Tacksamhet i en knuten hand?
Som tiderna förändras och vi med dem... Det är nog förmodligen stor lycka att livet inte alltid blir som det var tänkt. Hur skulle förresten det sätt ut om vi alltid följde förutvalda spår till respektive förutbestämda mål? Inte så roligt och långt mindre spännande. för visst är det väl tacksamt, tycker i alla fall jag, att gå genom livets krumgångar och labyrinter utan att veta någonting alls egentligen, om hur bilden ser ut bakom nästa krön...
Nu är ju inte våra liv lika på ytan. Och även det vill jag starkt uttrycka som tacksamt, eftersom jag nog inte önskat att min granne eller vän ( eller ovän, för den delen!) skulle ta sig an de pärser jag själv strävat mig igenom - och inte heller skulle jag nog vilja uppleva de trauman jag hört om och läst om krediterade andra olyckligt lottade världsmedborgare som överallt virrar vid våra sidor...
Nej, tacksamhet är ett begrepp som nog inte kan rymmas i en knuten hand. Allomfattande i sin natur, innebörden alltså, kan vi nog räkna med att strosa genom en livslängd utan att helt komma på det rena med hur pass vidsträckt detta begrepp sträcker sig. En av dessa små guldkorn som ligger i våra mörker och glimmar, om vi väljer öppenheten att se det så...
Att känna tacksamhet över andras (eller ens egen) otacksamhet, torde vara en dygd i sig och levererar kvaliteter till värden i ens eget liv. Att kunde se och uppleva och sedan lära, är för mig, en underbar gåva som jag gärna lär mig så länge jag lever. Att bli upphöjd till denna insikt på min dödsbädd vore en tacksamhetsgest av det yttersta spekter i min tid och skulle lika gärna ge mig frid i min eviga vila som någonting annat. Så väljer jag hur som helst att se det, dit jag har kommit i dag.
Men, å andra sidan, vad vet väl jag om morgondagen som sagt, ty spänningen är olidlig om vad som väntar runt nästa krön....
=)
Kommentarer
Trackback
