Till en värld där tårar finns.
Även om jag vet så alltför väl gråtens ursprungs källa i en människa, varifrån och varför den uppstår, har det i stort sätt varit en form av omöjlighet för mig själv att utlösa denna självbevarande ventilsats i min egen kropp. Någonting brändes sönder i mig de yngre år som bestod av alldeles för mycket av just den varan, gråt alltså. Jag kan söka mig bakåt i min egen tid och spåra händelser med ganska galen noggrannhet och kommer då till tiden innan mitt medvetande hårdats av yttre faktorer i form av mitt sätt att leva. Mitt fokus färdas bakåt till försommaren 1996 då jag befinner mig på min systers jordfästning - utan förmågan att fälla en enda tår... Min sorg var ingalunda mindre för den sakens skuld, långt i från, utan jag hade rent av blivit någonting nytt även för mig själv.
Mina tankar då stannade väl inte för länge vid just detta, utan var väl i stort sätt inställt på "försvars-mode", en välkomnande innestängningsprocedur där mycket handlade om att överleva. Så till den grad bedövad av mitt leverne att jag då kunde stirra rakt igenom den svarta verkligheten jag befann mig i och på den vägen kliva utanför den sfär jag stod i anslutning till.
Alla dessa människor som stod gråtande runt omkring mig med sina våta ögon och näsdukar, för det var väldigt många människor på hennes begravning, bekom mig inte det minsta. Jag hade på den tiden även mitt hår att "gömma mig bakom" och mig veterligen kunde ingen se hur min blick förblev torr, uttryckslös och tom under hela ceremonin. I eftertid är det heller ingen annan än jag själv som vet hur jag blev i mitt inre fortsättningsvis, och hur svårt det har varit sedan dess att verkligen kunna gråta...
Mina tankar då stannade väl inte för länge vid just detta, utan var väl i stort sätt inställt på "försvars-mode", en välkomnande innestängningsprocedur där mycket handlade om att överleva. Så till den grad bedövad av mitt leverne att jag då kunde stirra rakt igenom den svarta verkligheten jag befann mig i och på den vägen kliva utanför den sfär jag stod i anslutning till.
Alla dessa människor som stod gråtande runt omkring mig med sina våta ögon och näsdukar, för det var väldigt många människor på hennes begravning, bekom mig inte det minsta. Jag hade på den tiden även mitt hår att "gömma mig bakom" och mig veterligen kunde ingen se hur min blick förblev torr, uttryckslös och tom under hela ceremonin. I eftertid är det heller ingen annan än jag själv som vet hur jag blev i mitt inre fortsättningsvis, och hur svårt det har varit sedan dess att verkligen kunna gråta...
När jag lämnade Grimstad efter Hildes begravning stegade jag rakt in igen i den mest känslolösa värld jag själv kan föreställa mig. Med skyhögt tempo från morgon till kväll och sedan däremmellan också för den delen, hann jag aldrig ge ifrån mig den sorg jag bar på. Jag var helt enkelt utledd på sorg och förnekade mig själv alla faktum kring det. Jag gjorde mig själv den björntjänsten att inte ha tid till det och har naturligtvis lidit emotionella förluster av stora mått på grund ut av det. Som en parallell eller motsats, kan jag heller inte slå mig till minnes att jag under åren i Stockholm har kunnat skratta - som i äkta vara - ordentligt där jag ger mig hän i ett öppnande av själens fria universum...
Med tiden försvinner enheter ur ens liv i ett långsamt gående mönster och som livet tedde sig då, drogs jag sakteligen längre och längre bakom mina egna kulisser. Fram sedan, dök en kyla upp i mitt hjärta som fick mig att dra täcket över mig. Återigen lever jag i ett försvinnande. Återigen ser jag inte mitt element, utan jag skapar ett nytt som långt ifrån är till mitt bästa gagn.
Åratal senare blir det som att lämna krigets vidder och jag får möjligheter lagt framför mig. Jag tar dem och på den vägen tar jag klivet in i nya rum. Försiktigt till en början, släpper jag greppet och låter dimmorna skingras. Kampen är till synes bara vid sin början men åtminstone ger jag mig från och med då in i kampen med helt nya vapen för handen. Och, till min förvåning känner jag mig starkare än någonsin...
Till och med så långt har resan gått att jag har hittat mina tårar igen. Men med det menar jag på inga villkor att jag sitter dagligen med tårfyllda ögon, vätar ner mina kinder för minsta lilla. Nej, det var endast en händelse som slog mig hårdare än förväntningarna var ställda på; lilla Hedwig gick bort från oss nu i vintras och därmed brast min evigt långa "tårdövhet".
Med stor sannolikhet brast dämningarna kring en del andra islolerade trauman på samma gång. Inte mig emot alls, jag är i dag vuxen nog att hantera det. Men det tog mig ändå mer eller mindre på sängen, den där november eftermiddagen. På ett svårbegripligt sätt sjönk jag ner närmare ytan igen och ett inslag av ro, lugn sänkte sig även det över mig. Ett led i processen att hitta mig själv ser jag det som och i den välkomnar jag allt!
Jag sätter tilltro till att allt äger sin egen tid, och i den andan ser jag hur jag färdas. Hastverk finns inte längre som alternativ i livet för min del. Nej, lugnt och försiktigt går jag fram i dag, som att gå på ett mycket skört och bräckligt underlag. Som jag sade precis, allt har sin tid och min tid börjar nog allt komma lite närmre...
Till och med så långt har resan gått att jag har hittat mina tårar igen. Men med det menar jag på inga villkor att jag sitter dagligen med tårfyllda ögon, vätar ner mina kinder för minsta lilla. Nej, det var endast en händelse som slog mig hårdare än förväntningarna var ställda på; lilla Hedwig gick bort från oss nu i vintras och därmed brast min evigt långa "tårdövhet".
Med stor sannolikhet brast dämningarna kring en del andra islolerade trauman på samma gång. Inte mig emot alls, jag är i dag vuxen nog att hantera det. Men det tog mig ändå mer eller mindre på sängen, den där november eftermiddagen. På ett svårbegripligt sätt sjönk jag ner närmare ytan igen och ett inslag av ro, lugn sänkte sig även det över mig. Ett led i processen att hitta mig själv ser jag det som och i den välkomnar jag allt!
Jag sätter tilltro till att allt äger sin egen tid, och i den andan ser jag hur jag färdas. Hastverk finns inte längre som alternativ i livet för min del. Nej, lugnt och försiktigt går jag fram i dag, som att gå på ett mycket skört och bräckligt underlag. Som jag sade precis, allt har sin tid och min tid börjar nog allt komma lite närmre...
Kommentarer
Trackback
