I huvudet på KJELL

Jag bytte som bekant ut min trygga lilla barndomsby mot den stora, myllrande Stockholm där gränserna var av en helt annan kultur för mig. Anonymiteten gav mig de krafter jag behövde för att kunna dyrka min egen undergång, på mina villkor - villkor jag satte allt eftersom tiden gick - och blev till år. Det är konstigt hur man väljer sina vägar i livet. Jag tillbringar mången stund numera i min "lilla hörna" där tankarna beveger sig mellan de tider jag genomgått. Med fasa emellanåt, med glädje allt mer sällan. Men en mening av något slag måste det ju finnas, tycker jag och kan därigenom lägga lite av min inre stress på hyllan. För i skrivande stund har det allra mesta av de kvalor jag levt ut förpassats till hädanevärlden. Det som återstår av de minnena är att kanalisera ut skuggorna de efterlåtit sig, de som "by now" har dött av leda i mitt nya liv...

Mig veterligen, har alla människor problem. Inga av samma karaktär som den nästa, och vi ser alla olika på det som betyder något för den andra. Många av oss klarar att hantera bort våra problem, ja kanske även växa sig starkare genom detta. Andra tillhör skaran som knäcks, går under, drunknar innan insikter slås i rot och hinner växa till sig. Jag anser mig vara en av de förstnämnda. Jag har besuttit insikten om att den jag var, aldrig var mig. Det fanns inget tillstånd för mig att ända mitt liv i de spåren jag befann mig i, under mina år i Stockholm.

För den oinsatta måste det vara obegripligt - för den insatta är det en självklarhet att förstå hur jävla snabbt det går åt helvetet i livet när den första stenen har satts i rullning - och man envisas med att hänga på en sådan.

Mycket spelar roll i ens liv, väldigt mycket. Mer än vad som egentligen borde vara lagligt, men jag tror inte det är någon slump att så oändligt många människor, olika människor delar de samma problem som de jag har haft. Om något kan en sådan tanke skänka en gnutta tröst emellanåt. Men bara för stunden. Och endast inombords. Utåt sätt står man, som i mitt läge ensam med de kluvna verkligheter som till syvende och sist spelar roll. Det finns, ju längre man drar "leken" endast en väg ut - och det är ut! Uppoffringar tror jag är ett nyckelord i sammanhangen. Det krävs någonting utöver det vanliga och, som även här i mitt fall, "A change of personality!".

Även om inte det livet bär något värde i sig så krävs det en hel del mod ändå att förkasta det åt sidan, bara så där. Det handlar ju trots allt om en människas liv - ens eget tillochmed, och det är överhuvudtaget ingen självklar syn just då. Inte efter ett flertal år!

Vanans makt är ju också som bekant stor, och vi människor finner trygghet i väldigt mycket. Kanske tillochmed för mycket. Jag förundras över hur jag kunde tillåta mig att styras så länge, så djupt och har naturligtvis en mängd svar i min hand på frågorna. Men de hör inte hit ännu. Allt har ju sin tid och detta är inte det...