En gång i tiden...
Jag vaknade och märkte att jag ingenting kunde se. Bara mörker runt omkring mig,precis överallt. Tystnaden var den lika slående och skapade tillsammans ett ännu kompaktare dyster. Trots mina trasor till kläder så spred sig känslan av att vara naken inför den världen jag inte längre kände som min. Så ensam i ett litet kallt rum... min cell...
Jag har varit här länge nu, faktiskt så länge så att jag har förlikat mig med verkligheten så som den har blivit med tiden som sprungit i väg, i kapp mitt gamla slitna samvete, och allt känns som om ett tungt blött täcke lagts över mig och pressar mig hårt ner mot den hårda betongen. Jag kan inte heller röra mig i någon större utsträckt grad, ej heller tänka de tankar jag en gång kunde smeka mig själv med i lediga gladlynta stunder då jag kunde bevega mig bland nära och kära... i tankarna, alltså. alla har de försvunnit, dragit bort ur mitt medvetna, undermedvetna, aldrig har det varit så ensamt som nu... I dag känner jag knappt igen mig själv, min egen kropp och närvaro. Ju mer tiden breder ut sig ju mindre tycks jag bli och ständigt känns känslan av att förlorandets konst blir allt mäktigare. om fakta skall sägas så har jag börjat söka det stadiet då jag längtar efter att se exakt hur liten jag kan känna mig, hur stor makten som trycker ner mig kan få mig att bli...
Det blir allt svårare att igenkänna den kärlek jag vet eller rättare sagt har vetat funnits i mitt liv, tidigare liv, for det är så det här måste ses. En biprodukt av mitt liv har jag blivit, en skugga av mitt forna jag är allt som ligger kvar i det strängt begränsade solljuset som letar sig in i mitt rum under ett par kvävande timmar mitt på dagen. Inga färger förutom varierande toner av grått skiftande till mörkt, svart och som alltid ...denna evinnerliga kylan.
Jag reser mig upp, vilket i sig är mig en överjävlig bedrift och tar till slut modet till mig och drämmer knytnäven i den hårda väggen. Jag känner ingen smärta, bara ser hur blodet sipprar fram från de platta knogarnas misshandel. I mina öron sjunger endast den tinnitus jag burit i så många år och blivit ett signum för min egen verklighet. jag sjunker ner på mina knän och tänker högt och tydligt i mig själv att jag måste ur denna fångenskap annars kommer jag dö en oerhört plågsam och långt i från stilla död..
Jag har varit här länge nu, faktiskt så länge så att jag har förlikat mig med verkligheten så som den har blivit med tiden som sprungit i väg, i kapp mitt gamla slitna samvete, och allt känns som om ett tungt blött täcke lagts över mig och pressar mig hårt ner mot den hårda betongen. Jag kan inte heller röra mig i någon större utsträckt grad, ej heller tänka de tankar jag en gång kunde smeka mig själv med i lediga gladlynta stunder då jag kunde bevega mig bland nära och kära... i tankarna, alltså. alla har de försvunnit, dragit bort ur mitt medvetna, undermedvetna, aldrig har det varit så ensamt som nu... I dag känner jag knappt igen mig själv, min egen kropp och närvaro. Ju mer tiden breder ut sig ju mindre tycks jag bli och ständigt känns känslan av att förlorandets konst blir allt mäktigare. om fakta skall sägas så har jag börjat söka det stadiet då jag längtar efter att se exakt hur liten jag kan känna mig, hur stor makten som trycker ner mig kan få mig att bli...
Det blir allt svårare att igenkänna den kärlek jag vet eller rättare sagt har vetat funnits i mitt liv, tidigare liv, for det är så det här måste ses. En biprodukt av mitt liv har jag blivit, en skugga av mitt forna jag är allt som ligger kvar i det strängt begränsade solljuset som letar sig in i mitt rum under ett par kvävande timmar mitt på dagen. Inga färger förutom varierande toner av grått skiftande till mörkt, svart och som alltid ...denna evinnerliga kylan.
Jag reser mig upp, vilket i sig är mig en överjävlig bedrift och tar till slut modet till mig och drämmer knytnäven i den hårda väggen. Jag känner ingen smärta, bara ser hur blodet sipprar fram från de platta knogarnas misshandel. I mina öron sjunger endast den tinnitus jag burit i så många år och blivit ett signum för min egen verklighet. jag sjunker ner på mina knän och tänker högt och tydligt i mig själv att jag måste ur denna fångenskap annars kommer jag dö en oerhört plågsam och långt i från stilla död..
=)
Kommentarer
Trackback
