Månen som min ända vän...
Tunga sinnen var min ledsagare under de strängaste av år, de som sträcker sig så långt bakåt som mina minnen tillåter. Ofta såg jag aldrig molnen över mitt huvud därför att jag själv var insnärjt i tveksamma löften om en förfalskad tillvaro, kallad en illusion om ett liv. Redan från barnaskorna borde jag känt av hur illa det kanske skulle komma att bli, om jag då hade kunnat anamma förmågan att läsa skrifter som jag gör i dag, men naturligtvis låg det inte till så. Den långa vägen var även den för mig att vandra som för alla andra, och knäckt och ledbruten speglar jag därför i dag de grymheter jag inbjöd i mitt liv genom åren. Urvalet är av gigantiska mått och egentligen är det omöjligt att välja en början rakt upp och ner, ty skiftningarna är lika oändliga i sina nyanser som övergången mellan de sju färgerna i den regnbåge som aldrig egentligen bottnar i någon fast mark.
Då döden tycktes vara en slutgiltighet tog alltid en ny början vid. Den dagen då regnvatten fyllde den nyuppgrävda graven, som gapade i otålig väntan på den kista som under psalmer hängde väntandes på sin ställning, vände sig svarens mynt i mig och skapade motpoler kring mitt eget vetande. Fruktan slog sina rötter i mitt hjärta och från den dagen då mitt första Sista Farväl i tysthet lät höras från mitt blödande hjärta, vacklade jag mer än någonsin förut. Jag föll och jag faller än mot avgrunder som delar sig mellan alla dessa världar ämnade för andra än mig själv. Som främling för mig själv har jag gjort mig själv bekant med mannen som bärare för masken, den masken som äger förmågan att skilja mellan sorg och tvivel - en konstart i sig värd att iaktta då stunderna börjar överta mina innersta kvalor och livet sakta låter sig formas som oäkting. Nu, eller snarare då, när det ända att ty sig till var fastheten kring murarnas begränsande fasader, detta tveklösa svek mot mitt arv från min far, såg jag mig själv i upplösningens rand. Ett stycke overksamhet lika bastant som de överfyllda pölarna som sedermera rann över sina pölar och tillslut inledde sitt mål med att fylla min faders grav innan han själv gjorde det.
Det har funnits stunder lite senare i livet då tankarna har funnit lekfullhet i att laborera med iden att jag på något vis lämnade efter mig en liten del av mig själv i ovädret som styrde över tillställningen under min fars jordfästning, och att jag därigenom, på egna villkor, finns bredvid honom än i dag. Naturligtvis fullständigt befängt, men tryggt likafullt eftersom det skänker mig emotionellt lugn i svåra stunder.
Utanför fönstret som delats av åtta stycken stålbalkar, syns tydligt den enda vy som tillåtits vara tillgänglig för den värld här inne; vidsträckta öde landskap bortom fantasins vilja att ens försöka ta sig härifrån. Inneslutenhet är vad de kan bjuda på, och det är exakt vad vi får,också. Tillika tid blir ett väsentligt begrepp i ett otal varierande nyanser, där vi alla måste välja vår egen personliga skildring. Det underlättar förstås, att se sig själv i ett sammanhang, här inne, det gör det alltid. Hemligheten är och kommer alltid att bli sökandet efter Vägen Dit. För att stå utanför sina egna Vägar, klarar inte ens den mest förhärdade av oss förhärdade. Stunderna dyker alltid upp i tystnaderna kring kvällens lena spel då mörkret sakta men säkert trycker sig in i bland oss som den bjudna gästen i egna stora spel. Inte ens en knackning, eller förvarning ges då timmarna börjar bli slagna, och faktiskt, vi lär oss egentligen aldrig heller att ta in denna lärdom förrän allt det gamla tagit till flykten genom de egenhändigt öppnade dörrar i våra sjuka sinnen.
Med månen som min ända vän tittar jag upp, och låter skenet skölja mina synder och forsla mitt gamla liv till sin oemotståndliga död...
