I huvudet på KJELL

Jag för min del, har aldrig trodd på behandlingshem eller behandling av något slag som en lösning. Tanken har aldrig slagit mig och därigenom heller inte behovet. Nej, som skrivits förut: kan jag börja självmant så skall jag ta mig fan sluta själv också. Och på den vägen är det...

Att jag valde att "behandla" mig själv är inget nytt i mitt liv. Den processen har jag varit väl förtrogen med sen långt innan mina bekymmer stegrats till drogmissbruket. Jag har besuttit ett klarsyn utöver det jag funnit bekvämt. Allt syns  - för mig - som på en sträng; de olika traumatiska skeendena, de olika faserna i livet som avlöst varandra - allt i ett fullt förståeligt mönster som aldrig har gått att missförstås. Jag har varit oerhört medveten genom mina öknar och levat ut mina innersta sorger, mitt i stormars hjärtan. Under alla dessa resor har en subtil balansgång ägt rum, utanför min omgivnings kännedom. Bollarna har varit fler i luften än vad ögon har kunnat se.

På flera sätt har detta gjort färden än längre och än svårare. Men så har å andra sidan alltid mitt liv sätt ut, alltså är jag bekant med det som synopsis. Det har varit min väg och en viss trygghet ligger där för mig. (jag säger här "ligger" och inte låg, eftersom jag fortfarande lever än:-)  )
Så när det kom till att jag skulle bekämpa och inte befrämja mitt missbruk, såg jag inget egentligen större problem än att sluta. Sluta ta droger var lätt med den metod jag använde. Livsstilen var den som satt djupast, och det var här jag mötte någonting som skulle kunna kallas patrull. Men min lösning låg i min hand sen lång tid tillbaka... det var bara att köra!

Det blev en hel del promenader i naturens alla miljö så långt hallands län kan sträcka sig. Det blev promenader med hundarna tillsammans med tjejen, allt i en härlig form av "träning" för att sänka ner mitt oerhörda tempo som vida överskred det hälsosamma. Det är otroligt vilken effekt ett lojt vågskvalp kan ha på en människa eller hur en mås dans kring vindarna kan trolla bort mörka tankar i ett rastlös sinne...
Oansätt hur trevligt det var med Tinas eller hundarnas sällskap i stunder då konturerna började svänga lite för otrevligt mycket, så uppskattade jag mest av allt mina ensamma hålrum. Mycket just därför att jag visste innerst inne att jag förstod mig själv bäst, men också därför att hon aldrig kunde, till fullo, förstå min situation. Så istället för att behöva inviga en ny människa i detta system de macabre så tog jag dunsterna själv, för det mesta. Jag visste ju också att det funkade förut och var övertygad om att det skulle göra det igen.

Om någon frågar så svarar jag att det finns mängder med vägar för att bekämpa en galenskap. Själv skiter jag i alla andras (var min inställning!) och fortsatte gå mot mina mål.

Som jag också sade tidligare så fanns det hela tiden ett flertal bollar i luften. Ett ständigt aktuellt färgämne var (är) att mina band till min hemstad, mitt hemland var borta sen många många år, därför kunde jag utan vidare förflytta mig utan större emotionella kvalor. En viktig faktor i mitt tillfrisknande. På så sätt spelade det faktiskt ingen roll vart jag begav mig och jag kunde med lätthet lämna Stockholm, min bekantskapskrets, mina kontakter, miljö och engagemang. När färden ut från storstaden infann sig, hade jag slängt min telefon innanvi rullade förbi Botkyrka...
Stort närmare ett blankt ark skulle jag aldrig komma, vilket var precis vad jag behövde vara; ett blankt oskrivet ark!