I huvudet på KJELL

Sorgen, skulle jag tro, bedrivs till stora delar av vissa mått av självömkande känslor. I den strama och påträngande stundens allvar bubblar till ytan en bedrövelse som talar till sitt eget mående av vad det nu är som har inträffat och i mitt fall, det senaste i raden av tragedier genom mitt liv, min nyss bortgångna lilla Kinesiska naken hund. Mitt i alla dessa stormiga tankar av sorg och bedrövelse växer i efterhand upp en känsla som, när lugnet stadgat sig något så när, kan vara lättare att se för sig, tolkas och mera rättmätigt förstå. Och den slående punkten vilar djupt i att man (jag) till stora delar tycker mest synd om mig själv i stunden. Kanske inte så konstigt egentligen, då det ju är vi som är kvar här i livet som får uppleva denna bedrövelse som gräver sig så djupt i oss och berör  punkter i ens inre som annars ligger relativt stilla i sin undangömdhet. Det är nog inte så lätt att alltid ta till sig vissa insikter om en själv och i detta fallet är det inte mycket tilltalande när det slår emot mig att när jag bearbetar min förlust över den käraste och närmaste vän jag haft så här långt, tycks tänka på mig själv!

Men bakom dessa olika ridåer vilar ändå förnuftets kyla och däri kan jag bemöta mig själv med att se hur sakerna egentligen ligger till. För det självömkande präglas ju inte av min hunds känslor utan i det faktum att det är jag som inte får tillfället att varken träffa eller se min vän igen. Alltså är det åt det hållet räknat "synd om mig". Egoismen skiner starkt igenom detta mörker man kapslas in i och måste väntas med att hanteras till tårarna hunnit torka ut och andningen återigen kan ge friskt liv i tomma lungor. Det som krävs är tid och med det distans att återigen kunde se den korrekta helhet och sin egen roll i detta.

I allt för många år har jag valt att springa ifrån min sorg. Skärrad av dess natur och väsen, sin otämjda kraft och förmåga att få mig på fall har jag alltså valt att ta steget bort och lämnat upplevelserna åt andra. Inte förrän på senare tid har det gått upp för mig det omöjliga i detta och att allt bara lagras inombords och på ett eller annat sätt måste hitta sin väg, kanal ut. Och när det väl gör det, så känns allt så oändligt övermäktigt. det är i dessa stunder man översköljs synen om sig själv som pytteliten i en alltför stor och grym värld, och därigenom föds självömkan. Det har skrivits mycket om fenomenet sorg och kommer säkerligen också att göra det i framtiden också, och det ända klara är väl att den är en av de mest personliga och intima inslagen i våra liv. Jag tror aldrig vi kommer oss själv närmare än i den stunden någon man verkligen har emotionella band till rycks ur ens liv och förpassas till "den andra sidan.."