Döden...
Kommer alldeles nyss från ett samtal kring döden där vi så vitt berörde temat aktiv dödshjälp och huruvida detta var acceptabelt. Jag tror inte vi kom fram till något adekvat svar som någon av oss kände oss tillfreds med, av naturliga orsaker kanske, utan för egen del fann jag mig väl än mer osäker på mitt eget ståndpunkt...
Just diskusjonsämnet i sig föll i alla fall mig rätt naturligt i dagen, då jag ju befunnit mig relativt nyligen i dess kärna, om jag får säga så. Vi tog ju bort våran hund för tre veckor sedan och det om något måste väl kunda sättas i relation till detta tema!
De upplevelserna, intrycket detta gav både min flickvän och mig själv berörde mig på ett mycket djupt plan. Splittringarna i mig känns än och behandlas varje dag från den dagen och jag "letar" liksom efter bekräftelse på om vi gjorde rätt eller inte. Min övertygelse är konstant om att det rätta gjordes men när detta samtal poppade upp gavs det direkt nytt syre till den slocknande elden.
Att bestämma över liv och död är så oerhört i sin tanke att det är i grunden alldeles befängt att ens nudda vid den. Likaså debatteras det på höga plan i olika länder huruvida det skall föreläggas lagliga stöd för sådana processer. Tanken är både svindlande och ohyggligt skrämmande! rent logiskt eller kanske förnuftigt kanske man kan få för sig att man gör det rätta för den som är älskad och måste behöva ligga på sjukbädden och lida sig genom plågor och smärtor djupt bedövad av medicinernas lindring och kontroll. Med utsikter om att vid en eventuell tillfrisknad från den aktiva sjukdomen kanske ingå i en konvalecens tid som varar för den resterande delen av livet som ett kolli i en sjukbädd, helt beroende av daglig vård. Att se sin kära behöva gå mot dessa utsikter kan få tankar att snurra... kanske åt håll där man egentligen inte äger positioner att kunda hantera följderna?
det finns ett liv efter detta. Ett liv man själv som kvarvarande individ måste leva vidare. Så ser livet ut och så kommer det alltid att
Just diskusjonsämnet i sig föll i alla fall mig rätt naturligt i dagen, då jag ju befunnit mig relativt nyligen i dess kärna, om jag får säga så. Vi tog ju bort våran hund för tre veckor sedan och det om något måste väl kunda sättas i relation till detta tema!
De upplevelserna, intrycket detta gav både min flickvän och mig själv berörde mig på ett mycket djupt plan. Splittringarna i mig känns än och behandlas varje dag från den dagen och jag "letar" liksom efter bekräftelse på om vi gjorde rätt eller inte. Min övertygelse är konstant om att det rätta gjordes men när detta samtal poppade upp gavs det direkt nytt syre till den slocknande elden.
Att bestämma över liv och död är så oerhört i sin tanke att det är i grunden alldeles befängt att ens nudda vid den. Likaså debatteras det på höga plan i olika länder huruvida det skall föreläggas lagliga stöd för sådana processer. Tanken är både svindlande och ohyggligt skrämmande! rent logiskt eller kanske förnuftigt kanske man kan få för sig att man gör det rätta för den som är älskad och måste behöva ligga på sjukbädden och lida sig genom plågor och smärtor djupt bedövad av medicinernas lindring och kontroll. Med utsikter om att vid en eventuell tillfrisknad från den aktiva sjukdomen kanske ingå i en konvalecens tid som varar för den resterande delen av livet som ett kolli i en sjukbädd, helt beroende av daglig vård. Att se sin kära behöva gå mot dessa utsikter kan få tankar att snurra... kanske åt håll där man egentligen inte äger positioner att kunda hantera följderna?
det finns ett liv efter detta. Ett liv man själv som kvarvarande individ måste leva vidare. Så ser livet ut och så kommer det alltid att
Kommentarer
Postat av: Maud
Så konstigt Kjelle, att du nu skriver om döden.
Jag väcktes av en ilsket ringande telefon tidigt imorse. Samtalet är från Tommy som berättar att hans pappa ringt! Tommy´s äldsta bror Micke´s föredetta fru har igårkväll fått sladd på bilen och krockat med en buss. Med i bilen är deras 2 gemensamma barn Tilde 8 år och Felix 7 år. Mamma Tea och lilla Tilde avlider och Felix ligger nu på op med svåra skallskador. Detta får mej återigen i dessa tankar att vara lite mer rädda om varandra, försöka träffas lite mer, kanske slå en signal och bara säga "hej", att inte ta allt för givet utan stanna upp och njuta av det man har.....
saknar Er
Trackback
