I huvudet på KJELL

Vetskapen om att ens liv i stort sätt stannat upp, stått helt stilla sen tiden då "urspårningen" var ett faktum. Att man i sinom tur tillät sig själv att fortsätta i samma bana, är ingenting mindre än oroväckande, tragiskt på alla håll och kanter.

Tankarna som i dag kan kretsa tillbaka till tiderna då rusningen mot undergången pågick som värst, är inte till självaste berusningskänslorna eller någon längtan dit. Nej, Gud bevars, utan till all den mänskliga misären man gick upp till knäna i, var och varenda dag. Det är dessa intrycken som satt sina djupaste spår i mig, i alla fall. Och visst, ibland kan jag också stanna upp en liten stund och rulla mig lite i funderingar kring hur det har gått sen dess för vissa. Ett flertal har ju gått bort, om det är jag förvissad om, då jag själv bevittnade en och annan begravning. Men talen är enorma på alla dem som man bara tillfälligt kommit i beröring med under former av en annan natur. Människor man inte skulle tro kunde finnas i andra världar än den skönlitterära, finns i allra högsta grad och är hur verksamma som helst...säkert även i dag.

I synnerhet kan jag slå mig till minnas en tjej, eller rättare sagt ett par. De var unga till åldern, på tok för unga för att ens vara i närheten av det miljö de trånade så hårt för att komma in i. Tjejen var väl sjutton eller arton år och killen knappt tjugo. Jag mötte dem i en flyktig bekants lägenhet på söder i Stockholm, där det fortgick allehanda aktivitet. Allt i knarkets anda. Lokalerna, man kan inte kalla det för annat, var rökfyllda av alla möjliga varianter av innehåll och människorna där som var rätt många, satt kring bord och stolar i olika grupperingar, beroende på drogernas art.

Jag skulle träffa han som innehade "lägenheten" för att göra någon deal, som oftast livet gick ut på. Vi befann oss i ett sidorum där vi pratade våra "affärer" när det unga parets kille kom in. (Hade han haft svans så hade den legat som ett streck mellan benen och upp under magen!).

Eftersom vi var i ett rum inte större än några ynka kvadratmeter, så gick det inte att undvika höra deras samtal. Inga försök gjordes heller på att dölja det...

Killen var pank men behövde svårt lite dos och frågade ynkligt om han kunde "låna", varpå han fick till svar att: "Nej, det kan du inte för du har inte pröjsat ditt senaste". Men om han ville så kunde han "hyra ut sin flickvän en natt och stryka den gamla skulden + få sig ett par tre gram till på köpet!"

Jag tittade häpet på honom, "min gubbe", och trodde först inte jag hörde rätt. Jag blev tvungen att vända mig bort för att inte röja det skratt som onekligen löpte över mina läppar, men hann inte ens halvvägs innan hjärtat hoppade över två slag. Killen samtyckte i detta skammens förslag! Jag vände mig om och försökte öppna munnen för att säga något, men det jag såg i den här killens desperata ansikte, sade mig att det var lönlöst, ändå. Jag har väl aldrig förut sätt en så fördärvad ung kille någon gång, och en kristall klar tanke damp ner i mig, trots mitt luddiga tillstånd, om hur överdjävligt den här miljön var.

Jag vågar inte ens tänka på den ovetande unga tjejen som väntade där utanför, kanske i stor förväntan om att hennes kille skulle fixa lite "tjack" åt dem båda...

Så det är inte så att jag på något sätt saknar denna miljö, som fortgår i oförminskad styrka och storlek över allt i, även i den minsta lilla by. Snarare tvärt om, så ökar den för varje sprungen dag och alla involverade är ännu ett förödande förlustspel i mänsklighetens spegel... Ibland känns allt bara så jävligt tomt...