Gryningen.
Jag är medveten om de otroligt stora rummen med bitterhet som står öppna. Den starka dragningskraften som trycker på som magneter i i både själ och kropp, dess inbjudan till att bli sittandes i mitt eget kaos och låta mig fördärvas ännu mer i min självömkan. jag vägrade tro på det, fast jag såg det, kände till det, levde mitt inuti det. Jag för min del, hade försatt mig själv i ett missbruk och skulle då ta mig fan kunna ta mig ur självmant också. Är jag karl nog att gå in, så är jag också karl nog att gå ur, så enkelt är det!
Insikten om mina felaktiga val var ingalunda någon nyhet för mig. Medvetenheten hade funnits i stort sätt från första dagen. Signalerna hade sköljts över mig från långt innan mitt eget strövtåg i domänerna tagit sin början; min familjs alkoholism, min mors rattfylla som tog hennes och min lilla systers liv, min stora systers stegrande drogmissbruk vilket ledde till hennes död i AIDS. Likväl tog jag själv steget in i denna värld av tvång, fördärv och förfallenhet. Det har kostat mig ofattbart mycket i livet. Främst min egen utveckling, men så är det, så blev det.
Femton år som i ett dårhus, är så jag ser det. Det blev helt enkelt för mycket, för länge...
Så dagen började gry så småningom och tiden för ett avgörande beslut dök upp i min närhet. Övervägandets skarpa timme hade kommit, äntligen kommit. Just där och då fanns nog inte "äntligen". Denna enorma självinsikt blandad med en sällsam beslutsamhet skrämde mig mer än vad den välkomnades. I små, skarpa glimtar kunde jag urskilja mellan dimmorna, hur lång färdvägen var som låg framför mig. Dessa syner kändes som en annalkande förlamning i mina lemmar och så fysisk har jag nog aldrig någonsin känt ett hopp brytas av på mitten som just då...
Men det fanns inte längre något alternativ. Jag hade gjort mitt i missbrukarkretsar och tiden hade trots allt dagats.
Vid min sida fanns den nyvunna vännen i mitt liv Tina och hennes (och sedermera våra) två små kinesiska nakenhundar. Efter ett helt osannolikt möte vid ett stall i Stockholmstrakten levde vi fram ett vansinnigt beslut om att flytta till Halmstad. I mitt rådande kaos föll avgörandet med lätthet, eftersom det inte fanns någonting för mig att förlora kring detta. Min kropp var sliten och mina sinnen trubbade. det var dags...
Efter lite om och men hade jag sålt hela mitt beskaffande så här långt i livet. Om något, stod jag nu på den baraste av backar. Färden gick mot västkusten där en helt ny stad väntade. Den enda jag kände då var min flickvän. De resterande 88 tusen invånarna hade jag ingen som helst kännedom om. Min taktik var glasklar; Börja om! Börja om på bar backe var min ledstjärna och det var det jag satsade allt på. Desperata tider kräver desperata åtgärder. Min tid i Stockholm var förbrukad och jag stod återigen på ruta ett!
Det låg klart för mig att där jag varit var fel, helt fel. Så jag gick i rak motsatt riktning: Jag började umgås med människor som aldrig varit i mina gamla kretsar, jag började intressera mig för saker jag inte gjort förut, allt för att skingra tankarna och skapa mig ett nytt fokus. Jag lyfte ur mig själv från centrum och lät mina energier delas med andra. Eftersom tiden gick märkte jag att det gav från sig frukter och att de smakade så oändligt oändligt gott!
Kommentarer
Postat av: Sussi
Jag kan inte låta bli att ryckas med i det du skriver och jag känner både din smärta men även ditt hopp. Det är få förunnat att kunna skriva, men du min vän har det i dig! Jag tackar dig från mitt hjärta för att du så öppet delar med dig av ditt liv och du ska veta att det hjälper mig i mitt!!
/ Sussi
Postat av: Kjell
Min mening bakom skrivandet är just det, att kunde bidraga med något till någon!
kram
:-)
Trackback
