I mitt hjärta som, jag väljer att inte se som svart.
Jag söker ofta bläddra i minnet för att spåra till tider då jag mådde dåligt i mitt tillfrisknande, stunder där jag eventuellt skulle ha tvekat inför "mitt nya liv", om jag någon gång varit på reträtt. Jag hittar inga sådana stunder alls, utan ser hela utvecklingsfasen från narkomaniet till en nykter människa som en... naturlig, nästan flytande rörelse. Jag skulle vilja säga att det nog har varit lika lätthanterligt att ta sig ur som att ta steget in. Förvisso har det funnits små glimtar då jag vandrat bakåt i tankespelens slingor, där jag flyktigt besökt tider i mitt missbruk som nog för alltid vill stå som guldkorn i mitt liv. Men jag har aldrig varit på någon vipp att lämna det nya.
Till stor del tror jag det beror på ett par olika kvaliteter (i brist på bevingade ord, ha ha) som dels, har med förtiden att göra och dels har med nuet att göra.
Jag äger en utbredd vetskap om att leva i sorgfullt tillstånd. Min träning i att bära mig när livet tar i mot är utpräglat och ofattbart mycket skall till, för att knäcka min rygg i tu i dag - oändligt mycket. Alltså äger jag förmågan att utstå så att säga vedervärdiga förhållanden, både fysiskt och kanske framför allt psykiskt. Den förkroppsligade sorgen som uppstår när ens närmaste dör omkring en som pärlor på ett snöre, har ett flertalet effekter på en människa. De kan antingen bryta ner en eller på sikt, ta hand om en. För att här lägga in en klyscha, så kan det från och med nu, inte bli sämre. Lite av den inställningen har jag burit med mig genom livet ända sen det tidiga åttiotalet, då mitt fundament föll i hop och i stort sätt bara lämnade damstoft efter sig. Enkelt räknat framstod det för mig då, som att livet skulle vara ett smärre helvete, att det skulle vara vederverdigt att leva och den känslan bar mig ju trots allt uppe, ändå. Det lyfte mig inte i rätt riktning i livet, lärde jag senare men dock, höll den mig med luft under vingarna.
I senare tid när jag tar fram mina erfarenheter ändrar de sin karaktär i mig och framförsynar mig med andra krafter, värderingar och tillskott som mitt livs valuta. I dag ser jag på min historia med helt andra ögon och separerar mitt leverne och dess konsekvenser i två, för tiden lika stora delar. Jag vet i dag bättre. Jag vet i dag vart det gick snett och fel och jag vet i dag hur det skall vara i ett kvalificerat liv. Den mödosamma vägen tillbaka dit jag släppte, har pågått sen länge och jag är långt gången. I dag handlar det mesta om att sätta ner de raserade resterna i god, bättre jord genom mina ord. Jag tror även att ord kan få en människa att växa, precis som det sådda fröt, och däri ligger min "quest in life".
Väl, nu är det må hända inte hela sanningen, men en del av den i alla fall, att ta itu och sätta i hop dessa bortsprängda bitar som i utgångspunktet var mig själv, långt innan livet tog mig vid strupen...
Till stor del tror jag det beror på ett par olika kvaliteter (i brist på bevingade ord, ha ha) som dels, har med förtiden att göra och dels har med nuet att göra.
Jag äger en utbredd vetskap om att leva i sorgfullt tillstånd. Min träning i att bära mig när livet tar i mot är utpräglat och ofattbart mycket skall till, för att knäcka min rygg i tu i dag - oändligt mycket. Alltså äger jag förmågan att utstå så att säga vedervärdiga förhållanden, både fysiskt och kanske framför allt psykiskt. Den förkroppsligade sorgen som uppstår när ens närmaste dör omkring en som pärlor på ett snöre, har ett flertalet effekter på en människa. De kan antingen bryta ner en eller på sikt, ta hand om en. För att här lägga in en klyscha, så kan det från och med nu, inte bli sämre. Lite av den inställningen har jag burit med mig genom livet ända sen det tidiga åttiotalet, då mitt fundament föll i hop och i stort sätt bara lämnade damstoft efter sig. Enkelt räknat framstod det för mig då, som att livet skulle vara ett smärre helvete, att det skulle vara vederverdigt att leva och den känslan bar mig ju trots allt uppe, ändå. Det lyfte mig inte i rätt riktning i livet, lärde jag senare men dock, höll den mig med luft under vingarna.
I senare tid när jag tar fram mina erfarenheter ändrar de sin karaktär i mig och framförsynar mig med andra krafter, värderingar och tillskott som mitt livs valuta. I dag ser jag på min historia med helt andra ögon och separerar mitt leverne och dess konsekvenser i två, för tiden lika stora delar. Jag vet i dag bättre. Jag vet i dag vart det gick snett och fel och jag vet i dag hur det skall vara i ett kvalificerat liv. Den mödosamma vägen tillbaka dit jag släppte, har pågått sen länge och jag är långt gången. I dag handlar det mesta om att sätta ner de raserade resterna i god, bättre jord genom mina ord. Jag tror även att ord kan få en människa att växa, precis som det sådda fröt, och däri ligger min "quest in life".
Väl, nu är det må hända inte hela sanningen, men en del av den i alla fall, att ta itu och sätta i hop dessa bortsprängda bitar som i utgångspunktet var mig själv, långt innan livet tog mig vid strupen...
Jag kan gissa mig till att det jag uppfattade som orättvisor under min uppväxt har legat mig i fatet under de år jag befann mig i mitt missbruk. Det finns mängder av händelser och incidenter som egentligen skulle inneburit min dödförklaring, sätt med andras ögon. Jag varken kan eller vill använda detta forum för att staka ut sådana bekännelser, inte än, utan kan endast se dem som delaktiga i helheten som gjort mig till den jag är i dag. En gåva jag vet att sätta sitt värde där det hör hemma; i mitt hjärta som, jag väljer att inte se som svart...
Kommentarer
Postat av: kalle
kan bara säga...återigen... fan vad träffande..
Postat av: Kjell
:-)
Trackback
