Den jagade i livet.
Jag kunde helt enkelt inte må sämre i livet, alltså hittade jag det outtalade svaret på min egentligen, aldrig ställde fråga. Genom upplevelser hittade jag det styrkt att min egen vilja var, att bara fortsätta på den inslagna vägen, hur det än skulle brista eller bära. Efter branden, då det sista av mitt egna omgjordes till en askhög, upplöstes det som fanns kvar av något närande hopp för min del. Ingenting var sig likt eller blev det, det visste jag och någonstans var det just det jag ville.... trodde mig vilja, i alla fall.
Jag antastades av en stormflod av självömkan och fann med lätthet fram till en legitimitet kring mitt ökande missbruk. Inte kunde jag väl förnekas rätten att "börja må bra" när alltings jävelskap ständigt varit min följeslagare genom åren? Skulle inte tro det. Så jag hissade upp nya flaggor som vajade fritt i de nya vindar jag satte mitt liv i.
Det går fort när det väl börjar, så alltför fort. Min värsta fiende, den jag under tiden fann stolthet kring var, min inställning till livet i helhet. Jag uppfylldes av ren råstyrka mentalt och genom mina tidigare erfarenheter såg jag inga som helst hinder som kunde få mig på fall. För fallit, det hade jag ju redan gjort. Det jag inte kunde se då var, att jag bara landat på en hyllsats - avgrunden var oändligt mycket större och djupare än så. Jag skulle bevitna det om inte så alltför länge. Gravitationen hade redan slagit känseln ur mig och jag låg allerede i viktlöst tillstånd...
Som i en dröm ter sig allt. Som att se mig själv i ansiktet där jag faller handlöst ner mot ett tomt intet. Jag kan följa min egen färd på en skrämmande nära distans - bara det, att det är ingen dröm, det är verklighet.
Det kommer alltid till punkten där det inte längre går att gömma sig bakom barndomsfasor och illa upplevelser. Livet sträcker sig längre än vad ett barnaliv ger utrymme för. En fara i sig jag visst nog skulle komma att bli varse. Som jag sade, genom mina tidigare upplevelser hittade jag legitimitet för...
Till en början var allt bara en fest, några roliga, sköna stunder med ett glatt umgänge. Musiken kunde liksom aldrig sina ut. Det fanns ingen tomhet någonstans. Som jag såg det då, var jag friheten själv. Fri från gränser, fri från föräldrar, syskon och resten av min familj. Jag var till och med (i stort sätt) fri från barndomskamrater och därmed frigjord från dessa dolda fasader man var tvungen att hålla uppe. Ett giftigt recept för en ung kille på jakt i livet... Snart nog blev jag varse det motsatta; jag blev den jagade i livet...
Det går fort när det väl börjar, så alltför fort. Min värsta fiende, den jag under tiden fann stolthet kring var, min inställning till livet i helhet. Jag uppfylldes av ren råstyrka mentalt och genom mina tidigare erfarenheter såg jag inga som helst hinder som kunde få mig på fall. För fallit, det hade jag ju redan gjort. Det jag inte kunde se då var, att jag bara landat på en hyllsats - avgrunden var oändligt mycket större och djupare än så. Jag skulle bevitna det om inte så alltför länge. Gravitationen hade redan slagit känseln ur mig och jag låg allerede i viktlöst tillstånd...
Som i en dröm ter sig allt. Som att se mig själv i ansiktet där jag faller handlöst ner mot ett tomt intet. Jag kan följa min egen färd på en skrämmande nära distans - bara det, att det är ingen dröm, det är verklighet.
Det kommer alltid till punkten där det inte längre går att gömma sig bakom barndomsfasor och illa upplevelser. Livet sträcker sig längre än vad ett barnaliv ger utrymme för. En fara i sig jag visst nog skulle komma att bli varse. Som jag sade, genom mina tidigare upplevelser hittade jag legitimitet för...
Till en början var allt bara en fest, några roliga, sköna stunder med ett glatt umgänge. Musiken kunde liksom aldrig sina ut. Det fanns ingen tomhet någonstans. Som jag såg det då, var jag friheten själv. Fri från gränser, fri från föräldrar, syskon och resten av min familj. Jag var till och med (i stort sätt) fri från barndomskamrater och därmed frigjord från dessa dolda fasader man var tvungen att hålla uppe. Ett giftigt recept för en ung kille på jakt i livet... Snart nog blev jag varse det motsatta; jag blev den jagade i livet...
Kommentarer
Postat av: kalle
oj vad jag känner igen mej i det du skriver...tack=)
Postat av: Kjell
Vi är inte så olika i missbruket som vi ofta ville tro...
:-)
Trackback
