En annan jul...
Så närmar sig julen igen då med allt vad det innebär; fridfulla stugor indränkta i vagt skinande ljus, Julpynt och stärka röda färger blandad med klarvitt, tidigt mörker utomhus och stillhet som förvandlas till förväntan, hopp och glädje. Doftfyllda kvällar och dagar av bullbakst, jäst och saffran ackopangerat av välkända och inövade julsångar om frid på jordens land och riken. Granbarr kröner hus och hem och länge efterlängtade besökare av nära och kära står snart för dörren... Jul, O helga jul... Ljudlöst faller den lättaste snön utanför det upplysta och härliga hemmets varma hjärta...
Det ser väl kanske inte ut så för alla. Kanske till och med inte ens den stora majoriteten av våran kristna befolkning, vilket lätt kan få tankarna att i frågasätta den Gud vi är ämnade att tilbe, fira och glädjas åt... För min del är försvann glädjen tidigt i mitt liv av en rad olika årsaker, vilka är helt naturliga i sig. Det är faktiskt inte förrän nu på senare år som jag har börjat tycka om denna högtid på ett sätt som jag kan glädjas åt - inte som i min tidigaste barndoms tid, innan sprickan kom, utan någonstans där mitt i mellan, och det håller för mig! Jag har vunnit min kamp, mitt slag och jag står som vinnare kvar på min plats - Men det har tagit tid, krafter och stora delar av mitt medvetande...
Effekten av, eller kanske det är rättare att säga defekten av detta har gett mig insyn som inte alltid är så julgranna och passande i denna glädjens och fridens tid på året. Mina tankar går allt som oftast till den andra sidan av lyckan, den som alltför lättast glöms bort i våran iver över att fixa och ställa om oss själva. Så när revbensspjälletsfettet rinner och bubblar i ugnen och julbordsdofterna sprids och får vatten att sildra i munnen, klarar jag inte helt slappa av i tanken, då vetskapen gör mig alldles för medveten om de av våra medmänniskor som lider just här och just nu... När jag stänger dörren hem vet jag att så många inte alls har det så utan stryker längs med gatorna där de letar efter ett skydd för natten. Den gnistrande vackra vinternatten som blänker så vackert med den öppna spisens lekande läten, betyder frostdöden för andra mindre lottade människor.
Oansätt skäl till det misär man befinner sig i, så är det dock ett misär, och för mig kan inte de tankerna bara försvinna bort då jag själv har kommit mig upp på en grön kvist...
För när man väl hamnat nere i källarmörkret kan det vara ett helvete att hitta vägen upp igen, och speciellt i tider som dessa! Tankar var för mig mitt största hot mot mig själv och jag förstår att det är likaledes för en mängd andra människor.
Vi kan inte, vi får inte underskatta våra medmänniskor under jultider. Lika vacker som den är - lika bräcklig och farofylld kan den vara, julen, när mörkret sänker sig och lägger världen stilla i firandets ljuva sken. Jag kommer aldrig mera att låta mig luras av denna synvilla vi väljer att bädda in oss själva i bakom julgran, psalmer och fläsk.
Där ute ligger kamrater i fruktan för hur de skall klara den sprakande kalla natt som sakta lägger sitt sjal över dagern. Kyrkklockan som hörs dovt klingandes i fjärran, kan vara det sista en förtappad själ kommer höra...
Det ser väl kanske inte ut så för alla. Kanske till och med inte ens den stora majoriteten av våran kristna befolkning, vilket lätt kan få tankarna att i frågasätta den Gud vi är ämnade att tilbe, fira och glädjas åt... För min del är försvann glädjen tidigt i mitt liv av en rad olika årsaker, vilka är helt naturliga i sig. Det är faktiskt inte förrän nu på senare år som jag har börjat tycka om denna högtid på ett sätt som jag kan glädjas åt - inte som i min tidigaste barndoms tid, innan sprickan kom, utan någonstans där mitt i mellan, och det håller för mig! Jag har vunnit min kamp, mitt slag och jag står som vinnare kvar på min plats - Men det har tagit tid, krafter och stora delar av mitt medvetande...
Effekten av, eller kanske det är rättare att säga defekten av detta har gett mig insyn som inte alltid är så julgranna och passande i denna glädjens och fridens tid på året. Mina tankar går allt som oftast till den andra sidan av lyckan, den som alltför lättast glöms bort i våran iver över att fixa och ställa om oss själva. Så när revbensspjälletsfettet rinner och bubblar i ugnen och julbordsdofterna sprids och får vatten att sildra i munnen, klarar jag inte helt slappa av i tanken, då vetskapen gör mig alldles för medveten om de av våra medmänniskor som lider just här och just nu... När jag stänger dörren hem vet jag att så många inte alls har det så utan stryker längs med gatorna där de letar efter ett skydd för natten. Den gnistrande vackra vinternatten som blänker så vackert med den öppna spisens lekande läten, betyder frostdöden för andra mindre lottade människor.
Oansätt skäl till det misär man befinner sig i, så är det dock ett misär, och för mig kan inte de tankerna bara försvinna bort då jag själv har kommit mig upp på en grön kvist...
För när man väl hamnat nere i källarmörkret kan det vara ett helvete att hitta vägen upp igen, och speciellt i tider som dessa! Tankar var för mig mitt största hot mot mig själv och jag förstår att det är likaledes för en mängd andra människor.
Vi kan inte, vi får inte underskatta våra medmänniskor under jultider. Lika vacker som den är - lika bräcklig och farofylld kan den vara, julen, när mörkret sänker sig och lägger världen stilla i firandets ljuva sken. Jag kommer aldrig mera att låta mig luras av denna synvilla vi väljer att bädda in oss själva i bakom julgran, psalmer och fläsk.
Där ute ligger kamrater i fruktan för hur de skall klara den sprakande kalla natt som sakta lägger sitt sjal över dagern. Kyrkklockan som hörs dovt klingandes i fjärran, kan vara det sista en förtappad själ kommer höra...
Kommentarer
Trackback
