I huvudet på KJELL

Med rätt stöd och närvaro i en trygg och stabil närmiljö så kan saker och ting också bära sig riktigt långt, jaa faktiskt ända upp till den övre topp, vilket det nu måste vara. Men det är klart, den allra största skaran av oss kommer aldrig dit, når aldrig ända fram till de, våra drömmars sköna mål, utan blir relativt snart i våra livscyklar medvetna om vart vissa gränser sträcker sig. Den lyckligt lottade finner sig väl till rätta i denna situation och bygger sina nätverk av kontakter av alla de slag därifrån och på mångt och mycket "lever långt och lyckligt ever after..."

Men den världen vi kallar våran jord, vårat hem rymmer en lång lång räcke andra ödes varianter för oss olika individer att botanisera i och utan att för den sakens skuld alltid kunde hitta sitt spår ändå. Man funderar ju faktiskt mellan varven hur många som ser sitt livsspel gå dem förbi utan att någonsin ens vara i närheten av sin egen personliga kännedom - och då till och med så långt in på sina livs höstar att de känner den annalkande frosten börja bita sig fast i det allt mer skrumpna skinnet!

Jag tror inte riktigt jag själv befinner mig i just den stolsitsen. Om något, så vill jag tro att jag känner mig själv ganska så hyfsat bra. Detta är ingenting annat än ett mjukt konstaterande efter åratal gömd i tankarnas sirrumsarium där jag nog kommit fram till lite olika slutsatser som med tiden tilltalat den person jag är. Lätt har det knappast varit, livet alltså. Lärdom och visdom är stenar tunga som berg att bära med sig genom ur och skur och måste vänjas, integreras in i ens liv och hjärta med stor omsorg, känsla och ibland, faktiskt med en viss finess av briljans.  Att lära sig se en blommas skönhet i för tidig ålder leder (i alla fall i mitt fall!) obönhörligen till insikten om hur livets gång kan vara brutalt och hårt på en och samma gång. Faran med att skåda döden i unga år kan skada ohyggligt sårt och ge konsekvenser genom livets hela skeden. Likaledes dör ju blomman i ett vissnande stoft mitt framför ens ögon, och man ställer sig genast frågor...

Alla dessa oändliga paralleller i olika färgscheman i ödets alla nycker. Alltid finns där någon vid ens sida man aldrig ser...