Kärlek till livet.
Det har gått lång tid nu. Flertalet år har passerats sedan bisterheten i Stockholm tärde på mig. "Den heliga stadens" sista vers har sjungits och orden har sen lä'nge burits bort med vinden. Men den "impact" staden har haft i mig vill nog ändå för all framtid väga i mig, försöka skapa obalans, få mig att falla... Stockholm kommer inte att lyckas. Staden måste vara vacker i all sin prakt, lysa stolt över hela sitt land men för mig - som vet sanningen - vill den alltid förbli en mörk, trång tunnel där hemligheterna inte alls ligger dolda i mörker utan snarare lyser öppet.
Visst, nu är det ju ingen annans än mina egna hemligheter det är tal om. Det är inte så att de minner jag när till staden är någon karakteristika för bilden som skyfflas världen över. För staden är vacker, underskön ja, näst intill sagolik på fler än ett sätt. Men för mig är den symboliken till ett hårt liv...
Nu är det ju ingalunda stadens fel att det blev som det blev. Naturligtvis inte. Utan Stockholm blev det redskap som behövdes för galenskapen inom mig att leva ut sina vilda svängar. Så blev det också, åtskilligt mycket vidare än jag någonsin trott mig ens vilja. Med distansens facit i hand, kan jag lugnt säga så. Jag var en vilde och jag grusade mina bästa år däri, kanske jag skulle kunde påstå, men vill det inte. Numera separerar jag skikten från varandra och delar meningar om vartannat och finner till sist frid bland mina minnen. Jag hittar en väg till mig själv genom upplevelser av "ett annat slag", så att säga...
Visst, nu är det ju ingen annans än mina egna hemligheter det är tal om. Det är inte så att de minner jag när till staden är någon karakteristika för bilden som skyfflas världen över. För staden är vacker, underskön ja, näst intill sagolik på fler än ett sätt. Men för mig är den symboliken till ett hårt liv...
Nu är det ju ingalunda stadens fel att det blev som det blev. Naturligtvis inte. Utan Stockholm blev det redskap som behövdes för galenskapen inom mig att leva ut sina vilda svängar. Så blev det också, åtskilligt mycket vidare än jag någonsin trott mig ens vilja. Med distansens facit i hand, kan jag lugnt säga så. Jag var en vilde och jag grusade mina bästa år däri, kanske jag skulle kunde påstå, men vill det inte. Numera separerar jag skikten från varandra och delar meningar om vartannat och finner till sist frid bland mina minnen. Jag hittar en väg till mig själv genom upplevelser av "ett annat slag", så att säga...
Med de hårda åren bakom mig sätter jag oerhört stort pris på det enkla liv jag i dag lever. Tacksamheten visar inga gränser i mitt inre över den trygghet jag befinner mig i numera med allt ordnat framför mig. Omvälvningarna som lett mig hit är fantastiskt stora och uppoffringarna enorma, sätt till mina mått. En resa något utöver det vanliga, vill jag säga att det varit - en dröm som blivit sann...
Att lämna ett femton tals år med missbruk bakom mig har faktiskt gått förvånansvärt lätt när jag även nu tar en glött i backspegeln. det svåra var aldrig vägen ut, utan att iscenasättandet av mitt beslut att bli en fri människa. Ohyggligt många andra människor i samma situation som jag var i då, fallerar på den tankegången. jag ville mer än så. Jag vill hela vägen ut, hela vägen fram... Så som sagt, beslutet var enkelt, ja faktiskt busenkelt. Precis lika enkelt som att fastna i miljön i försten. Det var handlingen som växte fram ur beslutet som krävde sin man, om jag säger så...
Den avgörande faktorn vilar i det sättet jag tillät mig tänka i mina ungdoms år. För jag var övertygad om att ingenting ytterligare kunde skada mig efter de barndomstragedier jag genomgått. Mitt skydd mot världen blev en sköld inte heller jag kunde tränga varken ut eller in ur. Det gick för långt och för vilt till och innan jag hittat rätt i mig själv så syntes inte längre landremsan från där jag var. sakta insåg jag att mina strapatser långt ifrån var förbi - de hade faktiskt knappt nog börjat.
Jag behövde komma bort från Grimstad som blivit så alldeles för levande (på ett för mig dåligt sätt). Jag valde Stockholm för sin storlek och sitt avstånd, och gav ros åt min tro att jag där skulle kunde vara en anonym individ och lära mig leva mitt liv i fred. Det tog några år innan vetskapen om att allting är relativt även i det avseendet, även i den miljon-staden. Till sist blev till och med Sveriges huvudstad för liten för det jag höll på med, hur otroligt det än måtte låta.
Naturligtvis var det i mig själv jag blev för liten. Det var i mig själv jag tog in för mycket vatten och såg mig själv kantra, förlisa. Inte förrän jag drivit i land långt senare har jag insett att min ospända båge inte längre behöver spännas. Äntligen kunde jag slappna av för en gång skuld och försöka bli en människa igen.
Mitt sökande fortgår ännu, och i oförminskad styrka. Jag är ingalunda den helhet jag vet jag kan (och skall) vara. Men börja någonstans måste jag, om än mycket senare än de flesta andra i livet och inte kan jag heller springa runt och "gömma mig" i all evighet, heller. Därför skickas mycket nytt ljus in i mina "darkened rooms" för tiden och inte för något annat än mitt eget bästa välmenande. Jag måste ge mig själv och min närmaste omgivning den respekten den förtjänar. För i grund och botten, efter att alla plågsamma minnen som förpästat kölvattnet kring min tidigare framfart silats bort, så handlar livet, även mitt - om kärlek till livet. Ett liv jag återfunnit och återknutit mina bånd till...
Det har hänt ofantliga saker mellan då och nu, men mer om det sen.
I dag vill jag inget hellre än att ge liv åt livet mot förut, då jag - mot idag - stod på huvudet djupt försjunken i illusionen om min egen romantiserade undergång...
Mitt sökande fortgår ännu, och i oförminskad styrka. Jag är ingalunda den helhet jag vet jag kan (och skall) vara. Men börja någonstans måste jag, om än mycket senare än de flesta andra i livet och inte kan jag heller springa runt och "gömma mig" i all evighet, heller. Därför skickas mycket nytt ljus in i mina "darkened rooms" för tiden och inte för något annat än mitt eget bästa välmenande. Jag måste ge mig själv och min närmaste omgivning den respekten den förtjänar. För i grund och botten, efter att alla plågsamma minnen som förpästat kölvattnet kring min tidigare framfart silats bort, så handlar livet, även mitt - om kärlek till livet. Ett liv jag återfunnit och återknutit mina bånd till...
Det har hänt ofantliga saker mellan då och nu, men mer om det sen.
I dag vill jag inget hellre än att ge liv åt livet mot förut, då jag - mot idag - stod på huvudet djupt försjunken i illusionen om min egen romantiserade undergång...
Kommentarer
Trackback
