Sökande...
Alla har vi rätt till ett bättre liv, en fullvärdig förståelse och en trygg tillit till en större och mäktigare sammanhang. En gemensam nämnare för den vilsna lilla individen som utgör ett jag - mitt jag - har jag valt att kalla SÖKANDET. Resan pågår från födselns svidande första andetag till det sista panikartade drag efter den samma. Vägen både vindlar sig och häver sig, slutar abrupt för att senare, bortom all förnuft, ta till sin början återigen, då det enkla vi kallar HOPP tycks ha försvunnit ur sikte, för all världens tid och rum.
Så befängt det klingar i mig att, kunde påstå att under halva resan finna sig nöjd med sin tillvaro, sätta ner sin kropp och på allvar tro, att målet vore nådd. Ett bägare gift som redan druckits ur...
Letandet efter en sanning är i grund och botten den ända drivkraft som kan mäta sig med den männsklighetens syn jag är begåvad med. Att endast kunde förstå detta, är ett delmål jag inte ens kommit fram till än, långt mindre siktat in mig på, ty den sortens struktur är jag inte gjord utav. Det är en del av leken, att komma fram till någonting...(?)
Framsynt, villigt, givande...
Lika ringa som vi kan med bestämdhet ge en fingervisning om hur energierna ter sig när våra liv här på jorden släcks, kan vi tala om för någon vad meningen är för oss som stövlar ovanpå jorden. Allt har sin natur given och vi vet knappast ens vem vi själva tillhör - då vi inte har en aning om vem eller vad vi egentligen är. Vi lever i nuet insvepta i en kvävd sekund av en bruten tid, inte helt olikt en droppe vatten som strilar ner från ett universum kallad: MOLN!
Allt blir så galet om vi inte lyfter våra blickar högre än till dörren för vår egen sorg, där vi omtumlande stannar i smärtans kors, och förevigar våra liv i ett drama utan någon född stjärna. Den dagen vi ser oss själva ljuset från stjärnan som nyss nämnts, vill jag tro att vi någonstans faktiskt är på väg...
Det behöver inte vara så lätt , men det måste inte vara så fördömt svårt heller, att ge sig själv chansen att delta i ett sammanhang...
Så befängt det klingar i mig att, kunde påstå att under halva resan finna sig nöjd med sin tillvaro, sätta ner sin kropp och på allvar tro, att målet vore nådd. Ett bägare gift som redan druckits ur...
Letandet efter en sanning är i grund och botten den ända drivkraft som kan mäta sig med den männsklighetens syn jag är begåvad med. Att endast kunde förstå detta, är ett delmål jag inte ens kommit fram till än, långt mindre siktat in mig på, ty den sortens struktur är jag inte gjord utav. Det är en del av leken, att komma fram till någonting...(?)
Framsynt, villigt, givande...
Lika ringa som vi kan med bestämdhet ge en fingervisning om hur energierna ter sig när våra liv här på jorden släcks, kan vi tala om för någon vad meningen är för oss som stövlar ovanpå jorden. Allt har sin natur given och vi vet knappast ens vem vi själva tillhör - då vi inte har en aning om vem eller vad vi egentligen är. Vi lever i nuet insvepta i en kvävd sekund av en bruten tid, inte helt olikt en droppe vatten som strilar ner från ett universum kallad: MOLN!
Allt blir så galet om vi inte lyfter våra blickar högre än till dörren för vår egen sorg, där vi omtumlande stannar i smärtans kors, och förevigar våra liv i ett drama utan någon född stjärna. Den dagen vi ser oss själva ljuset från stjärnan som nyss nämnts, vill jag tro att vi någonstans faktiskt är på väg...
Det behöver inte vara så lätt , men det måste inte vara så fördömt svårt heller, att ge sig själv chansen att delta i ett sammanhang...
Kommentarer
Trackback
