I huvudet på KJELL

ll

Att överleva sin barndom är för många ett livsverk bara i sig, och inte alls så självklart som det borde vara. Till och med i vårat fria och välutvecklade samhälle ruvar förfärliga öden i var och varannan stad, liten som stor och i barnets hjärta som tvingas brått avsluta sin barndoms tid på ett ögonblick, ja kanske redan han eller hon ens har hunnit lära sig läsa rent, ser förmodligen framtiden ut som den inte alls skulle göra: bräcklig, farofylld och otrygg ända in till själva kärnan i ens livsgnista.

Att i barndomsåren förlora sina föräldrar och uppleva den fulländade ensamheten det innebär, om än bara för ett tillfälligt ögonblick, ty dagens samhälle där vi bor är faktiskt rätt så bra på att tillhandahålla stödpaket för sådana händelser - ros måste faktiskt ges när ros skall ges! Men, ingen som utsätts för sådana traumatiska episoder tar sig omärkt undan. Ärren skärs djupt och sätter sig osynligt i själen och efterlåter sig sår bortom allt förnuft.

Det som syns utåt är gråt och bedrövelse men det som egentligen är intressant försiggår innanför ens yttre. Nu är det helt befängt av mig och sitta här och tala om generella reaktioner i detta sammanhang och tänker låta bli med det också, utan det jag häntyder till är mina egna erfarenheter så som det såg ut för dryga 25 år sedan.

Mitt resonemang från denna dagen då allting upphörde blev att, allt kunde bära eller brista! och sedan levde jag mitt liv därefter, också. Att jag kommit fram till hit, där jag är i dag, kan inte betecknas som annat än ett renaste mirakel, i alla fall sätt ur mitt eget perspektiv och allt detta tror jag mig kunde hitta svaren i kring den cyniska syn jag lade på mig själv och allt jag befann mig i. Ett sorts anti-skydd som skydd - fungerande skydd - mot världens alla farligheter. Och inte förrän på senare tiden har det gått upp för mig hur lyckligt lottad jag egentligen borde vara som fått uppleva det jag gjort under de förutsättningar som gavs den där sprängkalla vintermorgonen bakåt i tiden då åttiotalet ännu var ungt...

Jag söker således ingen annan målgrupp med mitt bloggande än mig själv. Någon uträckande behov av att nå någon "en masse" finns inte i min värld och kommer inte heller att finnas i det syfte som driver på mig i detta avseendet. Jag är för gammal för att dras med sådana ambitiösa utflykter vad gäller min vistelse här inne. Det dessa "projekt" ger mig i mitt inre, ger aldrig samma svar hos någon annan och är heller inte ämnad för andra...

i utgångsläget, vill säga...