I huvudet på KJELL

Jag gick bara där vinden tog mig utan en tanke på vare sig framtid eller då tid. Allt som gällde var nutid och det som omfattades Den egenkära. Ledstjärnan i den dröm jag bar på, lyste upp ett diffust mörker i en värld jag försökte få att bli min. Ingen fanns som kunde dra min last, så jag valde min egen väg på mina villkor - att leva för dagen, för när allt kom omkring så fanns endast den i mitt liv...
När jag nu står på randen, beskådandes den ohygglighet som lagts bakom mig, ser jag ruinstadens kringgärd, ödelagda landskap och besticks av den doft som kännetecknar "den brända jordens vissnande". Inkapslad som jag blev, tränger sig drömmen aldrig ut och naturligtvis aldrig heller in. Moment 22 i en vriden skugga som med sina klor bundit mig fast vid tidens tecken... Stilla blev det sedan utåt, från min del av alltet, och det var jag som såg mig själv glida ut över horisontens sköra kant. Jag tog mig aldrig upp igen... förrän nu, med hjälp från den nya solens energier, förmodligen ämnat för någon annan. Men vad vet jag, jag grep chansen och begav mig...