I huvudet på KJELL

Ett annat ord som etsat sig fast i min skalle var, uppoffringar.

I mitt stilla sinne tyckte jag även detta lät glasklart och jag fann stor frid genom att föreställa mig själv i nya miljöer, som en främling bland främmande, ett nollställd kapitel under blåa himlar. Jag tog som sagt var min chans och släppte den aldrig...

Till en början var det naturligtvis vanskligt. Jag brottades med, framförallt mig själv och mina gamla tankar, behov och (o)viljor. Inom mig rasade stormfulla hav av illvilligt beteendemönster, något som jag också visste skulle komma. Men jag stålsatte mig inför tanken att jag var på rätt plats och i rätt sällskap. Hela min nuvarande omgivning bestod ut av människor, individer som aldrig varit i närheten av något missbrukarmiljö och därför inte heller drog de associationer till ett sådant leverne. Jag hängav mig till deras vardag helt och hållet och övergav mina egna mönster huvudsakligen.

Det kanske främsta som slog mig då, var nog den avsaknad av äkta skratt som fanns i mitt liv. Jag kunde sitta i soffan bland människor som skulle komma att bli mig ganska nära vänner och höra dem skratta fritt och gott av saker som framstod för mig som oförståeliga och rent av märkvärdiga. Det stod snart klart för mig hur avlägsen jag själv blivit detta "normala liv". Och således även varse en klarare bild om hur lång min färdväg var till detta liv. In emellan slogs jag av rädslor för vad jag gett mig in på, men visste ändå att dessa "glimps of reality" skulle komma förr eller senare. Det stod mig klart ifrån första dagen att kampen självklart skulle bli en svår en, och var genom dessa hjärnstormar väl förberedd.

Den stora huvudpunkten är tid. Tiden har jag valt att se som en vän. Att använda den som ett redskap kan föra stora saker till verken och det gjordes också just det. Att bo vid havet har även det sina fördelar i gynnsam kombination med dessa två. Ett meditativt samspel mellan oss tre - Tiden, Havet och mina bördor, blev som ett klockspel i en uppstämningsfas. Jag hittade mig själv igen där vågorna bröts mot klippigt berg och kunde sitta där under de svåraste av stunder och hinna samla mig själv och mina tankar. Jag lät mina egna påminnelser regna över mig och tog där fasta på och återknöt mina strimlade trådar som lösgjorts under tidens gång. Allt handlade om för min del, att hålla kursen och inte låta mig drivas av för högt tempo. Här vid vattnet och dess öppenhet, fann jag tillbaka till mig själv och mitt mål och kunde sedan vända hemåt igen...

"Hemåt igen...".

Bara den tanken agerade som högoktanigt drivmedel i mitt liv. Överallt omkring mig såg jag stort innehåll, saker av mycket stort värde, saker att kämpa livet mitt ur för att behålla. När jag sökte och hittade alla skatter omkring mig eldade jag (ovetande) på min inre låga. Ju längre tiden förflöt och dagarna formades till månader gick processerna vidare i ohämmad stil och jag vann allt mer kraft i mig själv.

Klarsyntheten lös allt starkare för varje uppåtgående måne och jag kunde alldeles strax börja skönja mina framgående mönster. Jag började se mig själv väva ihop dessa och kunde snart också lägga det under mig; jag började se något som skulle kunde tillhöra mig, vara mitt...vårat!