"Den nya kartan."
Poesi har för mig varit ett av de starkaste drivmedel i mitt tillfrisknande. Genom litterära vandringar har jag hittat fram och öppnat gömda sidor i mig som jag inte ens visste fanns. Eller, nu kanske jag ljuger lite, för jag har nog alltid varit medveten om ett ständigt närvarande djup inom mig, och i djupen finns saker...
Vägen däremot, mot djupet har varit en svårbemästrad historia. Inga hjälpmedel har liksom funnits i de åren drogerna funnits i mitt liv. Det fordras ett levande lugn för att kunna ta sig genom barriärerna som skiljer dessa världar åt. Återigen stegar tiden in i handlingerna, som en vålnad uppenbarar den sig efter oansenliga fejder med det strängt kaotiska.
Den förvandling jag höll på att genomgå för tillfället, krävde stram diciplin och sidor som jag sen långt tid tillbaka gett avkall på. Där jag kom från fanns inga ramar som passade i denna samhällsstruktur jag befann mig i, men likväl var jag tvungen att passa in. Ett förvirrande stråk, ett liv som hamnat mellan två stolar som inte höll måtten, hur jag än såg på dem. Om jag skulle klara av denna persen på egen hand var jag tvungen att ta till nya medel och - framför allt - söka uppnå ett lugn jag inte ägt på aldrig den tid.
Jag hittade en möjlig farled genom skriften. Där fanns egenskaper som föll talande till mig. En connection hittade mig (eller jag den, jag vet ej...) som hade åverkan i mig. Plötsligt spred sig nya vyer framför min inre syn. Ett eko började skönjas mellan tagningarna, ett språk tog sin form. Jag kände mig tagen kring denna nyansning av känslor som språket talade och fann mig själv, lika plötsligt som allting annat i mitt liv, hitta början på det lugn jag sökt sen minnets tider. Härigenom blev jag varse det djup jag nämnde innan, och en sprillans ny forskningsgren spräckte ytan.
Fram tills nu såg jag för mig mitt ansikte som, det varkade hugget i sten, började anta en diffus form, ett sen länge efterlängtat smil. Likt vårens första värmande solstrålar lekande över den kalla, frusna handen, kände jag lättnaden öppna upp någonting i mig. Jag var fortfarande främmande för känslan som tågat in i min kropp men i famlandet grep jag om det halmstrå jag visste fanns där. Och lyckades hålla mig kvar...
Jag har alltid trott på mig själv i vissa avseenden. Tanken har aldrig slagit mig att jag skulle behöva gå till någon psykolog för att där bearbeta mina upplevelser. Ingen andra än jag hade det korrekta insyn i mitt eget liv. Således visste jag, att jag själv ägde svaren till mina stående frågor. Det samma gällde för mitt beslut att ta steget ur missbruket; ideen om att anta några behandlingsformer fanns aldrig, bara mitt eget program. Besittandes kraften och med "den nya kartan" liggande framför mig övertygades jag allt mer om detta. För mig är det en solklar övertygelse att ingen annan människa känner sig själv bättre än den egna. Nu talar jag absolut inte för någon annan än just mig själv och utgår därifrån. Min ståndpunkt låg alltså i att allt fanns någonstans inom mig. Jag hade precis hittat en möjlig väg in dit och, som det skulle visa sig hade resan precis börjat...
Vägen däremot, mot djupet har varit en svårbemästrad historia. Inga hjälpmedel har liksom funnits i de åren drogerna funnits i mitt liv. Det fordras ett levande lugn för att kunna ta sig genom barriärerna som skiljer dessa världar åt. Återigen stegar tiden in i handlingerna, som en vålnad uppenbarar den sig efter oansenliga fejder med det strängt kaotiska.
Den förvandling jag höll på att genomgå för tillfället, krävde stram diciplin och sidor som jag sen långt tid tillbaka gett avkall på. Där jag kom från fanns inga ramar som passade i denna samhällsstruktur jag befann mig i, men likväl var jag tvungen att passa in. Ett förvirrande stråk, ett liv som hamnat mellan två stolar som inte höll måtten, hur jag än såg på dem. Om jag skulle klara av denna persen på egen hand var jag tvungen att ta till nya medel och - framför allt - söka uppnå ett lugn jag inte ägt på aldrig den tid.
Jag hittade en möjlig farled genom skriften. Där fanns egenskaper som föll talande till mig. En connection hittade mig (eller jag den, jag vet ej...) som hade åverkan i mig. Plötsligt spred sig nya vyer framför min inre syn. Ett eko började skönjas mellan tagningarna, ett språk tog sin form. Jag kände mig tagen kring denna nyansning av känslor som språket talade och fann mig själv, lika plötsligt som allting annat i mitt liv, hitta början på det lugn jag sökt sen minnets tider. Härigenom blev jag varse det djup jag nämnde innan, och en sprillans ny forskningsgren spräckte ytan.
Fram tills nu såg jag för mig mitt ansikte som, det varkade hugget i sten, började anta en diffus form, ett sen länge efterlängtat smil. Likt vårens första värmande solstrålar lekande över den kalla, frusna handen, kände jag lättnaden öppna upp någonting i mig. Jag var fortfarande främmande för känslan som tågat in i min kropp men i famlandet grep jag om det halmstrå jag visste fanns där. Och lyckades hålla mig kvar...
Jag har alltid trott på mig själv i vissa avseenden. Tanken har aldrig slagit mig att jag skulle behöva gå till någon psykolog för att där bearbeta mina upplevelser. Ingen andra än jag hade det korrekta insyn i mitt eget liv. Således visste jag, att jag själv ägde svaren till mina stående frågor. Det samma gällde för mitt beslut att ta steget ur missbruket; ideen om att anta några behandlingsformer fanns aldrig, bara mitt eget program. Besittandes kraften och med "den nya kartan" liggande framför mig övertygades jag allt mer om detta. För mig är det en solklar övertygelse att ingen annan människa känner sig själv bättre än den egna. Nu talar jag absolut inte för någon annan än just mig själv och utgår därifrån. Min ståndpunkt låg alltså i att allt fanns någonstans inom mig. Jag hade precis hittat en möjlig väg in dit och, som det skulle visa sig hade resan precis börjat...
Kommentarer
Trackback
