Övervinna min insida.
Jag var tvungen att rensa mina tankar och ideer, dessa föreställningsvärldar som kryper in i en under den längre vistelsen i det besmittade miljö jag varit i. Det var ingalunda något nytt för mig att jag numera besatt tankemönster och "fixheter" som inte längre bar kraft i den nya värld jag tagit steget in i. I mina syner om "mitt ändrade leverne" ingick en sådan rening också som ett centralt inslag. Det visste jag och var även där beredd att ta de stora, nödvändiga stegen.
I mitt inre sökte jag ställa mig på min omgivnings nivå vad gällde tycke och tanke, men det var väldigt svårt, till en början. Det kom för mig med all tydlighet i världen hur främmande jag blivit - numera även för mig själv. Jag slogs av en ny typ av vetskap, en insikt där det handlade om att min uppgift var att hala in mig själv till deras strandkant och inte tvärtom, (vilket skulle visa sig vara fel!) att söka få in dem till min, som oansätt bara var en, i ett luftslotts arkitektur...
I mitt inre sökte jag ställa mig på min omgivnings nivå vad gällde tycke och tanke, men det var väldigt svårt, till en början. Det kom för mig med all tydlighet i världen hur främmande jag blivit - numera även för mig själv. Jag slogs av en ny typ av vetskap, en insikt där det handlade om att min uppgift var att hala in mig själv till deras strandkant och inte tvärtom, (vilket skulle visa sig vara fel!) att söka få in dem till min, som oansätt bara var en, i ett luftslotts arkitektur...
I detta nya miljö jag plötsligt befann mig i stod jag inte stadigt. Som jag nämnde här ovan så var jag fylld med ideer från en annan typ av världar än den jag trätt in i. Vi formas alla av den värld vi lever i och långt i från alla smälter ihop med varandra. Var jag det inte innan, så blev jag varse det nu!
Men förberedd var jag. Jag hade ju i lång tid bollat med tankar kring en dramatisk förändring av mitt liv. Och mina tankar hade blivit en centralgestalt i min tillvaro. Med detta gjorde, att jag under de sista åren av mitt missbruk levde i en allt mer paradoxal tillvaro där moraliska fördjupningar slogs hårt mot den värld jag umgavs av. Jag visste även att mitt vapen var just mina tankar och var hela tiden heligt övertygad om hur rättskaffande de var i förhållande till den jag var.
Så, liksom i smyg formade jag mina strategier, bytte ut mina visioner och grundlade en tendens till mitt avslut och en ny början...
Nu var jag alltså här och bara det enkla faktum ingav mig en smak för sgerns sötma. Det första steget hade gjorts och nu fanns bara resten kvar. Så enkelt var det. Metodiken var också glasklar; det hela var enkelt! Det hela var lätt, allt som gällde var att ge mig hän till den nya världen...
Här, där jag nu befann mig, fick mina tankar nytt utrymme. Här gällde det att omsätta dem i hanterbara former. En förändringens tid stod för dörren...och jag med den.
Jag invigdes bland nyktra människor medans jag själv brottades med mitt avslut. Jag kände mig som ett krigshäjat fartyg som gled in i en stilla turisthamn med solbadande gäster. Jag har aldrig någonsin känt mig så utanför egentligen, så olik min omgivning som här och nu. Jag kände och känner än i dag, en oändlig tacksamhet över dessa människor som öppnade upp för mig trots den jag var då. Obegripligt!
Jag såg och förstod det även då och ingick ett tyst löfte till dem, att de skulle få den bästa av mig sedan. Detta blev en av mina många stålsättningar som förde mig vidare på det rätta spår jag påbörjat. Jag skulle aldrig göra någon orätt mot dessa hängivna och älskvärda individer som, utan att de hade någon aning om det, drog mig in mot land och tog mig in till deras värld av kärlek, vänskap och förståelse...
Men, allt var upp till mig själv att övervinna min insida...
Men förberedd var jag. Jag hade ju i lång tid bollat med tankar kring en dramatisk förändring av mitt liv. Och mina tankar hade blivit en centralgestalt i min tillvaro. Med detta gjorde, att jag under de sista åren av mitt missbruk levde i en allt mer paradoxal tillvaro där moraliska fördjupningar slogs hårt mot den värld jag umgavs av. Jag visste även att mitt vapen var just mina tankar och var hela tiden heligt övertygad om hur rättskaffande de var i förhållande till den jag var.
Så, liksom i smyg formade jag mina strategier, bytte ut mina visioner och grundlade en tendens till mitt avslut och en ny början...
Nu var jag alltså här och bara det enkla faktum ingav mig en smak för sgerns sötma. Det första steget hade gjorts och nu fanns bara resten kvar. Så enkelt var det. Metodiken var också glasklar; det hela var enkelt! Det hela var lätt, allt som gällde var att ge mig hän till den nya världen...
Här, där jag nu befann mig, fick mina tankar nytt utrymme. Här gällde det att omsätta dem i hanterbara former. En förändringens tid stod för dörren...och jag med den.
Jag invigdes bland nyktra människor medans jag själv brottades med mitt avslut. Jag kände mig som ett krigshäjat fartyg som gled in i en stilla turisthamn med solbadande gäster. Jag har aldrig någonsin känt mig så utanför egentligen, så olik min omgivning som här och nu. Jag kände och känner än i dag, en oändlig tacksamhet över dessa människor som öppnade upp för mig trots den jag var då. Obegripligt!
Jag såg och förstod det även då och ingick ett tyst löfte till dem, att de skulle få den bästa av mig sedan. Detta blev en av mina många stålsättningar som förde mig vidare på det rätta spår jag påbörjat. Jag skulle aldrig göra någon orätt mot dessa hängivna och älskvärda individer som, utan att de hade någon aning om det, drog mig in mot land och tog mig in till deras värld av kärlek, vänskap och förståelse...
Men, allt var upp till mig själv att övervinna min insida...
Kommentarer
Postat av: Sussi
Dessa människor som öppnade sina hjärtan för dig och lät dig komma in i deras tillvaro, såg DIG för just den du är, en kämpe som vill göra en förändring. Men även om du är enormt stark och tar steget ur ditt tidigare liv så måste man får stöd och hjälp, dessa människor så din styrka och DIG och ville ge dig chansen för att dom trodde på dig!!
/ Sussi
Postat av: Kjell
Mmm, du har så rätt! Och jag är dem evugt tacksam och kommer alltid att vara det...
:-)
Trackback
