Förälskad i livet.
Jag kommer ihåg hur jag, sittandes i soffan bland mitt nuvunna umgänge slogs, av hur främmamnde det hade blivit för mig, hur vänner umgicks. Skrattet, det ärliga uppsåtet, den enkla glädjen över en oskuldsfull berättelse och hur mysig den skära naiviteten gjorde intryck på mig. Gradvis började jag skönja hur komplicerat jag blivit som människa genom att tillåta mig att glida i sär.
Partikeliseringen av min persona slog bakut i de utspridda delarna som fortfarande höll ihop min personlighet och där, i soffan kunde jag tyda det avstånd jag var tvungen att jobba samman igen för att hederligt kunde skapa det nödvendiga engagemang för att kunna bibehålla den nya roll jag givits. Sakta började det dämra för mig och sakta började lyset slå bort dimhöljet för mina ögon. Jag började genom mina vänners enkla sätt att vara på inse, min färdriktning...
Även det mest triviala i andra människors liv, som till exempel en middag med goda vänners lag, tedde sig främmande för mig, vid det här laget. Jag insåg att jag var tvungen att skola in mig själv i en sen länge glömd lära, en lära om livet så som det skulle vara. Jag började vägen från överlevnad till levnad, vilket för mig under hela min "nyvuxna" period i livet inte gått att skilja på. Fram tills nu hade allt handlat om att överleva, slog det mig när potatis-skålen skickades mellan flinka fingrar och vardagsrummet doftade av hemgjord sås och stekt kött. Glada tillrop och diverse konverstioner korsade varandra och, där jag var en delaktig länk i det hela. I stunder som detta kände jag hur enkelt det faktiskt var att "glömma" mina pågående dispyter mellan den värld jag gått från och till den nya. En ny ide började ta form, en strategis utvecklan slog sin rot och med den kände jag en lycka inombords som fanns i grunden för den vetskap om mitt vinnande; Denna kampen kunde jag inte förlora, så enkelt var det. Det kändes som en värmebölja ända inne i från själen och jag visst, jag visste att det här var någonting helt nytt i mitt liv och att jag aldrig skulle släppa det grepp jag kopplat kring denna underbara grupp människor!
Jag hittade här saker värdt att kämpa för och skulle för allt i världen stå mitt pass. Den energi det gav mig att bjudas in i deras härliga tillvaro och liv, den kontrast den stod i mot mitt eget, lyfte upp mig på oanande höjder. Och ingenting blev sig själv likt efter det första nyårsfirandet tillsammans med i stort sätt människor jag överhuvudtaget inte kände.
Spänningsmomentet ekade högt i mig, högre än vad drogerna kunde göra sig gällande och de fick här se sig överkörda.
Partikeliseringen av min persona slog bakut i de utspridda delarna som fortfarande höll ihop min personlighet och där, i soffan kunde jag tyda det avstånd jag var tvungen att jobba samman igen för att hederligt kunde skapa det nödvendiga engagemang för att kunna bibehålla den nya roll jag givits. Sakta började det dämra för mig och sakta började lyset slå bort dimhöljet för mina ögon. Jag började genom mina vänners enkla sätt att vara på inse, min färdriktning...
Även det mest triviala i andra människors liv, som till exempel en middag med goda vänners lag, tedde sig främmande för mig, vid det här laget. Jag insåg att jag var tvungen att skola in mig själv i en sen länge glömd lära, en lära om livet så som det skulle vara. Jag började vägen från överlevnad till levnad, vilket för mig under hela min "nyvuxna" period i livet inte gått att skilja på. Fram tills nu hade allt handlat om att överleva, slog det mig när potatis-skålen skickades mellan flinka fingrar och vardagsrummet doftade av hemgjord sås och stekt kött. Glada tillrop och diverse konverstioner korsade varandra och, där jag var en delaktig länk i det hela. I stunder som detta kände jag hur enkelt det faktiskt var att "glömma" mina pågående dispyter mellan den värld jag gått från och till den nya. En ny ide började ta form, en strategis utvecklan slog sin rot och med den kände jag en lycka inombords som fanns i grunden för den vetskap om mitt vinnande; Denna kampen kunde jag inte förlora, så enkelt var det. Det kändes som en värmebölja ända inne i från själen och jag visst, jag visste att det här var någonting helt nytt i mitt liv och att jag aldrig skulle släppa det grepp jag kopplat kring denna underbara grupp människor!
Jag hittade här saker värdt att kämpa för och skulle för allt i världen stå mitt pass. Den energi det gav mig att bjudas in i deras härliga tillvaro och liv, den kontrast den stod i mot mitt eget, lyfte upp mig på oanande höjder. Och ingenting blev sig själv likt efter det första nyårsfirandet tillsammans med i stort sätt människor jag överhuvudtaget inte kände.
Spänningsmomentet ekade högt i mig, högre än vad drogerna kunde göra sig gällande och de fick här se sig överkörda.
Ju mer tid som förflöt under broarna jag börjat bygga, ju mer avlägset blev tankarna på att bedöva mitt medvetande efter gängse normer. I praktiken gick min "dagliga verksamhet" ut på att inte ha tid med annat än det som var viktigt. Och viktigt nu var, att bygga nya band till en ny omgivning. En taktik som slog rot och föll i stor blom.
Jag blev här, i de första månaderna efter flytten återigen förälskad - förälskad i livet...
Kommentarer
Trackback
