Stålmod.
Men nu handlar det inte längre om livet i missbrukets famn, utan om livet frigjord från detta. Rikedomarna som man varit förblindad för i så många år, börjar sakteligen tränga fram från bakom det täta höljet av trögflytande materia, denna kväljande sörja av anti-trogna mineraler ägnade att ta död på den glada, goda människa.
Att från botten ta sig fri och våga ta sig genom den hinderfyllda vägen i jakt mot solen, tär på krafter man sen länge slagit bort ur sitt medvetande. Stålmodet fordras i all sin prakt och stegen kräver en långsam, stadig takt så alla ens lösa ändar hinner med i de nya, tvära kurvor som utgör vägen. Det gäller att våga och det gäller att vilja. Det gäller att utröna sin egen medvetenhet om den förkastliga plats man hamnat i, i ett såkallat liv...
Konsekvenser tenderar att slå an det avgörande tonspelet. Det gjorde det i mig, hur som helst, även om det tog tid att inse. Närmare bestämt femton år tog det mig att mogna i missbruket innan mina gränser ansågs som nådda. Min syn på den tillvaron i dag är, av en parallellväsenlik världsbild där jag sert mig själv i ett drömlikt landskap utanför, bakom den reala världen, den värld där alla andra vistades i och levde i. Ju längre tiden numera går skönjer jag mer och mer mina förluster som människa men finner oansätt tilltro till det faktum att jag brutit förtrollningen...något så när i tid.
Efter så många år har mina ögon återigen öppnats för kärlekens ljus och glädjen inför livet (återstoden) sipprar numera in genom mitt igenbommade filter - ett filter som förvisso rivits bort helt och hållet men som tar tid att vänja sig vid den "Nya tidens" påverkan. Men vad fan, just tid är väl det som finns. Det ända som finns i en tillfrisknandes liv, vill jag påstå. De sista åren har det inte funnits så mycket annat - egentligen -än att vidhålla mitt fokus på det att vänja mig åter mot, hur livet skall levas och då framförallt i ett samliv...
Och här, inom samlivets gränser, öppnar det sig ganska intressanta spekter, nyanser som varit så totalt borttagna under mina år i missbruket. Det ligger en "drog gömd" här i det att "se att man kan lära sig att leva som en vanlig människa". Min syn på det "vanliga" har varit kortfattat och nedsättande i många år, men egentligen endast varit ett försvar mot den längtan som nog legat i grunden. Att nu äga tillgång till denna värld ger en ganska omedelbar uppskjut i känslor, mod och vilja (en drog).
Att från botten ta sig fri och våga ta sig genom den hinderfyllda vägen i jakt mot solen, tär på krafter man sen länge slagit bort ur sitt medvetande. Stålmodet fordras i all sin prakt och stegen kräver en långsam, stadig takt så alla ens lösa ändar hinner med i de nya, tvära kurvor som utgör vägen. Det gäller att våga och det gäller att vilja. Det gäller att utröna sin egen medvetenhet om den förkastliga plats man hamnat i, i ett såkallat liv...
Konsekvenser tenderar att slå an det avgörande tonspelet. Det gjorde det i mig, hur som helst, även om det tog tid att inse. Närmare bestämt femton år tog det mig att mogna i missbruket innan mina gränser ansågs som nådda. Min syn på den tillvaron i dag är, av en parallellväsenlik världsbild där jag sert mig själv i ett drömlikt landskap utanför, bakom den reala världen, den värld där alla andra vistades i och levde i. Ju längre tiden numera går skönjer jag mer och mer mina förluster som människa men finner oansätt tilltro till det faktum att jag brutit förtrollningen...något så när i tid.
Efter så många år har mina ögon återigen öppnats för kärlekens ljus och glädjen inför livet (återstoden) sipprar numera in genom mitt igenbommade filter - ett filter som förvisso rivits bort helt och hållet men som tar tid att vänja sig vid den "Nya tidens" påverkan. Men vad fan, just tid är väl det som finns. Det ända som finns i en tillfrisknandes liv, vill jag påstå. De sista åren har det inte funnits så mycket annat - egentligen -än att vidhålla mitt fokus på det att vänja mig åter mot, hur livet skall levas och då framförallt i ett samliv...
Och här, inom samlivets gränser, öppnar det sig ganska intressanta spekter, nyanser som varit så totalt borttagna under mina år i missbruket. Det ligger en "drog gömd" här i det att "se att man kan lära sig att leva som en vanlig människa". Min syn på det "vanliga" har varit kortfattat och nedsättande i många år, men egentligen endast varit ett försvar mot den längtan som nog legat i grunden. Att nu äga tillgång till denna värld ger en ganska omedelbar uppskjut i känslor, mod och vilja (en drog).
Längtans-känslan har under något skede utbytts till en glädje, en inneförståddhet om att chansen getts och möjligheter uppenbarats. Jag har tagit fasta vid detta och begett mig in i matchen igen, helt på alla andras villkor...
Men det är som sagt kostsamt att behöva "omskolas" till den grad som är nödvändig, något som ofta går emot den som försöker, hur ihärdigt det än måtte vara, ta sig tillbaka in i samhället. Man är nog inte helt förberedd på de tunga krafttagen som fordras. Nu kan jag inte tala för några andra än mig själv, men som jag upplevt det så har det krävt sina "basketag", inte tu tal om saken. Och det som gäller för mig gäller även för andra i samma situation...
Till stor del handlar det om att genuppbygga ett förtroende mellan en själv och det samhället man väljer att ta del av. Något som inte är så lätt när man befunnit sig utanför dess gränstrakt under många avgörande år. Att behöva börja på bar backe får en helt ny innebörd när man samtidig som man nynykter skall försöka spränga sig in i den strängat materiella värld som omgärdar oss. En värld som absolut inte är gjord för en sådan man varit - eller som samhället ser en som - fast man vet att man börjat vandra på nya vägar. Samhället ser inte det. Det är här nästa stora utmaning breder ut sig och kräver ack så stora ansträngningar. Och det är här många av oss också faller igenom, vill jag tro.
Tålamod, vilket inte har funnits i mitt liv som missbrukare, behövs i stora fylliga mått och även ett nytt tidsperspektiv. Jag behövde sära ut vissa inslag, syn jag hade på det "att vara en del av ett samhälle", vad det innebar och vad skulle kräva. Jag blev även tvungen att göra den revurderingen inför min inre syn vis avis det stormfulla yttre vad gällde min egen avgiftning. Hantera virriga och omtumlande tankar var i och för sig inget nytt i mitt liv, men nu gällde det lite större insatser, så att säga. Det gällde inte längre bara mig själv utan nu gällde det ett återinträde i ett förlagt samhälle, mitt nyvunna samliv, ett liv utan droger och en allt växande vänkrets - en ny sådan... ...ansvar!
Det bästa jag gjorde var, att vända ut och in på allting!
Kommentarer
Postat av: Helen
Du har en förmåga att sätta ord på det helvete som jag har föstått att det innebär att bli nykter efter många års missbruk. Jag kan aldrig påstå att jag förstår helt och fullt men känner ändå att jag kan imponeras, vilket jag har skrivit innan:-). Kram på dej "gamle man"!!
Trackback
