenhunden liggandes på den rostfria bänken och se, följa hur avlivningsvätskan sköts in från sprutan och in i hennes tunna ben. Förfärligt, är det enda ord jag kan få mig att använda och det tog mig stenhårt i både själ och hjärta. Strax efteråt, faktiskt inte mera än tio- femton sekunder drog Hedwig sitt sista andetag och blick blev genast oigenkännlig från den älskade vovven hon alltid varit. Hur tuff man än varit i livet och trots allt annat man upplevt så gick det inte att stoppa tårarna som pressade sig fram från insidan. Synen var alldeles suddig då jag svepte in henne i sin favorit filt och tog de kraftlösa stegen ut till den väntande bilen som skulle ta oss till hennes sista viloplats...
Erfarenhetsmässigt kan jag nog i efterhand förstå att händelsen var viktig i många avseenden både för mig och min sambo. Även om det smärtade obegränsat den första tiden så visste vi båda - som tidigare nämnt, att det var det bästa och att vi gjorde rätt. För om vi skall tala om vänskap i sin puraste och renaste form mellan hund och människa så är det här själva essensen i de banden ligger, och de måste fullföljas in i den mest bittra av stunder...
