Kontraster...
I mitt jobb är vi ofta i väg till Universitetssjukhuset i Lund där vi, eller Christopher som jag jobbar med, har sina schemalagda besök tre gånger per år. resan dit är på goda en och en halv timme med färdtjänstbussen och är väl inte så attraktivt i sig med tanke på de flacka och tråkiga vägarna. Men Stoffe älskar dessa resor mer än någonting annat och uppdriver ett sjujäkla humör. Ingenting kan stå sig mot en längre transportsträcka med musik i högtalarna från någon skränig radiokanal och följaktligen är det ett bastant hålligång från första milen...
När vi så kommer fram till entren "blocket" vid detta enorma sjukhus rullar vi ganska omgående in eftersom vi har en smula bråttom för att hålla våran tid. Genom korridorer vita som ben och tysta självöppnande dörrar rullar vi vanda på den väg vi gjort några gånger nu. Jag kan ju också lägga till att, min egen känsla för just sjukhus inte är gjord av solsken och friska frukter, det finns alltid - tycker jag - någonting oerhört och tungt vilande i själva innebörden, i själva luften, färgen på dessa väggar, tystnaden, lugnet som ger en känsla jag kanske inte helt kan eller vill hantera... inte vet jag, men otrevligt måste jag väl ändå säga att det känns...
När vi så närmar oss hissportarna, glatt babblande om den föregående bussresan och om hur trevligt det skall bli att återigen få träffa sjukgymnasten Berit, skönjer jag två kvinnor stående i varandras armar längre ner i korridoren. Och det är här allting förändras på ett ögonblicks sekund. Från stunden då jag upptäckte dessa tu var det som att gå igenom en ballongs hinna och kliva in eller snarare rulla in, i ett tryckande vakuum. Då vi närmade oss de två tystnade även Stoffe som fortfarande höll i gång och till och med luften blev en aningen tyngre att andas in. Ju närmare vi kom desto tydligare blev deras sorg och gråt för oss, och då vi passerade dem fanns ingenting annat i denna värld...
Det finns ju mängder olika gråter, om det går att säga så. Man kan gråta för att man är ledsen, besviken, glad och så vidare, men det här var en ohyggligt mycket mer djupgående sort som skar sin kniv långt in i en. Denna kvinnan berörde punkter i mig som normalt sätt skulle varit skärmad från den sortens "attacker", men hon var för verklig, till och med för mig. Det handlade om förlust i någon form, det vill jag understryka. Antingen förestående eller nyligen hänt, för den var otröstlig och mycket mycket sår....
Jag skyndade mig förbi och gjorde mitt yttersta för att inte visa på något sätt att jag märkte av det graverande i situationen...
Livet är fantastiskt, kan man säga med alla sina olika skeenden, variationer och inte minsta dessa kontraster vi tvingas leva i. Vi tänker inte alltid på dom, och det kanske vi heller inte skall göra, men de finns där hela tiden. Ofta finns de så alltför nära, ja så nära att de alltjämt missas eller helt enkelt inte läggs märke till.
Från ena sekunden i glatt och lätt humör kan man plötsligt kastas in i ett scenario som till kärnan består endast ut av liv och död, och då kanske allra helst det sistnämnda. Alla har vi våran stund på jorden, likaså har vi alla våran stund från jorden...
Kommentarer
Trackback
